Brorsan långt bort

Att ha min brorsa och hans familj så långt borta är helt ärligt inte så värst roligt. Och egentligen är det måhända inte ens han som är långt borta. Utan det kanske är jag. Det kanske är jag som är alldeles för långt borta. 

Att vi har ca 240 minuter i bil mellan oss gör att vi ses alltför sällan. Men när vi väl träffas är det mysigt så in i vassen. 

I fredags var det dags. Som jag längtade. Har inte sett varken bror, hans fru eller mina brorsbarn sen i julas. Jag tog bilen och drog söderöver. Med P3 dokumentär i öronen så gick tiden väldigt fort. 

När jag anlände gårdsplanen vid deras gård var det första jag såg hur tre glada barn hoppade på studsmattan, med skratt i bröstet så det ekade över nejden. Vilket vårtecken!

Parkerade, läs tvärnitade, bilen på gruset. Hade så väldigt bråttom ur att jag inte ens tog ut nyckeln ur startlåset eller stängde dörren. Jag sprang in genom grinden och över gräset. Rakt fram till studsmattan. Skulle lille David känna igen sin faster? Det gjorde han nog inte. Men det struntade jag i. Han fick en puss och en kram iallafall. 

Under fredagsmyset sa Celeste plötsligt: Nu faster ska du bara vila. Hon gav mig massage – la upp mina fötter på bordet- borstade mitt hår – hämtade en filt – stoppade om mig – och hämtade ett stort glas vatten. Det är min tjej det. 

Victor bjussade generöst på sitt godis. 

Pussade henne på pannan innan jag gick och la mig. 

Lördagmorgon. Exakt 05.46 hörde jag genom mina öronproppar – Faster, får jag sova hos dig? Det var Victor som hade smugit sig in till mig och sin syrra i hennes rum. 

Klart han fick krypa ner. Snart kom även syrran. 

Lördagen skulle spenderas med lite allt möjligt. Först en tur till barnens skola och förskola. 

Här skulle jag alltså ha hämtat  dem ibland om jag bodde liiiiite närmare. 

Sen drog vi vidare för att inhandla köttet till kvällen i den lokala köttbutiken på landet. 

Under eftermiddagen skulle vi förbereda sommarhagen för de båda hästarna. Här står en stormtrooper på gårdsplanen redo för uppdraget. Ni ser honom va? 

Tre tackor, Alice, Alva och Apa, i ladan och väntar på tillökning. Snart lammas det för fullt här inne. 

Sen drog vi iväg med rymdskeppet. Mot sommarhagen runt hörnet. Upp över kullen. 

Nero vaktade David så gott han kunde. 

Världen är så stor. Så stor. Och stegen så oändligt många. Envisheten. Alla fall. Men upp igen. Aldrig ge upp. Mäktigt. 

 Sen blev det lördagskväll. 

Och det blev söndagsmorgon. Gården började vakna till liv efter en lååång, härlig frulle. 

Cykelfix. Höja sadlar och sånt från förra säsongen. 

Förra veckan var jag på Kicks. Jag var ute efter lite nytt rouge. Jag springer väl i make-up affärer ungefär var tionde år kan man säga. Och lika vilsen, okunnig, förvirrad och jätteliten som jag kände mig där inne, ungefär så kände jag mig på den här stora, enorma hästkraften på fyra ben. Trots mina 45 år. Totalt livsfarligt. 

Men jag gjorde det. Hävde mig upp i sadeln. På villkor att min svägerska höll i repet. Herregud! Tänk om Sessan hade fått för sig att bara dra. Vad hade jag gjort då? Hahah! Vilken syn det hade varit. Och som sagt. Känslan av att vara sååå liten. 

Och sen då. Brorsan. Som om ingenting bara var han uppe. Impad syrra. 

Sen var det dags för mig att åka hem. Och jag längtar redan tillbaka. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s