Författare: lifeofingela

Hej då Sverige! 

Nu drar vi snart. En timme försenade bara som det verkar nu. Det är visst lite to much wind som gör att det tar lite tid. Och det har visst varit lite för windy under hela dagen som gör att förseningarna från då gör sitt till förseningarna nu. 

 Sitter på planet och bloggar. Mysigt stt ha nåt att göra under tiden man väntar ändå. 

Nu!!

Nu hinner jag visst inte skriva mera! För nu är det dags! Nu har de sagt åt oss att sätta oss på våra platser och spänna fast oss. Och wow! Nu backar vi!

Nu kör vi!!!! 

Hej då Sverige. 

Hej hej England och London! 

I natt skulle jag hämta Calle och två av hans kompisar efter en 18 årsfest i Sturefors. Ja, vi har verkligen kommit dithän. Att vår yngstas generation fyller 18. Otroligt. Inte klokt. 

Jag knappade i vilket fall som helst in ”Sturefors bygdegård” i min gps på telefonen och drog iväg i mörkret. 

Ska erkänna att jag inte är särskilt ofta i krokarna kring och i just samhället Sturefors. Hittar således inte alls. Vet bara att jag ska igenom stan och ut på typ andra sidan.  Min gps tog mig förbi både Ekholmen och hjulsbro. Jag fortsatte på Brokindsleden. 

Körde förbi första infarten mot Sturefors. Tittade lite misstänksamt på min telefon. Men jag litade på den och fortsatte. Körde vänster andra infarten istället. 

Och sen. 

Gps:en sa vänster, vänster, höger, höger, vänster, höger osv. Den sa det så många gånger och när den till slut sa att jag var framme vid målet var jag mitt inne i Sturefors bland både villor och skolor och skulle knappt hitta ut, kände jag. 

Och där var framförallt ingen bygdegård så långt mitt nattliga öga kunde se. Skickade ett sms till Calle om att jag behövde en komplett adress istället. 

I väntan på att han skulle svara så började jag försöka ta mig ut samma väg som jag kom. 

Och det var då jag intog det mood som jag så ofta använder mig av. Att gå på den känslan som magen säger mig är rätt. 

Vid en stoppskylt stod jag till med bilen så som att jag skulle svänga vänster. Men jag kände att det var fel. Jag svängde höger istället. Körde förbi några korsningar. Plötsligt kände jag att vid nästa korsning borde jag svänga vänster. Vilket jag gjorde. Fortfarande inget svar från Calle. 

Svängde vänster och hamnade bakom en annan bil. Kände att den också var på väg för att hämta hem nån från samma fest. Den låg en bit före mig. Efter några kurvor hade den stannat och En kille klev in i passagerarsätet. Han hoppade ut igen och då passade jag på. Jag klev ur min bil för att fråga om de visste var Bygdegården låg. Och då såg jag att det var en bekant. Mitt i natten. I Sturefors.  Så konstigt. Och han hade varit på samma fest visade det sig. Han pekade in på en liten grusväg och sa att lokalen låg där inne. Jag morsade på hans pappa som satt bakom ratten. 

Några minuter senare satt Calle och hans vänner i bilen och vi var på väg hem. 

Jag hade alltså hittat helt utan att över huvud taget veta var jag befann mig what so ever. Jag hittade alltså min egen unge på ren och skär känsla i en ort som jag har varit i kanske två gånger innan. 

Återigen la jag all Min tillit på min absoluta egna intuition. Som jag har gjort så många gånger tidigare. Återigen lutade jag mig tillbaka och bara visste iallafall. 

Tacksamheten. 

Ödmjukheten över det som inte går att förklara. Utan bara finns där. 

Bjussar på en bild på Calle och en annan kompis. Från tiden som bollkalle på arenan i Talllinn när Spaniens U-21 lag mötte Estlands U-21 lag. 

Min första skoldag är avklarad. Att plötsligt vara student känns ju onekligen en smula ovant. Men det ska nog gå bra. 

Att solen sken från en klarblå himmel måste ju bara vara ett gott tecken. Och goda tecken är ju underbara att se. Bara man liksom ser dem. 

Och när jag satt där i skolbänken och lyssnade som mest så ringde/surrade min telefon. Jag valde att inte svara. Men eftersom  jag såg att det var Calle så skickade jag ett sms och frågade om det var nåt särskilt. 

Skön kille! 

Och stackars barn som inte hade maten planerad när mamma var i skolan. Sån taskig morsa. 

Idag är det samernas nationaldag. Den 6/2. 

Stina Wollter är programledare för ett radioprogram som sänds varje söndagkväll på P4 som heter Söndagar med Stina. 

Jag följer henne på Instagram och läste där att hon i gårdagens sändning tänkte ta upp om ämnet om samer. Hon frågade om hon hade några samiska följare. 

Jag lämnade en liten nätt kommentar under hennes inlägg. 

Jag tänkte inte så mycket mer på det och när programmet sändes låg jag och sov. 

Idag fick jag ett sms av min svärmor. Hon hade lyssnat på Stinas program igår. Och kände igen en text som Stina berättade  från sitt Instagram. Svärmor förstod att den var från mig. Själv hade jag ingen aning om att Stina hade haft med det jag hade skrivit. 

Idag när jag kom hem från jobbet lyssnade jag här hemma. Precis 48 minuter in i programmet ( om man lyssnar på versionen utan musik )hörde jag mina egna ord komma ut ur Stinas mun.  Så otroligt märklig känsla. Och jag hörde att Stina läste hela min text exakt på det sättet som jag själv upplevde när jag skrev den. Som om hon visste hur jag önskade att det skulle låta om hon läste. 

Tack Stina! 

Och framförallt ett stort tack till min morfar. Han var en hjälte som ställde upp när jag som mest behövde det. Han var min hjälte som förstod vad som behövdes. Han är bara bäst. Då. Nu. Och för alltid. 

Mer kunskap desto mindre fördomar. Ju mer kunskap desto mindre rädsla för det okända. 

Av alla tusen beslut man tar under en enda dag är några beslut alltid  lite viktigare och större än andra. Och vad ”större och viktigare” betyder är självklart alltid olika beroende på vem man frågar. För vissa är det livsviktigt att sätta på sig strumpan på rätt fot för att dagen ska bli bra. För andra spelar just det beslutet ingen som helst roll. 

En del av de beslut man behöver ta är så stora i ens egen värld att man till och med  kan kalla de för vägskäl. För att  just det beslutet just där ochvdå tar livet i en helt annan riktning  än vad man hade innan. 

Som tex när jag som 15 åring bestämde mig för att bo hos min pappa när bomben slog ner och mina föräldrar skilde sig. 

Som tex när jag som ung 24 åring vågade satsa på kärleken och och valde att lämna familj och vänner för flytt till Linköping. 
Som när jag som 30 åring hade jobbat inom barnomsorgen i 10 år. Och stod vid skötbordet och bytte en blöja när insikten plötsligt slog mig: Ska jag hålla på med det här i 35 år till?? 
Vill poängtera att själva jobbet i sig tyckte jag var hur kul som helst. Men insikten i att jag hade 35 år kvar i arbetslivet gjorde mig så stressad. Jag ville verkligen göra nåt annat också. Sen skulle jag kunna komma tillbaka till barnomsorgen igen, tänkte jag. Sagt och gjort. Läste till massageterapeut. Ett yrke jag hade nosat på sen flera år. Har alltid varit instresserad av människor. Och innan flytt till Linköping hade jag en shiatsu-utbildning hos Axelssons i Stockholm i ryggsäcken. Nu ville jag vidare. Pluggade anatomi och muskelns funktion, fäste och ursprung, och tänkte att det här kan jag hålla på med i 10 år.  Startade min firma och körde på med företag som jag hade under alla åren, samt med egen lokal. 

Ända tills 10/3 2011 och frågan om utlandsflytt kom upp till ytan. Och det hade plötsligt gått 10 år. Otroligt. Jag hade hållt på med min firma i tio år. Vi flyttade till Tallinn. 

När vi kom tillbaka till Sverige som återinvandrare efter två år kände jag mig återigen redo för att ta mig an barnomsorgen. Mina egna barn hade vuxit upp och de konflikter jag kände var tuffa när de var fem, känns inte riktigt lika utmanade med just femåringar idag. Ett tips förresten till er som kämpar er igenom småbarnstiden precis nu, våga ta konflikterna redan när de är små. Det är inte farligt. Bara jobbigt. Det är nämligen alldeles för sent att börja tala om vad som är rätt och fel när de är 15. 

Nu är det dags igen. Jag har återigen valt att sätta mig i skolbänken. Femton år sen sist. Nu ska jag läsa en del av förskollärarprogrammet. Det ska bli såå spännande. 

Min nya skolväska. Bara en sån sak. Liksom. 

Det har hänt mig några gånger. Senast idag.

Att jag står i kassan på mataffären och just ska till att betala. Just det har hänt en väldig massa gånger  i och för sig. För den biten slipper man liksom inte undan. Hur gärna man än skulle vilja. Att betala för sig alltså.

Men det har hänt några gånger att precis när jag står där mitt emot kassörskan, att jag just då slänger ett litet ögonkast på kunden som  just var före mig. Som precis när jag betalar står och packar i sina varor i sina medhavda plastkassar. Eller är just på väg därifrån. ( Förresten, jag borde lära mig att ta med mig egna kassar att packa ner mina varor i. Som det ligger plastkassar hemma i skåpet.)

Och när jag slänger det där ögonkastet på kunden som packar i sina varor, så har det hänt att den människan har slängt ett ögonblick tillbaka. Eller om det var den som slängde först och jag liksom bara har känt på mig att nån tittar på mig. Så jag kanske är den som  tittar tillbaka.

Och just i den situationen. Vad är det som händer just där egentligen? Hur väljer jag att tolka en sån situation? Det finns såklart olika scenario.

Antingen kan jag tex känna ett litet lätt obehag, inför att nån som jag uppfattar står och glor på mig, jag som står där alldeles oskyldig. För jag tror att den blicken jag just fick innehöll nåt om att jag just idag kanske hade en bad hairday, eller andra tankar som jag nedsätter mig själv med.

Eller så kan jag tänka att den människan tex endast tittade tillbaka till disken för att kolla så att hen verkligen hade packat ner alla sina varor. Så att hen inte hade glömt nåt kvar. En säkerhetscheck helt enkelt. Och så var min blick bara en liten sväng på vägen.

Just detta hände mig idag efter jobbet. Och det slog mig att killen som min blick hamnade på, såg så otroligt förvånad ut. Jag hade betalat och packat ner mina varor i min nyköpta (!) plastkasse. När jag var på väg ut så vände jag mig om för att precis bara checka av så att inget va glömt på bandet. Och precis när jag gjorde detta så kollade kunden bakom rakt på mig, med en blick som kanske undrade varför jag valde att stirra just på honom när jag vände mig om. Och han kunde ju inte veta att hans blick bara råkade vara på vägen för min blick, när jag gjorde en avscanning av bandet.

Att springa tillbaka och förklara mina egna blickar skulle ju i det här läget kännas en aning märkligt. Och då hade personen ifråga verkligen börjat undra vad jag är för en konstig kuf. Och då är vi inne på det här med att börja förvara sig inför andra. Vilket är en helt annan historia.

Ni ser. Så många frågor som kan ställas på grund av en liten, ynka pytteblick. Och svaret hänger mycket på hur jag själv väljer att tolka det som händer. Väljer jag att tolka det med nedvärderande tankar om mig själv? Eller väljer jag att tolka det som om allt faktiskt inte kretsar kring just mig, att andra kan göra saker utan att jag råkar finnas i deras tankar. För så är det ju. Vare sig man vill det eller inte, så är ju inte en enskild individ jordens mittpunkt.

Väljer jag tankar som jag mår bra av? Eller väljer jag tankar som har en tendens att nervärdera mig själv?

Valet är helt och hållet mitt eget.