Ett samtal över en fika 

I #metoo’s svallvågor är det som om proppen har dragits ur. Först ut var skådespelarskor inom film o teater. Sen kom sångerskorna och sen juristerna och så kom  de inom vården mf mf. 

Överallt plötsligt. Många är kvinnorna som har blivit utsatta för någon form av sexuellt övergrepp. Eller nån form av sexuella trakasserier. Jag baxnar av alla dessa olika berättelser. Samtidigt som jag inte alls är är förvånad. Inte ett jäkla dugg faktiskt. 

Men. Många är ni som nu känner att det här med #metoo har gått långt över gränsen för vad som ens känns ok. Många är ni som anser att #metoo eller #tystnadtagning eller #imaktenskorridorer eller #närmusikentystnar eller #visjungerut eller  #medvilkenrätt etc har fått alldeles för mycket uppmärksamhet  och gått alldeles för långt. 

Ni är många som tycker att det är överdrivet och att ni inte ens orkar läsa om eländet. 

Och det här är så himla intressant känner jag. Varför är det så många som känner att det här är bland det största som har hänt jämlikheten i Sverige sen vi kvinnor fick rösträtt 1921 samtidigt som det finns en hel del som känner att allting med det här har gått helt överstyr. 

Jag fikade med en älskad vän idag. Plötsligt kom vi helt otippat in på det här ämnet. Hon upplever att det är för mycket. Att det liksom är så mycket att det till och med blir jobbigt att läsa om det. Hon poängterar för mig att hon anser att #metoo är bra. Att det har kommit upp till ytan. Men att det har blivit för mycket. 

Medan jag är precis tvärtom. Jag känner att det precis har börjat. Att nåt stort är på väg att hända. Jag känner att allt detta som just nu händer börjar att få folk att faktiskt tänka till på hur de agerar ute bland andra människor. Får folk att tänka efter vad det är för signaler som de faktiskt visar upp. Får människor att iallafall börja prata om det. 

Det här satt vi och diskuterade över en kopp kaffe och en kopp te på en otroligt mysig Hantverkargård mitt ute i ingenstans.  Hur olika vi kände.  Vi pratade och vi pratade. Vi berättade för varandra om hur vi själva har upplevt det här med sexuella trakasserier eller övergrepp genom årens lopp. Och vi kom fram till att våran bakgrund ser helt olika ut. 

Min vän har aldrig varit med om nåt som hon kan kalla övergrepp eller trakasserier i det här ämnet. I hennes kretsar när hon var liten eller som ungdom, och fram tills nu så såg, upplevde eller upplever hon aldrig nåt sånt här. Och det är ju helt fantastiskt. Vilken dröm. 

Medan jag både har sett och upplevt. Senast  tex på en privat tillställning hemma hos fina vänner förra julen. I min skola under högstadietiden var det mycket som hände. Vi hade en träslöjdsmajje som det ryktades om ganska så frekvent. Att han gärna ställde sig bakom tjejerna när de behövde hjälp för att sen gnugga sig mot deras bakdel när de lutade sig över sin jäkla arbetsbänk. Det sas att han gärna stod precis lutad över tjejerna så han kom åt att titta ner i deras urringning i tröjan. Jag upplevde aldrig detta. Men andra gjorde det. 

Killarna som råkade putta min klasskompis så att att hon föll handlöst mot en av killarnas kompisar som lägligt stod så att han kunde ta emot henne med kupade händer. Varje rast. Varje dag. Hela högstadiet. Men med olika killar. Jag såg. Andra såg. Men vi sa aldrig nåt. En annan klasskompis som fick betala i natura för att få ett telefonnummer till en av killens kompisar. Som sen kunde ligga med hela killgänget tyckte de, eftersom hon ändå redan hade börjat med en av dem. 

Det jag själv fick lära mig som ung var att aldrig ”lura” en kille. Om jag hade flirtat och kanske hånglat, heter det ens så längre, men sen inte ville mer. Då fick jag höra att det inte fanns på världskartan att säga nej. Att bli bemött med ilska över ett uteblivet ligg. Då fick jag allt skylla mig själv. Så jag höll tyst. 

Min vän och jag fortsatte våran diskussion. Nu hade jag hunnit ta en påtår. Kakan var uppäten för lönge sedan. Kan det vara så att vi könner så olika inför det här för att vi har så olika ingångsvärden redan från början? 

Och kan det vara så att för er som känner att det här med #metoo har gått helt överstyr, kan det vara så att ni just nu faktiskt har lite svårt att nånstans förstå, nånstans har svårt att ta in att det här beteendet är så enormt utbrett?  Så utbrett som ni kanske aldrig trodde att det faktiskt är? 

Jag o min vän har ju ingen aning om så är fallet eller inte så klart. Men jag fick mig en tankeställare under våran fika. Jag fick mig en tankeställare om att självklart agerar vi alla utifrån den erfarenhet vi själva har. Vi alla reagerar och agerar utifrån den egna ryggsäck vi bär. 

Och den ryggsäcken har ju väldigt blandat innehåll beroende på vem du pratar med. Såklart. Inga konstigheter alls egentligen. 

Och jag som har både sett och upplevt på egen hand känner att saker och ting plötsligt har kommit i rörelse. Jag tror att vi är på väg mot ytterligare ett steg i jämlikhetens tecken. 

Jag poängterar dock tydligt att jag gillar absolut inte att folk hängs ut på media för saker som de inte är dömda för. Inte ok alls. Men jag gillar skarpt att kvinnor äntligen vågar höras. Jag gillar skarpt att kvinnor tar sig rätten att äntligen berätta vad det är som faktiskt händer. Och jag gillar skarpt att killar och män fr.o.m. nu får se att deras självklara plattform är på väg att ruckas. 

Nånstans i det här vill jag samtidigt tro att den här evolutionen gör att det kanske inte längre spelas tex Björn Rosenström i ett omklädningsrum för 10 åriga killar innan match. 

För jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det är hos barnen vi måste börja. 

All kärlek. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s