Författare: lifeofingela

Oj vilken helg vi har haft!

I påskas när vi kom hit till stugan för att bygga altan, upptäckte vi att förrådstaket läckte vatten. Skit också. 

Den här helgen blev ju som gjord för att fixa till det. Varken jag eller maken hade nånsin lagt nåt tak innan. Så det här skulle ju bli oerhört spännande. 

Jag har lärt mig så väldigt många bra och användbara termer kan man säga. Här har vi lagt ströläkt underst. För att lägga bärläkt över. CC 60 på bärläkten är det som gäller för veta var man ska skruva när plåten ligger på plats. 

Och efter man har lagt lite tak har man självklart taklagsfest. Det är sen gammalt. 

Idag, lördag, har det varit full fart här i viken. Har nog inte sett så mycket folk i rörelse sen midsommar förra året. 

Folk la i sina båtar, det var kö till iläggningsrampen. Grannar som la i sin jetski, pulade med sina vinterskadade bryggor, gick promenader, åkte fyrhjuling. Grannar som precis fått tillträde till sin nyinköpta sommarstuga, ungdomar som dök från storbryggan, barn som badade vid badplatsen, grannens barnbarn som lekte Pokémon, människor som klippte gräs och byggde ut sina altaner. 
Herregud, jag hade fullt upp där på bryggan när jag försökte hålla koll på allt som hände.  Blev alldeles genomsvett. Var tvungen att hoppa i havet för att svalka mig. 

Och det gjorde jag! 

Tre gånger på raken till och med. Och det var inte alls så läskigt. Jag som känner sånt löjligt obehag i vattnet när jag inte ser botten överlevde galant.

Och idag när vi kom hem från landet kom vi på att vi hade missat sopbilen igår. Men så ser vi att tunnan är tom iallafall. Så nån av er finaste grannar har alltså ställt fram och sedan snällt ställt tillbaka våran tunna. Ett väldans tack från oss på 39:an! 

Asså. Just den meningen. ”Jag har precis satt mig!” Så många gånger som jag har uttalat de fem orden i mitt liv. Så många gånger att det nu för tiden är nåt vi skrattar åt. 

Precis det hände i eftermiddag. Jag hade sutti  i min solstol en bra stund med ett glas vatten och en god bok, när maken kom hem från sin joggingrunda. 

”Jag har precis satt mig”, sa jag och log. 

Förr om åren kom dessa ord ur min mun bara för att min man inte skulle få för sig att jag hade latat mig hela eftermiddagen. Jag ville inte låta honom tro att han var tillsammans med nån latmask. Trots att jag kanske hade tvättat, städat, handlat och lagat mat. Eller klippt gräs eller skurat fönster. Jag kunde ha presterat i flera timmar, men jag kunde inte lägga mig i soffan med gott samvete. Och om jag satt i soffan så kändes det som om jag behövde försvara det beteendet. 

Av nån anledning anpassade jag mig efter det jag då trodde var normen. Efter det jag då trodde var det som var det rätta. Att göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Om jag hade GJORT allt så var det bra.

Men jag frågade aldrig mig själv hur jag mådde. Jag bara gjorde. 
Ni som känner mig och min man vet att jag är gift med en riktig duracellkanin. Hans energi och idérikedom tar liksom aldrig slut. Och jag önskade inget högre än att orka med i hans tempo. Men till vilket pris då? För vems skull då? 

Efter några år vågade jag äntligen bli sann med mig själv. Jag insåg att mitt rätta jag inte var den jag var. Varken min hjärna eller min kropp var född till att klara av det enorma tempot som jag hade försökt att leva i.  Jag hade verkligen inte det tempot i mig. Men. Jag ville samtidigt absolut inte leva som nån bromskloss i min mans liv. En ganska så svår ekvation att lösa. Trodde jag då. 

Det höll på att gå så långt att jag trodde att det var mig det var fel på. Varför orkade jag inte längre?  Varför var jag så övertygad om att min mans tempo var det enda ”rätta”? 

När jag efter mycket jobb med mig själv började förstå att i det här läget finns det verkligen inget som är rätt eller inget som är fel. Ingen är bättre eller sämre än den andra. Faktum är att vi är precis lika bra. Vi är bara olika. Och det är ok. Det är ok att vara som jag. Det är ok att vara som han. Då föll det tunga stenar från mina axlar. Eftersom jag aldrig kan förändra en annan människa, var det jag själv som behövde göra en förändring. För att kunna leva såsom jag behöver. Och vid en förändring så händer det saker på många plan, på många sätt. 

Jag kom äntligen till ro med det som är jag. För mig är det väldigt viktigt att inte bara göra. Jag behöver även känna. Jag mår bra av att lugna ner. Jag kan sitta och bara vara. Jag kan se två filmer på raken. Jag kan sitta och läsa en hel eftermiddag. Utan att känna att det är waste of time. För mig är just det guld värt. 

Med mycket vilja och en och annan puss längs vägen har vi kommit så här långt. Snart 22 år med samma ryggsäck. 

Nu för tiden säger jag med en varm och skön känsla i magen:

– Jag har faktiskt legat här jättelänge!

En helg på landet. Så väldigt skönt. Så väldigt välbehövligt. 

Livet. Vissa dagar lyser inte solen alls sådär mysigt och skönt inombords som man bara önskar att livet gjorde. Vissa dagar kan till och med kännas sådär in i Norden jobbiga att man bara vill dra ett skönt varmt, gammalt täcke över huvudet.  Ibland vet man varför. Ibland har man ingen aning om varför. Ibland har man pms. Ibland har man inte det. 

Då kommer frågan automatiskt. Är det nåt att skriva om då verkligen? Jo, men jag känner faktiskt att det är nåt att skriva om. För att påvisa att livet inte alls är så himla roligt jämt. Och det är är ok att det är så. Vågar jag skriva om det? Ja, varför inte! Ska jag bry mig om vad alla andra tycker? Nej, egentligen inte. Jag är ju ingen sämre människa för det. 

Jag har inte haft min bästa helg. Så kan man säga. Även om vi har fått upp en tross som räcke på nya altanen, så har jag  haft några såna där dagar. När faktiskt ingenting känns så kul. När jag kan börja gråta för vad som helst. Över vad som helst. 

Och då är det bara att låta det vara så. Livet har sina dagar. Både bra och dåliga. Alla går vi igenom dem. 

De som alltid säger att allt alltid är bra. De ljuger. Antingen för sig själva. Eller för andra. 

Säsongens första kväll i uterummet blev jättemysig. Med lite salami och ost. Och lite ljus i skymningen. Bara det kan man faktiskt börja gråta för kan jag berätta. 



Nu är det måndag. Igen. Bara att kavla upp armarna. Ta tag i livet. 

Kram kram från mig till dig. 

Ett säkert vårtecken! Ett par bleka, orakade ben.  Och dessutom på väg till ett kalas. 

En tur till Gaslunda Gård över dagen. En nätt liten tripp på knappa åtta timmar i bilen. Det tajmade vi in under årets hittills varmaste dag.

Men det var det klart värt. För brorsan och hans fru hade bjudit in till Öppet Hus för att fira sina respektive födelsedagar. En 40 åring och en 30 åring. 

Nu när lillbrorsan har nått siffran 40, så känns det på nåt sätt som om jag plötsligt har blivit ännu äldre. Konstigt det där. 

En konsert på Dalhalla i sommar, med tillhörande lull-lull, ligger här i kuvertet och bara väntar på att få överraska födelsedagsbarnen. Framme. Och hela familjen tog emot oss på gårdsplanen. Och så satt det ytterligare en kändis på en av grindstolparna. Gene Simmons i egen hög person hälsade oss hjärtligt välkomna. 

Här under en veckas tid har det tillkommit sju små lamm på gården av tre tackor. Sist jag var här så var de sååååå tjocka om magen. Och nu hade de blivit mammor alla tre. De här fårkvinnorna fixar hela situationen med barnafödsel och efterbörd  på egen hand. Starka kvins. Naturens gång är fantastisk. 

En hel fårfarm. Och så oerhört söta, små, ulliga och gulliga lamm. Jag var bara tvungen att få känna på en. Var han så mjuk som han såg ut? Och det var han verkligen. 

Se så fint och avslappnat jag håller i lilla MiniBilly. Han den lille stackaren föddes som nummer tre i sin kull. Och att födas som nummer tre när mamma bara har två spenar är inte vinstlotten direkt. Då får man hålla till godo med mjölken som gårdsdottern bjussar på i flaskan. 

Han hade en aning bråttom till Stockholm och Tele 2 Arena den här killen efter mammas och pappas kalas,   för där väntade alla hans bandkompisar på honom för att spela inför ett fullsatt stadion. 

Asså. Att komma och hälsa på hos bror och hans familj ger mig så oändligt med mycket nya erfarenheter, som jag knappt trodde var möjligt för inte alls så länge sedan. Lär mig nya saker varje besök. Och jag älskart! 

Lite Prosecco passar på ett 70 års partaj. 

Smörgåstårta. 

Hästhagen. Och det enorma jordgubbslandet alldeles bredvid. Samt en av kräftdammarna. 



Två av mina favvokillar i världen. 

Tack för idag broder och svägis! Lika mysigt som alltid. 

Tänk er två små barn. Två små söta, vackra barn.  Vi kan säga att de är syskon. Hillevi är tre år och Klas är fem år. De är stöpta i precis samma form. Tillverkade av samma mamma och samma pappa. De bor i precis samma lägenhet. De lever under samma tak och de har samma behov av kärlek. 

Och precis där slutar alla likheter. 

Klas 5 år, han vaknar oftast glad som en lärka på morgonen när mamma eller pappa väcker honom. 

Hillevi 3 år, hon är svår att väcka. Hon är högljudd och vill att mamma eller pappa ska vara nära hela tiden. Hon är kinkig och när det är dags för påklädning tar det en enorm tid. För kläderna måste passa. De får inte sitta för hårt. Det får inte finnas några lappar bak i nacken som skaver och det får inte finnas några sömmar som känns. Oftast har mamma o pappa  lagt fram kläder som de vet är ”bäst” redan kvällen innan, allt för att underlätta ev konflikter redan på morgonen. 

Klas 5 år, han studsar upp och får på sig kläderna med en väldig fart. Det spelar ingen roll vilka kläder han bär, jeans eller mjukisar har ingen betydelse. Bara han kan leka så är han nöjd. 

Just den här morgonen har mamma o pappa försovit sig. Det är bråttom. Till både jobb och förskola. Mamma slänger upp täcket hos både Hillevi och Klas och använder ett tonläge som inte är som vanligt. 

Klas gör som han brukar. Klär på sig och går till köket för att äta frukost.  Yoghurt och flingor. Han märker att mamma är lite stressad men det gör inget. Hillevi, som har alla sina känselspröt framme märker också att mamma är stressad. Och då blir även hon det. Hela hennes system reagerar på varenda liten söm som tröjan har den här morgonen. Det gör ont och det skaver överallt. Kroppen reagerar på sättet som mamma tar i henne och Hillevi brister ut i gråt. Mamma blir arg och Hillevi blir än mer högljudd. 

Vi kan visa skillnaden på barnens sätt att lagra den här morgonens stress genom den här bilden. Klas till vänster känner av stressen men det är inte så farligt. Han kan hantera det. Hillevi däremot känner av stressen på ett helt annat sätt. Och har svårt att hantera den. 

När de kommer fram till köksbordet för att äta sin yougurt visar det sig att just deras favvoyogurt är slut. De får ta mjölk i stället. Klas överlever. Hillevis stressnivå i hjärnan ökar. 

Mamma och pappa säger skynda, skynda hela tiden. Ät fort. Borsta tänderna fort. In i bilen fort. Klas fixar hela situationen galant. Hillevi känner sig som en fiolsträng genom hela sig. Alla intryck tar sig in i Hillevis hjärna och hon har svårt att sortera det som händer. 

Hennes stressnivå i kropp och knopp ökar för varje sekund. 

De kommer fram till förskolan med andan i halsen. Pappa är på dåligt humör för Hillevi har trilskats hela resan. Bilbältet har suttit för hårt och nappen tappade hon redan i första kurvan. 

De går in i tamburen på förskolan. Klas klär av sig på egen hand. Pappa behöver hjälpa Hillevi. Samtidigt läser han högt på den vita informationstavlan i hallen att en av pedagogerna är sjuk. Hennes trygghet. Det är en vikarie på plats istället. 

Då brister det för Hillevi. Hon orkar inte mer. Frustrationen och utbrottet är ett faktum. 

Glaset är fullt och det har fullständigt runnit över. Och klockan är bara halv åtta på morgonen. Och då har Hillevi hela dagen kvar. Med alla intryck som den ger bland 24 barn till och allt det som händer runt omkring. 

Så här är livet. För många familjer. För många barn. De allra flesta  barn klarar av när dagen ändrar kurs och det visar sig inte bli som vanligt. Men en del barn har lite svårare med just det. De har lite svårare att hantera och sortera allt runt omkring. Och framför allt har de svårt stt hantera det som händer inuti dem själva. 
Nu ska Hillevi lämnas över till en av pedagogerna på plats. Till en pedagog som förhoppningsvis har förståelse, visar förståelse och som tar emot ett frustrerat litet barn med en närvaro som lugnt visar barnet att mig kan du räkna med, jag kommer att ta hand om dig. 

Och som dessutom visar pappan att nu kan du i lugn och ro åka till jobbet. Att läget är under kontroll. Ring lite senare om du är orolig, och kolla läget. 

Klas, han är redan inne på avdelningen och leker med kompisarna. 

Här sitter jag. På min altan hemma i ljungsbro. Jag har varit och handlat lite penséer. Och några påskliljor. Lite jord att kunna plantera dessa blommor i. Jag trodde att  jag ville det. För det är så soligt, så varmt och så…..ja, sen brister det lite för mig. 

Jag får sluta plantera. För jag ser ingenting. Det bränner innanför ögonlocken. Kan inte hålla emot. Och varför skulle jag göra det egentligen?Det är bara att låta det komma. 

Det känns så konstigt. Det känns så konstigt. Runt omkring mig pågår livet som om ingenting har hänt. Grannens barn leker på gatan. En annan granne tömmer sin pool. Någon provar sin motorcykel. En annan påtar med sin husbil. Altandörrar är öppna. Skratt hörs över de nyknoppade häckarna. 

Och här sitter jag. Med jord på mina händer. Och gråter. Med så himla många tankar. 

Jag är så kroppsligt långt bort ifrån Åhléns City och Drottninggatan och den där jäkla lastbilen, men känslomässigt är jag så väldigt nära. 

 Mina varmaste tankar går oavkortat till anhöriga till de som aldrig kon hem igår. Så otroligt tragiskt och sorgligt att det inte går att beskriva. Jag tänker på de som nu ligger på sjukhus. Som kämpar för sina liv. Och på er som har sett och varit med om en oerhörd traumatisk upplevelse med syner och med minnen som aldrig kommer att försvinna. 

Men mitt i denna hemska  ondska så tänker jag även på all den enorma, starka och fantastiska värme som människorna i det krisdrabbade området visade upp igår. Helt otroligt. 

Vilken otrolig gemenskap. Vilken kärlek mellan mönniskor. 

Tänker på hashtaggen #openstockholm som ett par startade på Twitter där stockholmare öppnade upp sina egna hem för de som inte kom ut ur stan. Tänker på alla frivilliga som ställde upp med egna bilar för stt köra människor när all kollektivtrafik stängde. 

Tänker på alla kyrkor som öppnades. På de mataffärer utanför och i stan som bjöd barn på mat när deras föräldrar inte kom hem som de skulle. Tänker på alla förskolor som höll extra öppet. Tänker på kvinnan som tog hand om den lilla pojken som hade slungats ur sin vagn och som ropade på sin mamma. Vilken hjälte. Mamman som låg längre bort och inte kunde svara. Tänker på pojken. Vad kände han? Kommer han att klara sig? Kommer mamman att klara sig? Tänker på alla som utan nån som helst tvekan ställde upp för stt ta hand om de sårade och De chockade. Tänker på all personal i affärerna som plötsligt hade fullt med chockade människor i sina butiker. Som hade sprungit för sina liv. 
Tänker på busschauffören som såg lastbilen i tid och hann stanna. Hur många liv räddade han? Tänker på chauffören i värdetransportbilen som också hade sett lastbilen och som åkte framför den och tutade på alla som var i vägen innan han blev uppåkt och prejad av gatan. Hur många liv räddade han? 

Det finns så otroligt många hjältar där ute. På så många olika sätt. Som visade upp både civilkurage och en otrolig kärlek. 

Inte minst våra poliser och vår räddningskår som igår verkligen visade upp en stark säkerhet och trygghet i sitt arbete. Vilken fantastisk insats de har gjort. Och fortfarande gör. 

Jag sitter här på min altan i solgasset och kan inget annat än att bara känna En enorm stolthet över alla er! 

Tack Sverige! 

Nu fortsätter jag plantera. 




För en herrans massa år sen så utmanade jag min man med en liten bild på Facebook. Om jag skulle få över typ 100 likes på den så skulle han bygga mig ett litet  kaffedäck här precis utanför farstubron på sommarstugan. Just precis här där  solen går upp över trädtopparna och det skulle kännas fantastiskt att kunna sitta ute med en kopp på mitt lilla trädäck för att inmundiga morgonkaffet. 
Han sa ja till den utmaningen.

Så här såg den bilden ut på ett ungefär. Och jag fick långt över 100  likses på den. På väldigt kort tid dessutom.  Man kan väl anta att många av de som tryckte tummen upp här känner min man. Och vet vilken tävlingsmänniska han är. 

Och kanske ville de ge honom en liten match, och få se maken slita lite. Eller kanske att de till och med unnade mig en liten kaffeplats. 

Haha! I vilket fall som helst. Det har tagit några år. Men nu. Idag. Eller under den här helgen. Den här helgen har gått åt till just den utmaningen. 

Ett litet kaffedäck in progress. 

Mellan gjutningarna gick jag ner till vattnet. Det var en aning dammigt ute, som barnen sa när de var små, under förmiddagen. Vackert. Som bara den. Att damm kan vara så vackert. Och där mitt i dammet låg världens ensammaste brygga. 



Borrade ungefär 20 plinthål. 

Efter några timmar lättade dammet. Och lämnade det spegelblanka kvar. Det sprack upp. Och den värmen som plötsligt kändes. Klart en smula otippat då det i fredagskväll ösregnade och var 2 grader varmt. 

Oj vad vi jobbade på bra. 

Och när mörkret föll över både verktyg och plintar var vi så välförtjänta av en god middag. 

Söndag. Upp tidigt. Frulle. Sen ut. 

Och när vi åkte hemåt lämnade vi det så här. Efter ett fantastiskt jobb av alla inblandade samt några fiffiga ”lösningar på plats” ( såna är bra ). Nästa gång vi ses ska det skruvas brädor. Och nej, läktaren till vänster ingår inte. Eller vänta förresten….varför inte ett nytt etage? Anders, jag har en idé, är du med på en utmaning?!? Hahaha! 
Så mycket kaffe det ska drickas just här. 

Det var en bra utmaning! Och tusen, tusen tack till alla er som gillade bilden för ett par år sedan. Det är tack vare er! 

Kom förbi vetja, kaffedäcket är lite ert också kan man nästan säga. Kaffehurran  är alltid på! 

 

Att ha min brorsa och hans familj så långt borta är helt ärligt inte så värst roligt. Och egentligen är det måhända inte ens han som är långt borta. Utan det kanske är jag. Det kanske är jag som är alldeles för långt borta. 

Att vi har ca 240 minuter i bil mellan oss gör att vi ses alltför sällan. Men när vi väl träffas är det mysigt så in i vassen. 

I fredags var det dags. Som jag längtade. Har inte sett varken bror, hans fru eller mina brorsbarn sen i julas. Jag tog bilen och drog söderöver. Med P3 dokumentär i öronen så gick tiden väldigt fort. 

När jag anlände gårdsplanen vid deras gård var det första jag såg hur tre glada barn hoppade på studsmattan, med skratt i bröstet så det ekade över nejden. Vilket vårtecken!

Parkerade, läs tvärnitade, bilen på gruset. Hade så väldigt bråttom ur att jag inte ens tog ut nyckeln ur startlåset eller stängde dörren. Jag sprang in genom grinden och över gräset. Rakt fram till studsmattan. Skulle lille David känna igen sin faster? Det gjorde han nog inte. Men det struntade jag i. Han fick en puss och en kram iallafall. 

Under fredagsmyset sa Celeste plötsligt: Nu faster ska du bara vila. Hon gav mig massage – la upp mina fötter på bordet- borstade mitt hår – hämtade en filt – stoppade om mig – och hämtade ett stort glas vatten. Det är min tjej det. 

Victor bjussade generöst på sitt godis. 

Pussade henne på pannan innan jag gick och la mig. 

Lördagmorgon. Exakt 05.46 hörde jag genom mina öronproppar – Faster, får jag sova hos dig? Det var Victor som hade smugit sig in till mig och sin syrra i hennes rum. 

Klart han fick krypa ner. Snart kom även syrran. 

Lördagen skulle spenderas med lite allt möjligt. Först en tur till barnens skola och förskola. 

Här skulle jag alltså ha hämtat  dem ibland om jag bodde liiiiite närmare. 

Sen drog vi vidare för att inhandla köttet till kvällen i den lokala köttbutiken på landet. 

Under eftermiddagen skulle vi förbereda sommarhagen för de båda hästarna. Här står en stormtrooper på gårdsplanen redo för uppdraget. Ni ser honom va? 

Tre tackor, Alice, Alva och Apa, i ladan och väntar på tillökning. Snart lammas det för fullt här inne. 

Sen drog vi iväg med rymdskeppet. Mot sommarhagen runt hörnet. Upp över kullen. 

Nero vaktade David så gott han kunde. 

Världen är så stor. Så stor. Och stegen så oändligt många. Envisheten. Alla fall. Men upp igen. Aldrig ge upp. Mäktigt. 

 Sen blev det lördagskväll. 

Och det blev söndagsmorgon. Gården började vakna till liv efter en lååång, härlig frulle. 

Cykelfix. Höja sadlar och sånt från förra säsongen. 

Förra veckan var jag på Kicks. Jag var ute efter lite nytt rouge. Jag springer väl i make-up affärer ungefär var tionde år kan man säga. Och lika vilsen, okunnig, förvirrad och jätteliten som jag kände mig där inne, ungefär så kände jag mig på den här stora, enorma hästkraften på fyra ben. Trots mina 45 år. Totalt livsfarligt. 

Men jag gjorde det. Hävde mig upp i sadeln. På villkor att min svägerska höll i repet. Herregud! Tänk om Sessan hade fått för sig att bara dra. Vad hade jag gjort då? Hahah! Vilken syn det hade varit. Och som sagt. Känslan av att vara sååå liten. 

Och sen då. Brorsan. Som om ingenting bara var han uppe. Impad syrra. 


Sen var det dags för mig att åka hem. Och jag längtar redan tillbaka. 

Asså. Att ha stora barn. 

Samtalen tillsammans. Där jag ser och hör och känner ända in i hjärteroten hur kloka och visa de är. Hur de lär mig bara genom att vara dem. 

Vid ett samtal i helgen med sonen den äldre när vi åt frukost bara han och jag. De andra två var redan ute på sina äventyr för dagen. 

Adam la handen över ryggstödet på stolen bredvid. Och så sa han:

– Tänk om den lilla Adam satt här på stolen bredvid. 

– Ja, vad skulle du säga till den lille killen om du skulle ha möjlighet att ge den lilla Adam ett enda råd i livet? 

Han tänkte en stund. Sen sa han,

– Om jag bara fick ge honom ett enda råd skulle jag säga ”bry dig aldrig om vad alla andra tycker och tänker”.  

Bara en sån sak.  Klok. Hans 20 åriga livserfarenhet har lärt honom det. 

Sen föll ju frågan en smula automatiskt över på mig. Vad skulle jag säga till den lilla Ingela som satt på stolen bredvid mig?

Jo. Jag skulle först och främst krama om och omfamna mitt lilla jag. Sedan skulle jag viska ömt i det lilla örat, 

– Stå upp för dina egna åsikter!

Det är nåt som jag nu i vuxen ålder önskade att jag gjorde mer när jag var yngre. Stod upp för mig själv och inte bara anpassade mig efter vad alla andra ville eller tyckte eller utstrålade.  Då ansåg jag bara vilken styrka det var att vara så otroligt flexibel. Jag hade så väldigt lätt att anpassa mig efter hur känslan kändes i vilket rum jag än gick in i. Hade inga som helst problem att passa in. Flyta med. Gjorde inget större väsen av mig. Då hade jag inte en tanke på att just det beteendet i slutändan utarmade varenda liten egen åsikt jag hade. 

Så det skulle vara rådet jag skulle ge lilla mig. Stå upp för dig själv, Ingela! 

Det hade varit bra. 

Ibland blir man påmind om att själva livet faktiskt är värt att fira. Man ska inte fira bara enstaka händelser. Man ska fan fira varje dag. Man ska fira att livet har fått en dag till att lägga i minnesbanken.  Man ska fira att man har ett liv att leva. 

Hur lätt är det egentligen att gnälla över att väckarklockan ringer alldeles för tidigt på morgonen. Men. Tänk vad skönt istället. Vad skönt att den ringer. För det visar stt du har en helt ny fräsch dag framför dig. En helt ny dag där du har möjligheten att faktiskt påverka ditt eget liv. 

Jaha, vadå fira, kanske nån tänker, när livet känns jobbigt och det suger i största allmänhet. 

Men jag tror att även när livet ger en smula motstånd, så finns det alltid nåt. Kan vara hur litet som helst. Men jag tror att det alltid finns nåt som lyser upp. Det kanske bara lyser upp för en sekund. Men håll fast vid just den sekunden. Minns den. Känn den. Fira den!

Ibland blir man sådär otäckt påmind om hur skört det lilla livet man har är. Och ibland blir man på riktigt påmind om hur tacksam man borde vara för varje dag man får. För det är inte alls helt självklart. Att man får de där dagarna. Det kan gå oerhört fort. En vacker dag kanske man snavar på en tältpinne. Och faller handlöst framåt. Och ramlar rakt på ett armeringsjärn som står rakt upp och man får ett flera cm djupt hål rakt in i halsen. Men man har tur och alla inre organ i halsen, typ mat och luftstrupe samt kroppspulsåder klarar sig helt intakta. Och det slutar ”bara” med ett öppet köttsår. 

Ikväll har vi firat livet. Med varandra och för varandra. Vi har kramats lite extra och känt tacksamheten över att vi har varandra. 

Och jag ska försöka fira livet oftare!