Författare: lifeofingela

Asså. Ursäkta. Men jag kan inte låta bli. 

Jag har så svårt att förstå. Jag har så enormt svårt att förstå. 

Jag har så svårt att förstå att det finns så väldigt många människor som inte tar flickors, tjejers, kvinnors utsatthet på allvar. Att de fortfarande tror att vi ljuger. 

Jag har läst hela veckan i olika texter där en man erkänner att han har uppträtt tölpigt och skitstövligt, att han har sagt elaka saker och kanske haft ett beteende som inte har varit ok. Skyllt på både droger och alkohol. Jag har läst att en har upprätt på ett visst sätt för han trodde att han var lite lustig. Lite rolig.  Att han var en kul kille. En lustigkurre. 

Men de erkänner verkligen inte sexuella övergrepp, trots flera kvinnors oberoende varandras vittnesmål. Och den höga chefen inom svensk elitfotboll som säger att eftersom han minsann känner de gamla landslagsspelarna så vet han att dessa män aldrig har skickat några bilder på sina kukar till kvinnliga anställda inom Sv FF. Och så vips några dagar senare har en av de utpekade spelarna i stort sett erkänt. 

Jag läser om unga skoltjejer som har sånt mod att gå till rektor för stt larma om vad killar OCH manliga lärare i deras skola håller på med. Att de tex fått höra att tjejer enbart är till för stt våldtas. De har då fått till svar att ”det är ni som går erotiskt”, eller ”är ni säkra att ni ska ta i det här med bara sex veckor kvar till studenten?” Alltså en rektor som uttalar sig på detta sättet. Tjejer som efter larmet får ha sina lektioner utanför klassrummet hos läraren som utsätter dem för kränkande kommentarer med orden, ni bidrar till dålig arbetsmiljö för läraren!! Hallå!!!

Jag fattar ingenting! Hur kan det ens vara möjligt att en rektor, som först och främst är människa men som samtidigt har en likabehandlingsplan att följa, kan uppträda på det här sättet. 

Jag fattar ingenting! Samtidigt som jag förstår så otroligt mycket. 

Dessa människor finns överallt. Både män och kvinnor.  Som istället för att ta fighten mot det som faktiskt händer, med risk för att det kanske blir en smula tufft, hellre backar. Lägger skulden på tjejerna. Att det är de som ska tänka sig för. För att det är lättare. För vem? Enbart för dem själva. Absolut inte för tjejerna. Hur kan dessa människor ens sova gott om nätterna? Har de egna döttrar? 

Visst finns det rötägg även bland oss kvinnor också, det sticker jag verkligen inte under stolen med.  Men kom igen, på riktigt. Det är inte det som det här handlar om. Det här handlar om nåt mycket större. Det här handlar om människors lika värde. Det handlar om att vissa ( för all del inte alla är viktigt att påpeka) pojkar/ killar och män vill visa sin makt. Att de vill påvisa att det är just de som är det viktigaste i hela universum. De vill få oss att tro att det enda som vi önskar är att få se just deras snoppar på bild, att bli klämda på våra bröst lite random av just dem, få ett litet nyp i ändan av just honom. Skit i vad kvinnan känner. Bara han får utlopp för sina intressen, sina behov och sina  lustar. För det är han som är viktigast. 

Och de vill genom sin makt och position få oss kvinnor att tro att om vi gör som de säger så kan de minsann hjälpa oss i våran karriär. Herregud! Sån himla tur för oss. För det klarar vi ju inte på egen hand! 

En så in i helvete unken kvinnosyn så det bara skriker! 

Och bara för att tillägga. Alla  män är absolut inte så här. Jag vet det. Och jag vill verkligen understryka detta. Men det är fan ta mig alla män och kvinnors ansvar att det här tas på allvar. 

Hur börjar man då? 

Jo. Det börjar faktiskt redan i förskoleåldern. Både hemma och på förskola. När det leks och nån plötsligt säger ordet ”sluta” eller ”stop”  eller ”jag vill inte”.  Då är det dags att sluta!  Då har nån redan passerat en gräns för vad som är ok. Även om den menar att den bara skojar lite granna. Men det vill inte den andra. Sluta bara då!!! Här behövs vuxna som sätter stop. Och som även själva slutar när ett barn säger just stop/sluta. 

Om ni inte redan har gjort det, så be er förskola ta en titt i Rädda Barnens  kampanj Stop min kropp och gå igenom det på tex ett föräldrarmöte. Så får alla samma information om vad som gäller på just er förskola. Och jobba självklart även med detta i hemmets lugna vrå. Läs här 

https://www.raddabarnen.se/vad-vi-gor/barn-utsatta-for-sexuella-overgrepp/stopp-min-kropp/

Låt inte barn få lära sig att det bara är ett sk pojkstreck. Att det är ett ok beteende bara för att han är pojke. Låt inte barn lära sig att ”man slår den man tycker om”. För det gör man inte. 

Det är faktiskt just den pojken och flickan som är framtiden. 

”Jaja, men det där har väl alla en släng av!”  

En mening som jag kan må nästan lite illa av att höra faktiskt. Och det är en mening som jag har hört så himla många gånger. 

En släng av vadå, undrar ni kanske. Jo, just i det här fallet menar jag inom neuropsykiatriska diagnoser såsom ADHD, ADD, Asperger etc. 

Meningen sägs nog i all välmening. Vill jag tro i allafall. För annars vet jag inte varför den uttalas i så fall. Kanske för att man minsann ska förstå att även hen har det tufft ibland. 

För att över huvud taget få en diagnos krävs det en utredning. En utredning som personen i fråga har sökt efter pga att den har svårigheter att få sin vardag att fungera. Den har inte sökt läkarvård för att den tycker att det är roligt, eller för att det ibland  känns en smula jobbigt. Utan den har sökt adekvat hjälp för att den har genom ofta ganska många års slit kommit fram till att det inte funkar längre, att det inte går att leva ett vanligt liv med en vardag som flyter på. Svårigheterna den upplever påverkar alltså hela livet, hela tiden och under hela vardagen. Varenda liten jäkla minut. 

En utredning är omfattande och görs verkligen inte på en kafferast. Det handlar om undersökningar, intervjuer, prover och flera tester över tid. Och när personen ifråga ev äntligen får sin diagnos och landar i den vetskapen, så faller ofta en tung sten från dens axlar. Med känslan att ok, nu vet jag varför det har varit så svårt att få ihop mig själv och min egen vardag. 

När den sen då tar mod till sig och berättar för andra människor om sin situation, och säger att det har varit ganska tufft med både det ena och det andra, men att man nu har fått hjälp och lärt sig hantera olika situationer med hjälp av olika verktyg för att överleva, och kanske rent av fått medicin  – och då får höra ”Jaja, men det där har minsann alla en släng av” – alltså, då blir det inte riktigt bra. Alls. 

För det är just precis där och då känslan uppstår. Det stora Förminskandet. Förminskandet av den människans kamp för att överleva livet. Och känslan av att inte bli tagen på allvar. 

Med just den meningen får man dessa människor att känna ”att jag kanske bara är dum. Eller löjlig. Jag kanske bara inbillar mig allt, varför mår jag såhär dåligt när alla andra verkar klara av det”.  Man förminskar alltså dessa människors svårigheter till nåt som minsann faktiskt alla har. Men den utan diagnos, den sk normalstörde,  har absolut ingen jäkla aning om vad den pratar om. För den har just bara ”en släng” av svårigheten. För den har det lite jobbigt just nu när det faktiskt är lite stressigt på jobbet med en deadline som går ut i övermorgon. Eller en tenta som ska skrivas om en vecka. Eller är kanske lite ångestfylld inför en anställningsintervju i morgon. 

Skillnaden är bara att den normalstörde klarar av sin vardag ändå. Den klarar av att vakna, fixa frulle, handla, laga mat, öppna posten, jobba, och umgås med kompisar samtidigt som den strukturerar upp och planerar det den behöver göra tex inför sin deadline, tenta eller anställningsintervju. Och den kan och hinner återhämta sig tills nästa gång det känns en smula jobbigt. 

Den med ADD/ADHD/Asperger har inte den möjligheten. Den hinner aldrig återhämta sig. Hjärnan går på högvarv absolut 24/7. Oftast med svåra ångestpåslag eller depression som följd. 

Så min poäng med den här lilla texten är helt enkelt bara – en liten tankeställare när du nästa gång har lust att frottera dig med uttrycket

  Jaja, det där har minsann alla en släng av. 


Oj, oj, oj vilken het potatis det här är. 

I och med hashtaggen #metoo och tusentals kvinnor började att berätta om deras upplevelser har det hänt otroligt mycket. På väldigt kort tid. Jag tror att det vi just har beskådat, och fortfarande beskådar, är historiskt viktigt.  En ny tid är på väg. 

En programledare på Tv 4 fått sparken och alla hans program har strukits från tablån på fyran i höst. En kulturjournalist på Aftonbladet har på sin arbetsgivares förslag tagit en Time out, en högt uppsatt chef på SVT har sagt upp sig med omedelbar verkan. Nu är även en programledare på SVT polisanmäld. 

Herregud, räcker det inte nu, undrar många individer. Hur många människor ska behövas dras ner i skiten egentligen? Ska man inte kunna ragga på krogen längre eller? Ska man inte kunna ge en kvinna en komplimang längre? Nu får det vara bra, anser en del. Elisabeth Höglund tycker till och med att vi kvinnor ska kunna ta när en man helt plötsligt får för sig att nypa oss i vår lilla rumpa. 

Men nej. Verkligen inte. Det får inte alls räcka nu. Det är ju precis nu det har börjat. Det är just precis nu som många av er män, och faktiskt kvinnor, äntligen har börjat att förstå magnituden av vad det är många kvinnor dagligen utsätts för. Utan hashtaggen #metoo hade det här aldrig hänt. Då hade ni män och killar, och faktiskt kvinnor, fortfarande härjat kvar i tron ”att det är inte så farligt”. Men det är det! 

Självklart är det ok att ragga på krogen. Om det är det man vill. Men herregud, på vilket sätt är du van att ragga på då undrar jag, om du är rädd för att det du håller på med överskrider en gräns? Då kanske du ska stanna hemma och ta Dig en tankeställare innan du går ut med grabbarna nästa gång. Och skyller du på alkoholen  – håll dig nykter. Easy as that. 

Och självklart är det ok att ge en komplimang till en annan människa. Men samma sak här. Känner du plötsligt en oro över att din ev komplimang kan tas för ett överskridande av en gräns, då är det dags för ett rannsakande av dig själv. Då är det dags att lära om. 

Vi ser just nu nåt som aldrig har hänt tidigare. Kvinnor börjar att berätta. Och kvinnors berättelser börjar tas på allvar. Men det räcker verkligen inte än. Långt ifrån. Det har bara börjat. 

Jag har vänner som är mödrar till tonårsdöttrar. Dessa små flickor får följare på snaphat snabbare än jag hinner blinka, och bara efter en eller två snaps så kommer den, frågan om ”nudes”. Dessa unga pojkar vill alltså ha bilder där flickorna skickar bilder på sig själva nakna. Eller så skickar de helt oombedda sk dick-pics på sin enligt egen utsago, väldigt coola snopp. Det här är ju inte klokt på en fläck!! Dessa småpojkar behöver nån som pratar med dem. Och småflickor behöver lära sig att aldrig känna sig tvungen att skicka bilder på sig själva. Om de inte vill det. Börja bara prata med era barn. Sluta blunda. 

Ingen kvinna ska känna sig tvungen att ligga för att få ett jobb, eller får att få behålla sitt jobb. Eller för att få ett telefonnummer. Ingen kvinna ska få oombedda dick-picks skickade till sig eller bli ombedda att skicka nudes till nån annan. Ingen kvinna ska behöva vara på sin vakt när hon badar i en badtunna med andra människor. Eller åker hiss med nån. Eller åker buss. Eller är i skolan. Eller står i kaffekön på jobbet. Eller är på konferens. Eller på kick-offer. 

Vi kvinnor har både bröst och bak. Så kommer det att fortsätta vara. Och vi ska kunna ha på oss, eller inte ha på oss, vad vi vill. Valet är vårt. Helt vårt eget faktiskt. 

Ingen annan har med det att göra. 

– Du får ursäkta mamma, men att prata med pappa om sånt här, vilket han gör, biter hårdare än när du pratar om det. Du vill väl och du vill lära oss, jag vet det. Men i det här behövs män som förebilder. 

Exakt!! Spot on!! Kloka unge! 

Det är just där det sitter! 

Jag kan tjata hål i huvudet på våra söner om hur viktigt det är att vara en schysst medmänniska. Om hur viktigt det är behandla andra mönniskor med respekt och hänsyn. Om tex vilken utsatt position det är att vara tjej och vara först med att få bröst. Eller sist. Eller att alla mönniskor äger rätten till sin egen kropp. Att ett nej alltid är ett nej. 

Men. 

Som pappa, som man – har ni ett otroligt ansvar här! Ta för fan det ansvaret. Axla den viktiga rollen. Visa hur man är en fin medmänniska. 

Ni fantastiska män – ni kloka, fina, omtänksamma män – som vet att alla människor äger rätten till sin egen kropp. Det är just ni som behöver stiga fram nu! Ni är framtidens förebilder! Ni behövs nu som aldrig förr! Ni är de som kan visa nästa generation hur man behandlar andra mönniskor. 

Och ni som har mognat, ni som har börjat förstå vad det egentligen handlade om när ni kanske en gång var en som ryggdunkade polarn när han stolt meddelade att han just hade överträtt gränsen för vad som faktiskt är ok. Ni män o killar som själva en gång i tiden har suttit i ett omklädningsrum och följt med i jargongen – för att ni trodde att det förväntades av er, men som nu har vuxit upp och känner att ni kanske till och med ångrar ert eget dåvarande beteende – även ni är de som behöver höras nu. Man kan göra om och göra rätt. 

Sluta bara blunda över det som faktiskt händer. Vilket haschtaggen #metoo verkligen har visat. Det finns knappt en tjej som aldrig har varit utsatt. 

Det är dags att sluta vara tysta. Börja prata. Prata om rätt och fel med era söner, med era döttrar. Med era egna vänner. Agera. 

Vill ni vara en del av problemet – eller vill ni vara en del av lösningen? 

Jag var 13 år och skulle börja i högstadiet. Så spännande på så många olika sätt att ha blivit tonåring och börja i sjuan. Det var med blandade känslor som jag hängde mitt sprillans nya hänglås på mitt tilldelade skåp den där första dagen av mitt nya högstadieliv. 

Att gå i den stora korridoren i mitten av Skolhagenskolan var alltid väldigt pirrigt. Det satt allt som oftast stora nior på golvet och lutade sig mot väggen med benen rakt ut i korridoren. Att gå förbi dessa var helt klart på egen risk och man visste aldrig riktigt på vilket humör de var på. Hade de lust att höja sina ben just precis när jag skulle passera så hade de det, och självklart snubblade man handlöst rakt fram. Ibland slapp man. 

Vi var många tjejer som hade börjat växa under den här tiden. Börjat få både bröst och bak en del av oss.  Samtidigt som en del av oss fortfarande väntade på just det. Det var läskigt för dem som var först med att få bröst, och det var inget roligt för de som var sist. Väldigt utsatta positioner båda två. För idiotiska uttalanden från killarna. Och nej, verkligen inte alla killar. Så klart. Men några stycken som tog sig rätten att poängtera hur stora eller små bröst vi hade.  

Jag minns en skolkompis som var bland de allra första tjejerna att växa. Henne ”råkade” killarna putta lite på varje rast så hon föll mot just deras kompis som stod väldigt välplacerad i hennes riktning så han kunde ”ta emot” henne sådär gentlemanna-aktigt med sina kupade händer. Hon sa aldrig nåt. Jag sa aldrig nåt. Men jag såg. Detta hände varje dag. 

En annan kompis berättade för mig att hon brukade ligga på rygg och blåsa på sina nyknoppade bröst varenda kväll innan hon somnade. För det skulle hålla hyn så len och fin. Det hade nämligen hennes pappa så snällt berättat för henne. Då förstod jag inte, tyckte bara det verkade väldigt märkligt. Som vuxen förstår jag precis. Tänker ofta på henne. 

En annan kompis blev kär i en äldre kille. Hon ville ha hans telefonnummer. Frågade modigt killens kompis om det. Och ja, det skulle hon få. Om hon låg med kompisen först. 

Killar som skrek hora, slyna eller madrass för att min kompis hade valt att ha sex med en av grabbarna i gänget. Och hade hon varit med en- kunde hon lika gärna vara med dem allihopa – tyckte killarna. 

Listan kan göras så oerhört tragiskt lång.

Jag själv har aldrig blivit våldtagen. Rent fysiskt. Men jag har sagt nej. Jag har sagt nej, jag vill inte. Och jag har skrikit nej, nej, nej jag vill inte, till mig själv inombords. Men ändå. Fått höra –  ”du har inget val, för nu har det gått så långt!” Gav med mig. För jag trodde att så skulle det ju vara. Tonårsjaget trodde att det var så här livet såg ut.  Jag kände mig så liten och utnyttjad. Samtidigt som jag inte ville vara en sån som lurade nån stackars kille som inte kunde ta ett nej. Det var ju honom det var synd om herregud. 

Nej! 

Jag ville inte! 

#metoo 

Hörni! 

Har en sån jäkla bra idé! Fyll år i augusti. Och så firar ni födelsedagen i oktober. Också. Så himla chill. 

Jag kom hem från jobbet i fredags och firandet började redan då kan man säga. Bara älskar födelsedagspresenter som håller så här länge. Som en liten karamell som man suger riktigt länge på. Ni vet när man väntar på en helg som man ser fram emot sådär löjligt mycket. Sådär mycket att nånstans vill man inte ens att helgen ska komma, för då vet man att den liksom snart är slut. 

Fredagsmyset blev färska räkor och ost. Smaskens. Och som alltid när det vankas skaldjur hos oss så har det varit soptömning samma dag, så räkspillet hamnar alltid i botten av en tom tunna. Och hinner således börja dofta färska hallon tills det är dags för nästa tömning om två veckor. Slår aldrig fel. 

Upp tidigt lördagsmorgon. Adam körde maken o mig till stationen där tåget väntade på oss så fint. Bra SJ. 

Har nog Aldrig åkt tåg tillsammans innan faktiskt. 

Efter biljettkoll i mobilen serverades en liten frukostbox till säte 44 o 45 där vi satt. Två knappa timmar senare anlände vi huvudstan. 

Incheckning på Scandic Haymarket vid Hötorget. Hotellrum. Vad är det absolut första ni alltid brukar göra när ni kommer in på ett hotelrum? Alla har vi säkert nån liten skämsig rutin på hur vi beter oss. Jag brukar alltid konstigt nog kolla ut genom fönstret. 

Och utanför vårt fönster denna gång stod alla försäljningsstånd där de sålde kantareller till halva priset hela helgen. 

Pit-stop på Riche. Medan vi bokade bord till kvällen så passade vi på att fylla på vätskedepåerna en aning. Välbehövligt. 

Efter flera timmar flummandes runt på stan hamnade vi åter på hotellet. 

Och så stod han plötsligt där borta på andra sidan bardisken. Maken. Jag tittade upp och såg att han samtidigt tittade på mig. En skön känsla av samhörighet ändå. Typ ”du o jag”. Mot världen. Mannen som syns till höger i bild trodde nog att jag fotade honom. Tji fick han! 

Efter ytterligare några timmar, samt efter en väldigt god middag på Riche, vandrade vi i mörkret igenom Berszeli- park. 

Tillbaka på brottsplatsen. Där allt en gång började 1995. Vi tänkte att en drink vid baren där de första nyfikna, trevande samtalen inleddes av två livsglada då 24-åringar, var på sin plats. Fortfarande två livsglada. Dock ej 24 längre. 

Skål för livet. 

Sen behövde vi inte promenera så särskilt långt tills vi kom till nästa anhalt på min födelsedagspresent. Några meter till sidan utanför Berns ligger China teatern och här skulle vi se musikalen The Book of mormon. Med Linus Wahlgren och per Andersson. 

En av alla kändis-spotar den här helgen. Björn Gustafsson och Little Jinder var på samma föreställning som vi. De passade också på att ta lite luft i pausen. 

Asså – vilken föreställning. Så otroligt bra det här var!! Vi skrattade högt nästan hela kvällen. Rekommenderar den verkligen varmt. 

Söndagmorgon och Hötorget hade förvandlats till en enda stor Loppis. Och det var dags för oss att ta hissen ner till frullen. 



Och så det här. Att gå ut ut ur hissen. För att gå till rummet – vilket håll skulle man egentligen gå åt….höger….

……eller vänster? Det ser ju precis likadant ut överallt. Och när hissen hade dörrar åt båda hållen var det ju helt omöjligt att veta på vilken sida dörrarna skulle öppnas åt varje gång när vi nådde våning tre. Och således helt omöjligt att komma ihåg åt vilket håll vi skulle gå åt när vi kom ut ur hissen. 

Asså –  gick fel alla gånger. 

Till slut koncentrerade jag mig så väldigt mycket på för att gå åt rätt håll – och kände mig riktigt nöjd med mig själv – ja då gick Anders åt det andra hållet ändå. Va fan! Hade jag fel iallafall? Så jag med min vana trogen, vände och följde efter honom. 

Och då hittade jag honom ståendes så här. Lutandes helt tröstlös mot väggen i ett gapflabb. Han ville ju bara lura sin fru en smula. Och han trodde att jag kanske var på hugget och skojade tillbaka då jag vände. Men nä. Och jag litar ju för sjutton på honom. Åh herregud vad jag skrattade! Hahahahahahahah! 

Väldigt roligt! När min enorma anpassningsbarhet så att säga går till absurdum. 

Färsk juice to-go. Tog en sportig sak med äpple, ananas och passionsfrukt. 

En väldigt vacker höstdag som Stockholm bjussade på denna söndag. 

En enkel lunch i Kungsträdgården. Utomhus under oktobersolen. 

Till slut på väg hem. Med sportradion i öronen. Då är livet som allra bäst. 

Stort och innerligt tack för den här födelsedagspresenten, darling!  Det gör vi om snart igen! Då kan vi fira nåt annat! 

All kärlek! 

Det här att vara mamma har varit mitt liv de senaste 20 åren. Det låter ju helt otroligt när jag tänker på det. Asså 20 år är ju sååååå lång tid.  20 år har gått och under den här  tiden har det hunnit rinna skapligt mycket vatten under broarna. Från att ha varit en ung tjej till att numera vara typ medelålders. Herregud, hur låter det på en skala? Och maken, han har sett mig förändras under tiden. 

Minns när jag själv fyllde just 20, i augusti 1991, och jag fick en jäkla guldfisk i present av två kompisar. Den döpte jag till Göte. Jag kände att han var hemskt, hemskt ensam när han simmade runt, runt där i den lilla runda skålen som tillhörde presenten, så efter ett par dagar köpte jag hem en vän till Göte. Helge hette han för övrigt. 

Att jag jag nu har varit mamma lika länge som jag hade levt när jag fick Göte, är en hissnande känsla. 

Tjugo år är en lååång tid. Och jag kunde för mitt liv inte tro att dessa år som mamma skulle gå så oändligt fort. Som det gick undan. 

Vi har varit med om en hel del tillsammans, jag o grabbarna. Och när de båda två började på förskolan, efter att ha varit hemma med mig i några år, försvann Stockholmsdialekten hos båda grabbarna. Där nånstans förstod jag liksom konsekvensen och jag förstod typ på riktigt att jag skulle fostra två östgötar vid min barm. Inte klokt, men helt sant. 

Östgötar. Tänk att jag har bidragit till att det finns två fler östgötar här i världen. Den såg jag inte komma för hundra år sen när jag stod på dansgolvet och stuffade på Yesterdays Danspalats utanför Vallentuna. 

Och jag har dessutom bidragit till att det alltså finns en för lite stockholmare helt enkelt eftersom jag valde att lämna storstan vid 24 års ålder. Ibland har dock tanken slagit mig, om hur livet kunde ha sett ut om det var Anders som hade flyttat upp till mig, istället för att jag tog hela mitt pick och pack och drog 20 mil söderut till honom.  Då hade det blivit stockholmare av våra killar. Märklig känsla. 

Båda grabbarna har nu egna agendor, precis som det ska vara. Och det är plötsligt så tomt. Precis som på våran altan i sommarstugan, efter att ha plockat undan inför vintern som är i antågande. Riktigt tomt.

 Jag har full förståelse för de föräldrsr som faktiskt skaffar sig en liten sladdis efter ett par år. Den tanken har föresvävat mig med. Typ för 10 år sedan, när grabbarna var 8 o 10. För jag hade liksom så förvånansvärt mycket gos kvar i kroppen som ville ut.  Jag ville ha en bebis att lägga goset på. Den tanken hade dock inte föresvävat min man, berättade han för mig när jag kom med idén. 

”Den bebisen blir också tio år, då är Adam och Calle 18 och 20. Med sina egna liv. Ska vi stå på fotbollsplaner i 10 år till då tycker du? Det är ju då vår tid kommer!” 

Jag köpte de argumentet. Och det där jäkla goset som blev över har mina killar fått ta del av som stora istället. Inte riktgt deras cup of tea, men de har fått stå ut. Och de gör det bra. Inte alltid dock, men oftast. Ibland får jag hålla mig. 

Livet är som det är. Barnen har vi föräldrar bara till låns en liten kort stund här på jorden. Och under den lilla korta stunden gäller det att verkligen försöka göra det bästa möjliga av det man har. Älska. Skratta. Gråta. Umgås. Mysa. Bråka. Bli sams. Kramas. Vara nära. Finnas där. 

En förälders egentid kommer fortare än vad man kan ana. Och då kommer du att ångra all den tid som du valde att inte lägga på att umgås med dina barn. 



Satt hos frisören tidigare idag. Klockan 11.30 blev jag uppropad till stolen för att sätta mig. 

Det första som slog mig när jag hörde mitt namn var att den här tjejen i svart förkläde nog hellre hade varit ledig den här söndagen. Hon ville inte ens vara här. Så kändes det. Jaja. Så kan det ju vara såklart. Alla har inte lust att vara på jobbet varenda minut av sitt liv. 

Känslan fortsatte. Hon frågade med en surmulen min hur jag ville ha mitt hår. Jag tänkte att om jag sitter här i stolen och söker ögonkontakt med henne en smula så kanske det känns lite bättre. Men inte. Hon visade med bestämdhet att det där med att se mig i ögonen var inget som hon var  sugen alls på den här arbetsdagen. 

Nehe. Bara att gilla läget alltså. Jag berättade hur jag ville ha det utan att jag fick nån som helt gensvar.  Men hon gick o fixade till färgen. Sen kom borstningen. Hon rev och slet och det brände till på öronen av borsten. Hon tog sedan sin målarpensel i högerhanden och började färga det jag ville ha färgat. 

En kollega till henne sa nåt till henne. Jag såg hur kollegan log mot både henne och mig och liksom ursäktade att hon kanske störde. 

Inte en reaktion. Lyfte inte blicken. Kanske mumlade nåt som liknade ett svar. Jag hörde inte. 

När all färg var på plats så var det dags för mig att vänta en stund. Inte en tidning så långt ögat nådde. Fick sitta med mobilen. Gick bra det med. Efter 40 minuter skulle färgen tvättas ur. Äntligen skulle jag få sätta mig i stolen vid handfatet. Bara älskar den stunden. Bli omhändertagen av nån som sköljer, tvättar, masserar hela hårbotten. Jag bara älskar det. Sa det till henne – att det här ser jag fram emot. 

Hon log kanske lite granna. Men gjorde hon det som jag hade förväntat mig? Nej, det kändes inte som om hon brydde sig över huvud taget. Vattnet strilade överallt. Ner i ögonen och ner under handfatet och in i nacken. Ingen bollkänsla alls. 

Jaja. 

Tillbaka till klippstolen. Hon började åter att borsta mitt hår. Och hon drog och hon tog i. Jag satt med mobilen och plötsligt bara drogs mitt huvud bakåt. 

– Oj oj då, sa hon förskräckt när typ mitt huvud landade i hennes hand. Tar jag i för hårt?

– Ja, det gör du nog faktiskt. 

– Men du måste ju säga till, sa hon med ett leende. 

Och där satt jag. Och undrade varför jag inte hade sagt till innan? 

Hur är man egentligen? Hur beter man sig mot andra människor? Säger man till? Eller väntar man? Eller är man för rädd för att såra nån annan? Väljer man att bli smittad av nån annans humör? Eller väljer man att tänka att det finns ju alltid skäl till varför en människa beter sig som den gör? Eller kör man sitt eget race och struntar i hur det känns för andra? 

Varför är jag som jag är? Är jag så som jag skulle önska att jag var? 

Hur är jag på jobbet en dag när allt bara känns skit? För det är klart att jag har såna dagar. Hur bemöter jag då mina kollegor, föräldrar och alla underbara barn? Hur är jag som mamma och fru såna dagar? Vad bidrar jag med egentligen?

Många tankar när man sitter i en frisörstol en söndag. 

PS. Jag blev väldigt nöjd med håret iallafall! Hon hade nog bara en dålig dag. 

Han satte sig bakom ratten. Ingen skylt. Ingen handledare. 

Första gången helt på egen hand. Klarade uppkörningen galant tidigsre under dagen. 

Och så drog han. Bara sådär. Mot friheten och vidare. 

Asså. Känslan. Så märklig. Så stolt. Så mycket av så mycket. 

Att se honom bara dra iväg. Stort. Så väldigt stort. Mindes plötsligt min egen jungfrutur. Mindes frihetskänslan. Mindes lyckan. 

När jag såg bakdelen på bilen försvinna bakom kröken. Ville samtidigt bara skrika efter honom – ha så himla kul – men  – kör försiktigt – var rädd om dig – frihet under ansvar – det finns bara en som du!! 

Stort grattis älskade unge man till körkortet. Världen väntar på dig!
​

​

Vi åkte in till förlossningen på sena eftermiddagen måndagen den 20 september 1999. För slemproppen hade gått, och hos barnmorskan på rutinkoll samma dag hade magen haft ojämna hjärtslag. Så vi blev uppskickade för extra koll.  Två dagar innan beräknad nedkomst. 

När klockan var 18.30 den måndagkvällen sa jag till maken att om han överhuvudtaget ville ha mat i magen den här kvällen så var det nu som gällde. För om en halvtimme är det skarpt läge. 

Han tog mig på orden och gick till cafématsalen på sjukhuset. Och när han efter en halvtimme väl kom tillbaka var förlossningsarbetet redan igång.  Jag kände det på mig och jag kände min kropp så väl. 

När maken kom alldeles mätt och belåten, var jag precis i tagen att få bedövning.  Fyra sprutorsom skulle hjälpa till lokalt i 2,5 timme, Västerviksmetoden.  Det bästa med den sorten var enligt barnmorskan, att man visste att allt var klart om två och en halv timme. 

Och jösses vad det gick undan. Allt är ju så klart relativt. Det finns absolut snabbare förlossningar är den här, men för mig var det här otroligt snabbt. För jag hade ju bara en att jämföra med. Och den hade tagit låååååång tid. 

När klockan var 21.15 kom min barnmorska in och skulle se hur öppen jag var. För att överlömna till sin kollega som skulle ta över nattskiftet nu 21.15. Två cm kvar. Då sa hon helt sonika att nästa värk  Ingela, så krystar du. Och det gjorde jag. Med all kraft jag hade. Med all den kraft som jag inte hade förra gången. Hon kände en gång till. Helt öppen. 

Hon bokstavligen sprang ut ur mitt rum – skrek i korridoren ”jag föder här inne nu!”  Hon kom snabbt tillbaka igen. Med förkläde och grejer på sig. 

Klockan 21.17 kom Calle till världen. Han fullkomligt nästan flög ut. Jag kände med hela mitt system att den här gången ville jag vara med och bestämma. Jag ville vara med och styra över min egen kropp och över vad som egentligen hände. Jag hade massor av energi kvar. Och jag använde energin exakt på det sätt som jag själv ville.  Calle kom till världen helt av min egen kraft. En oerhörd skön känsla. Jag var så väldigt stark och precis i samma sekund som jag fick honom lagd över mitt bröst så kom känslan att – nu jäklar, det är nu det börjar! Förlossningen var bara starten på ett helt fantastiskt nyfött litet liv. Ett under av liv i en perfekt liten pojke som redan från födseln har varit hela familjens lilla självutnämnda glädjespridare. Dock med några år där vi i familjen inte riktigt har hållt med. Men det kan bli ett annat inlägg. 

Idag fyller han 18 år. Swish sa det och han har  plötsligt blivit en ung vuxen. En sån fin, härlig och fantastisk ung man. Precis som han är menad stt vara. Jag ska helt ärligt säga att jag inte riktigt har hunnit med. Han ligger år före mig i det här. Och jag lär mig nya saker varje dag. Jag har bett honom att ha tålamod med mig, sin lilla mamma. 

Jag gör allt i min makt för att försöka hinna med i känslan att jag tex fr.o.m. nu aldrig behöver gå på några fler utvecklingssamtal what so ever. Att det aldrig mer kommer stå Till målsman för….. på alla breven. ……att han faktiskt är stor nu. 
Han är på väg. Ut i livet. Med stora kliv. 

Älskade Calle.  Jag älskar dig – då – nu – och för alltid.