Asså. Just den meningen. ”Jag har precis satt mig!” Så många gånger som jag har uttalat de fem orden i mitt liv. Så många gånger att det nu för tiden är nåt vi skrattar åt.
Precis det hände i eftermiddag. Jag hade sutti i min solstol en bra stund med ett glas vatten och en god bok, när maken kom hem från sin joggingrunda.
”Jag har precis satt mig”, sa jag och log.
Förr om åren kom dessa ord ur min mun bara för att min man inte skulle få för sig att jag hade latat mig hela eftermiddagen. Jag ville inte låta honom tro att han var tillsammans med nån latmask. Trots att jag kanske hade tvättat, städat, handlat och lagat mat. Eller klippt gräs eller skurat fönster. Jag kunde ha presterat i flera timmar, men jag kunde inte lägga mig i soffan med gott samvete. Och om jag satt i soffan så kändes det som om jag behövde försvara det beteendet.
Av nån anledning anpassade jag mig efter det jag då trodde var normen. Efter det jag då trodde var det som var det rätta. Att göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Om jag hade GJORT allt så var det bra.
Men jag frågade aldrig mig själv hur jag mådde. Jag bara gjorde.
Ni som känner mig och min man vet att jag är gift med en riktig duracellkanin. Hans energi och idérikedom tar liksom aldrig slut. Och jag önskade inget högre än att orka med i hans tempo. Men till vilket pris då? För vems skull då?
Efter några år vågade jag äntligen bli sann med mig själv. Jag insåg att mitt rätta jag inte var den jag var. Varken min hjärna eller min kropp var född till att klara av det enorma tempot som jag hade försökt att leva i. Jag hade verkligen inte det tempot i mig. Men. Jag ville samtidigt absolut inte leva som nån bromskloss i min mans liv. En ganska så svår ekvation att lösa. Trodde jag då.
Det höll på att gå så långt att jag trodde att det var mig det var fel på. Varför orkade jag inte längre? Varför var jag så övertygad om att min mans tempo var det enda ”rätta”?
När jag efter mycket jobb med mig själv började förstå att i det här läget finns det verkligen inget som är rätt eller inget som är fel. Ingen är bättre eller sämre än den andra. Faktum är att vi är precis lika bra. Vi är bara olika. Och det är ok. Det är ok att vara som jag. Det är ok att vara som han. Då föll det tunga stenar från mina axlar. Eftersom jag aldrig kan förändra en annan människa, var det jag själv som behövde göra en förändring. För att kunna leva såsom jag behöver. Och vid en förändring så händer det saker på många plan, på många sätt.
Jag kom äntligen till ro med det som är jag. För mig är det väldigt viktigt att inte bara göra. Jag behöver även känna. Jag mår bra av att lugna ner. Jag kan sitta och bara vara. Jag kan se två filmer på raken. Jag kan sitta och läsa en hel eftermiddag. Utan att känna att det är waste of time. För mig är just det guld värt.
Med mycket vilja och en och annan puss längs vägen har vi kommit så här långt. Snart 22 år med samma ryggsäck.
Nu för tiden säger jag med en varm och skön känsla i magen:
– Jag har faktiskt legat här jättelänge!
Life of Ingela 