Ha inte för bråttom med din egen tid, den kommer fortare än vad du kan ana 

Det här att vara mamma har varit mitt liv de senaste 20 åren. Det låter ju helt otroligt när jag tänker på det. Asså 20 år är ju sååååå lång tid.  20 år har gått och under den här  tiden har det hunnit rinna skapligt mycket vatten under broarna. Från att ha varit en ung tjej till att numera vara typ medelålders. Herregud, hur låter det på en skala? Och maken, han har sett mig förändras under tiden. 

Minns när jag själv fyllde just 20, i augusti 1991, och jag fick en jäkla guldfisk i present av två kompisar. Den döpte jag till Göte. Jag kände att han var hemskt, hemskt ensam när han simmade runt, runt där i den lilla runda skålen som tillhörde presenten, så efter ett par dagar köpte jag hem en vän till Göte. Helge hette han för övrigt. 

Att jag jag nu har varit mamma lika länge som jag hade levt när jag fick Göte, är en hissnande känsla. 

Tjugo år är en lååång tid. Och jag kunde för mitt liv inte tro att dessa år som mamma skulle gå så oändligt fort. Som det gick undan. 


Vi har varit med om en hel del tillsammans, jag o grabbarna. Och när de båda två började på förskolan, efter att ha varit hemma med mig i några år, försvann Stockholmsdialekten hos båda grabbarna. Där nånstans förstod jag liksom konsekvensen och jag förstod typ på riktigt att jag skulle fostra två östgötar vid min barm. Inte klokt, men helt sant. 

Östgötar. Tänk att jag har bidragit till att det finns två fler östgötar här i världen. Den såg jag inte komma för hundra år sen när jag stod på dansgolvet och stuffade på Yesterdays Danspalats utanför Vallentuna. 

Och jag har dessutom bidragit till att det alltså finns en för lite stockholmare helt enkelt eftersom jag valde att lämna storstan vid 24 års ålder. Ibland har dock tanken slagit mig, om hur livet kunde ha sett ut om det var Anders som hade flyttat upp till mig, istället för att jag tog hela mitt pick och pack och drog 20 mil söderut till honom.  Då hade det blivit stockholmare av våra killar. Märklig känsla. 

Båda grabbarna har nu egna agendor, precis som det ska vara. Och det är plötsligt så tomt. Precis som på våran altan i sommarstugan, efter att ha plockat undan inför vintern som är i antågande. Riktigt tomt.

 Jag har full förståelse för de föräldrsr som faktiskt skaffar sig en liten sladdis efter ett par år. Den tanken har föresvävat mig med. Typ för 10 år sedan, när grabbarna var 8 o 10. För jag hade liksom så förvånansvärt mycket gos kvar i kroppen som ville ut.  Jag ville ha en bebis att lägga goset på. Den tanken hade dock inte föresvävat min man, berättade han för mig när jag kom med idén. 

”Den bebisen blir också tio år, då är Adam och Calle 18 och 20. Med sina egna liv. Ska vi stå på fotbollsplaner i 10 år till då tycker du? Det är ju då vår tid kommer!” 

Jag köpte de argumentet. Och det där jäkla goset som blev över har mina killar fått ta del av som stora istället. Inte riktgt deras cup of tea, men de har fått stå ut. Och de gör det bra. Inte alltid dock, men oftast. Ibland får jag hålla mig. 

Livet är som det är. Barnen har vi föräldrar bara till låns en liten kort stund här på jorden. Och under den lilla korta stunden gäller det att verkligen försöka göra det bästa möjliga av det man har. Älska. Skratta. Gråta. Umgås. Mysa. Bråka. Bli sams. Kramas. Vara nära. Finnas där. 

En förälders egentid kommer fortare än vad man kan ana. Och då kommer du att ångra all den tid som du valde att inte lägga på att umgås med dina barn. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: