Den yngste fyller 18 

Vi åkte in till förlossningen på sena eftermiddagen måndagen den 20 september 1999. För slemproppen hade gått, och hos barnmorskan på rutinkoll samma dag hade magen haft ojämna hjärtslag. Så vi blev uppskickade för extra koll.  Två dagar innan beräknad nedkomst. 

När klockan var 18.30 den måndagkvällen sa jag till maken att om han överhuvudtaget ville ha mat i magen den här kvällen så var det nu som gällde. För om en halvtimme är det skarpt läge. 

Han tog mig på orden och gick till cafématsalen på sjukhuset. Och när han efter en halvtimme väl kom tillbaka var förlossningsarbetet redan igång.  Jag kände det på mig och jag kände min kropp så väl. 

När maken kom alldeles mätt och belåten, var jag precis i tagen att få bedövning.  Fyra sprutorsom skulle hjälpa till lokalt i 2,5 timme, Västerviksmetoden.  Det bästa med den sorten var enligt barnmorskan, att man visste att allt var klart om två och en halv timme. 

Och jösses vad det gick undan. Allt är ju så klart relativt. Det finns absolut snabbare förlossningar är den här, men för mig var det här otroligt snabbt. För jag hade ju bara en att jämföra med. Och den hade tagit låååååång tid. 

När klockan var 21.15 kom min barnmorska in och skulle se hur öppen jag var. För att överlömna till sin kollega som skulle ta över nattskiftet nu 21.15. Två cm kvar. Då sa hon helt sonika att nästa värk  Ingela, så krystar du. Och det gjorde jag. Med all kraft jag hade. Med all den kraft som jag inte hade förra gången. Hon kände en gång till. Helt öppen. 

Hon bokstavligen sprang ut ur mitt rum – skrek i korridoren ”jag föder här inne nu!”  Hon kom snabbt tillbaka igen. Med förkläde och grejer på sig. 

Klockan 21.17 kom Calle till världen. Han fullkomligt nästan flög ut. Jag kände med hela mitt system att den här gången ville jag vara med och bestämma. Jag ville vara med och styra över min egen kropp och över vad som egentligen hände. Jag hade massor av energi kvar. Och jag använde energin exakt på det sätt som jag själv ville.  Calle kom till världen helt av min egen kraft. En oerhörd skön känsla. Jag var så väldigt stark och precis i samma sekund som jag fick honom lagd över mitt bröst så kom känslan att – nu jäklar, det är nu det börjar! Förlossningen var bara starten på ett helt fantastiskt nyfött litet liv. Ett under av liv i en perfekt liten pojke som redan från födseln har varit hela familjens lilla självutnämnda glädjespridare. Dock med några år där vi i familjen inte riktigt har hållt med. Men det kan bli ett annat inlägg. 

Idag fyller han 18 år. Swish sa det och han har  plötsligt blivit en ung vuxen. En sån fin, härlig och fantastisk ung man. Precis som han är menad stt vara. Jag ska helt ärligt säga att jag inte riktigt har hunnit med. Han ligger år före mig i det här. Och jag lär mig nya saker varje dag. Jag har bett honom att ha tålamod med mig, sin lilla mamma. 

Jag gör allt i min makt för att försöka hinna med i känslan att jag tex fr.o.m. nu aldrig behöver gå på några fler utvecklingssamtal what so ever. Att det aldrig mer kommer stå Till målsman för….. på alla breven. ……att han faktiskt är stor nu. 
Han är på väg. Ut i livet. Med stora kliv. 

Älskade Calle.  Jag älskar dig – då – nu – och för alltid. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s