Många tankar 

Jaha. Så många tankar just nu. Skulle vilja skriva om så mycket egentligen. Men vet inte riktigt var jag ska börja. Så att säga. Jag börjar bara helt enkelt. 

Tänker på relationer. Hur gör man? Hur gör man egentligen? Hur gör man för att det ska funka så att alla parter mår så bra de bara kan? Med nära relationer? Och med andra relationer? 

Tänker också på en nioårig flicka som kom hem till sin mamma för nåt år sedan från skolan och var ledsen. Killarna i hennes klass hade visat henne videos på hur en sportjournalist på Aftonbladet hade sjungit att han hade knullat hennes mamma, som då också var en sportjournalist på Aftonbladet,   ”Vi har knullat Jennifer Wegerup, vi har knullat Jennifer Wegerup”. Den. Att ta emot sin dotter den dagen. Trösta. Få förklara. Hur världen egentligen ser ut. Läs jennifer wegerups krönika här. Kan vara den starkaste texten på länge. 
https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/11/29/jennifer-wegerup/

Sitter här i soffan och tänker samtidigt att jag känner en viss ledsamhet över att det i kölvattnet efter #metoo nu finns herrar, mestadels herrar iallafall, som anser att det här med ”sexualitetens glädje” har försvunnit och att de numera är rädda och oroliga för att de aldrig mer ska kunna krama en kvinns eller flirta med en kvinna i rädsla över att det ska tolkas fel. Ja, jösses.  För det första undrar jag vems ”glädje” de menar? Om den glädjen de har känt tidigare innebär att de har gått över gränsen för vad som är ok, så har den sexuella glädjen enbart varit för dem själva. Inte för nån annan. 

För det andra så undrar jag bara hur hela den här flodvågen med #metoo kan få människor att bli rädda för att kramas? Sluta flirta? Kan man inte göra sånt utan att det blir ett övergrepp? 

Att vara tonårsmamma är också nåt jag funderar en smula över lite då och då. Det är inte helt världslätt. Det heller. Varje ålder har ju sin egen charm. När de var små bebisar och kräktes lite efter maten och jag blev lite orolig om de hade fått i sig tillräckligt ändå. Det var jobbigt. När de blev större och började gå på egen hand och de vågade sig in i ett annat rum än där jag befann mig. Det var jobbigt. Hur jag lärde mig att pö om pö, sakta men säkert att släppa kontrollen. Förstod ändå att de skulle överleva utan mig även i det andra rummet. 

Nu för tiden åker de hemifrån. När de vill. Själva. Antingen med buss eller med egen bil. Och jag kämpar återigen med att försöka släppa kontrollen. Pö om pö. Försöker intala mig själv att de kommer att överleva utan mig även den här gången. 

Och det är klart att de gör det. Självklart överlever de!  Och som jag kämpar. Morsan gör så gott hon kan. Precis som genom alla år som har gått. Precis som genom alla jäkla faser vi har gått genom tillsammans. 
Jag gör mitt bästa. Och jag vet att ni, världens bästa söner, innerst inne vet det. Och jag vet att ni kräks på mig lite då och då. Vilket jag iofs har full förståelse för. 

I vilket fall som helst så sover jag precis lika dåligt som tonårsmamma nu, som jag gjorde som bebismamma då.  Skillnaden är bara den att när de var bebisar så visste jag var de höll hus. Det är lite svårare som tonårsmamma. Och så ska det naturligtvis vara. Jag vet det. Samtidigt som just den grejen gör att jag i ärlighetens namn inte sover ordentligt förrän de släntrar in nångång där på nattkröken. Helt säkert handlar det om den ryggsäcken jag bär på och de erfarenheter jag har, som bidrar till hur jag agerar och känner i de här lägena. Det kan förresten bli ett annat inlägg. 

Men jag vill att ni ska känna. Jag gör verkligen mitt allra allra bästa! 

Tack grabbar, för att ni varje dag lär mig så mycket om mig själv och samtidigt även om livet.