När man lever ihop och gillar varandra är det ju trevligt att man supportar varandra och kanske till och med visar lite intresse och nyfikenhet för partnerns intresse.
Ungefär sisådär var 15:e år eller så.
Min man har varit jägare sen typ urminnes tider. Han har gillat det från allra första lektionen han tog för att ta jaktlicensen. Och sen har åren rullat på så att säga. Med jakt några helger per år.
Själv har jag helt ärligt haft lite motstånd mot det där skjutandet. Så jag har legat lite lågt med att supportera just det här. Jag vet att människan har jagat i alla tusen år för att få mat på tallriken. För att helt enkelt kunna överleva. Men det har inte varit min grej helt enkelt.
Förrän igår, lördag. Maken undrade för ett tag sen om jag ville hänga med. Och jag svarade ja. Han blev nog lika förvånad som jag själv, tror jag. Jag ville följa med på ett pass. Jag var redo för att vara med och se hur det egentligen går till.
Samling med jaktlaget i kåtan. Elden sprakade hemtrevligt och det var bara att gå in och sätta sig för stt vänta in resten sv gänget vid åttahugget på morgonen.
Kartor med alla torn delades ut. Hur många drevkarlar respektive skyttar räknades upp. Åt vilket håll låg vinden?
Sen lottades jägarna ut bland alla torn.
Ut på första passet. På vägen ut hit hann jag se tre rådjur knata omkring på ett hygge.
Väl på plats. Långt bort i skogen hördes tjoandet från drevkarlarna. Fyra stycken till antalet var nu på väg genom terrängen för att förflytta eventuella älgar mot tornen. Spänningen ökade ju närmare tjoandena kom.
Höll ögonen öppna. Kom det nåt djur? Hördes det nåt? Nej, inte på första drevet. Efter ca 30 minuter hade drevkarlarna passerat oss och inga djur syntes till. Jaktledaren avbröt. Men vi hade fått en fin naturupplevelse och andats god frisk luft iallafall. Samling i kåtan igen för utdelning av nästa pass. Inget fika den här pausen.
Drev nummer två. Inte lika öppet. Mer trång terräng. Men jösses så vackert det var. Hela marken var täckt med grön vacker mossa så det kändes som om vi befann oss mitt i värsta John Bauer sagan. En av drevkarlarna passerade oss även denna gång utan nåt djur i sikte. Jaktledaren avbröt. På vägen tillbaka till kåtan igen såg vi iallafall en vinterbeklädd hare springa förbi på väldigt nära håll.
Äntligen lite fika. Äggmackor och kaffe. Sen gammalt tydligen. Snack om vad som hade setts och inte setts ute bland tornen. Taktik. Ungefär lika mycket taktiksnack som inför en fotbollsmatch. I vilket omklädningsrum som helst. Vindriktning, vilka torn ska användas, var ska drevet börja, åt vilket håll ska de gå.
Tredje drevet. Ett stort område skulle nu gås igenom. Vinden låg mot oss till och vi hörde tjoandet börja långt ner i terrängen. Efter några minuter kom det på radion, ”älgko med kalv i drevet”. Och jag kände med en gång hur adrenalinet började pumpa. Då hade mamma och barn-älg passerat ett av tornen men ej varit skjutbart för den jägaren. Drevet fortsatte genom skogen. Kom närmare och närmare. Och jag riktigt kände hur alla blev på alerten ute i tornen. Spänningen ökade för varje steg som drevet kom närmare.
Plötsligt kände jag en arm i sidan. Maken hade just sett en älgko och hennes kalv på höger sida om oss. Jag kollade dit och mycket riktigt. Där borta sprang en ko och en kalv ute på Gärdet. Jösses så himla spännande. Då hördes det på radion igen ”älgko med kalv hos mig”. Mamman och hennes kalv hade kommit fram till jägaren som satt i det tornet åt det hållet. Samtidigt som en bil kom i världens fart och fick tvärnita för stt inte kollidera med älgarna när de sprang över vägen. Och med mönniskor i närheten kunde inte denna jägare heller skjuta.
Samtidigt som allt det hände till höger om oss så hände det saker på andra sidan om oss också. Ett annat älgpar med ko och kalv var på väg åt det hållet. Tornet precis till vänster om oss hade de i sin kikare. Mamman o kalven vek av och jägaren ytterligare till vänster skulle ta kalven. Men så vek de av och försvann undan precis. Drevet kom fram genom skogen och de undrade om vi hade sett nåt. Då har de gått där i all sin ro och tjoat och inte vetat om allt som hände längre fram.
Jösses så mycket action inom loppet av några minuter.
Mycket att prata om under korvgrillningen. Spänning, adrenalin, glädje. Skulle vi avsluta dagen nu? Eller skulle vi ge älgarna ( eller jägarna ) en chans till? Ett kort drev till bestämdes det.
Ut igen. Tjoandet började återigen. Kom närmare o närmare. Än så länge tyst.
Plötsligt tittade jag upp mot vänster. Och där! Där såg Jag nåt springande. Nästan precis vid tornet bredvid. Den jägaren hade också just sett. Ett vildsvin! Ett livs levande viltsvin. Och herregud så stor hon var. En hon. Och suggor får man inte skjuta. Hon sprang ganska så nära länge över fältet och var så otroligt stor. Det var häftigt.
Så summa summarum den här jaktdagen – inget skjutet. Och när det ev har skjutits, så ska ju allting invändigt i djuret ut ur kroppen och sen hängas upp och flås. Det momentet känns inte så lockande. Dock har jag fått se många vackra och ståtliga djur. En riktig viltsafari i den svenska naturen.
Hur upplevde jag då min allra första jaktdag? Jo, verkligen över förväntan. Jag trodde i min enfald att man som jägare satt på sitt pass i sitt torn i flera timmar och…. typ bara väntade. Men så var det inte. Inte i det här jaktlaget iallafall. Här var det ganska så högt tempo och många olika drev. Uppsamlingarna i kåtan var ju väldigt mysiga med tillhörighet och samhörighet och mycket snack.
Sånt gillar ju jag. Flockdjur som jag är. Men själva skjutandet, det får nån annan stå för. Det är fortfarande ingenting för mig.
Tack hela jaktlaget för att jag fick vara med och gästspela en dag med er. Väldigt trevligt! Jag är glad att jag hängde med. Och det kanske inte behöver ta ca 15 år till nästa gång jag hänger med.
All kärlek!
Life of Ingela 