Tack Sverige!

Här sitter jag. På min altan hemma i ljungsbro. Jag har varit och handlat lite penséer. Och några påskliljor. Lite jord att kunna plantera dessa blommor i. Jag trodde att  jag ville det. För det är så soligt, så varmt och så…..ja, sen brister det lite för mig. 


Jag får sluta plantera. För jag ser ingenting. Det bränner innanför ögonlocken. Kan inte hålla emot. Och varför skulle jag göra det egentligen?Det är bara att låta det komma. 

Det känns så konstigt. Det känns så konstigt. Runt omkring mig pågår livet som om ingenting har hänt. Grannens barn leker på gatan. En annan granne tömmer sin pool. Någon provar sin motorcykel. En annan påtar med sin husbil. Altandörrar är öppna. Skratt hörs över de nyknoppade häckarna. 

Och här sitter jag. Med jord på mina händer. Och gråter. Med så himla många tankar. 

Jag är så kroppsligt långt bort ifrån Åhléns City och Drottninggatan och den där jäkla lastbilen, men känslomässigt är jag så väldigt nära. 

 Mina varmaste tankar går oavkortat till anhöriga till de som aldrig kon hem igår. Så otroligt tragiskt och sorgligt att det inte går att beskriva. Jag tänker på de som nu ligger på sjukhus. Som kämpar för sina liv. Och på er som har sett och varit med om en oerhörd traumatisk upplevelse med syner och med minnen som aldrig kommer att försvinna. 

Men mitt i denna hemska  ondska så tänker jag även på all den enorma, starka och fantastiska värme som människorna i det krisdrabbade området visade upp igår. Helt otroligt. 

Vilken otrolig gemenskap. Vilken kärlek mellan mönniskor. 

Tänker på hashtaggen #openstockholm som ett par startade på Twitter där stockholmare öppnade upp sina egna hem för de som inte kom ut ur stan. Tänker på alla frivilliga som ställde upp med egna bilar för stt köra människor när all kollektivtrafik stängde. 

Tänker på alla kyrkor som öppnades. På de mataffärer utanför och i stan som bjöd barn på mat när deras föräldrar inte kom hem som de skulle. Tänker på alla förskolor som höll extra öppet. Tänker på kvinnan som tog hand om den lilla pojken som hade slungats ur sin vagn och som ropade på sin mamma. Vilken hjälte. Mamman som låg längre bort och inte kunde svara. Tänker på pojken. Vad kände han? Kommer han att klara sig? Kommer mamman att klara sig? Tänker på alla som utan nån som helst tvekan ställde upp för stt ta hand om de sårade och De chockade. Tänker på all personal i affärerna som plötsligt hade fullt med chockade människor i sina butiker. Som hade sprungit för sina liv. 
Tänker på busschauffören som såg lastbilen i tid och hann stanna. Hur många liv räddade han? Tänker på chauffören i värdetransportbilen som också hade sett lastbilen och som åkte framför den och tutade på alla som var i vägen innan han blev uppåkt och prejad av gatan. Hur många liv räddade han? 

Det finns så otroligt många hjältar där ute. På så många olika sätt. Som visade upp både civilkurage och en otrolig kärlek. 

Inte minst våra poliser och vår räddningskår som igår verkligen visade upp en stark säkerhet och trygghet i sitt arbete. Vilken fantastisk insats de har gjort. Och fortfarande gör. 

Jag sitter här på min altan i solgasset och kan inget annat än att bara känna En enorm stolthet över alla er! 

Tack Sverige! 

Nu fortsätter jag plantera. 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s