Under en kvällspromenad med vår 20 åring i måndags:
– Mamma, jag skulle ha slutat med fotbollen mycket tidigare.
– Hade det känts bättre tror du?
– Ja, det hade det verkligen gjort. Med facit i handen skulle jag aldrig ens ha börjat spela fotboll alls när vi flyttade till Tallinn.
– Nej det skulle du inte ha gjort, jag vet, du hade mått mycket bättre då.
Vårt samtal fortsatte. Som det alltid brukar göra. Ända tills vi kom hem. Då satte han sig ner och började att skriva. Här bjuder vår oerhört starka son på ett gästinlägg på sin mammas blogg. Varsågoda.
– – – –
”Att råka ut för en allvarlig skada är väl varje idrottares värsta mardröm, oavsett om man spelar med kompisgänget på lägsta amatörnivå eller om man tävlar i OS och sportar på heltid. Att bryta ett ben, slita av ett korsband, få en hjärnskakning eller dra en axel ur led är ju tyvärr saker som händer, inte särskilt ofta som tur är, men det förekommer på alla nivåer.
De allra flesta idrottsskador läker ju, ibland utan och ibland med medicinsk hjälp. Stukar man en fot eller sträcker baksida lår brukar det räcka med några veckor upp till någon månad att bli frisk igen. Detta förutsatt att allt sköts korrekt, både vid själva skadetillfället och senare under rehaben. Även allvarligare skador går att läka, men det är ofta högst individuellt och beror helt på skadans omfattning. Det händer ju tyvärr att folk tvingas lägga ned sina idrottskarriärer helt på grund av skador, även i unga åldrar, vilket naturligtvis är otroligt tragiskt varje gång det sker.
Jag har själv råkat ut för en relativt allvarlig idrottsskada en gång, då jag under Lidingöloppet 2015 sträckte höger ljumske efter bara några kilometer. Från början var nog inte skadan så allvarlig, en vanlig sträckning, men det faktumet att jag (en naiv 18-åring) fullföljde loppet i ett alldeles för högt tempo gjorde att det tog över ett år innan det hade läkt ihop helt och hållet. Lärde mig en läxa den gången, som man brukar säga. I skrivande stund är dock skadan läkt och jag kan återigen springa som vanligt.
Nu har jag pratat en del om fysiska skador, som är väl synliga och ofta väldigt omtalade. Även min ljumskskada var en fysisk skada, liksom Zlatans korsbandsskada och Lotta Schelins elakartade huvudskada. Det finns dock ytterligare en kategori som hör till ämnet idrottsskador, som inte alls är lika omtalat, en kategori som satte stopp för min ”fotbollskarriär” som spelare när jag var 17 år:
Nämligen den psykiska ohälsan.
**
Alla som känner mig vet att fotboll är mitt livs största intresse. Så har det varit så länge jag kan minnas. När jag var liten ville jag bli fotbollsproffs. Spela för Manchester United på Old Trafford, vinna Champions League-finaler, VM, och så vidare. Tjäna miljontals miljoner på att göra det man älskar. Wow!
Levde på den drömmen några år, tills jag blev 10-12 år och insåg att jag inte har tillräckligt med talang för att uppfylla den. Då lade jag den drömmen på is, och ändrade fokus. Nu skulle det handla om att bli så bra som möjligt, vinna så många matcher som möjligt och försöka ha så kul det går.
Kände dock relativt tidigt att något var fel. Träningarna gick bra och var oftast roliga, men på matchdagen låste det sig. Kunde knappt slå en vanlig passning på match, trots att jag hade gjort det tvåhundra gånger på träningen två dagar tidigare. Benen blev darriga som spaghetti, fick inte kontroll på dem. Jag märkte också att det blev viktigare för mig att inte förlora än att vinna. Såg hellre till att vi inte släppte in mål än att vi gjorde ett. Gothia Cup 2011 var en kul upplevelse jag aldrig kommer glömma, men för mig personligen var det en fotbollsmässig katastrof. Ville inte ha bollen, ville inte bli involverad, för jag kände att jag inte kommer kunna göra någonting ändå, förutom att möjligtvis slå en felpass eller orsaka ett baklängesmål. Inför första utslagsmatchen fick jag nog, tog ett snack med tränaren och sa att jag inte klarade av att spela. Jag slapp och det var jätteskönt.
Första gången jag kände att min tid som fotbollsspelare var på väg mot sitt slut var under en bortamatch i Estland hösten 2012. ”Ska det vara såhär så kommer jag inte orka länge till,” sa jag till mig själv i halvtid. Nu var jag 14 år och hade kommit fram till att mina problem måste ha med någon form av prestationsångest att göra. Träningarna gick fortfarande jättebra, jag utvecklades, men på matcherna tog det stopp. Nu spelade jag oftast mittback eller vänsterback, så jag slapp de där bitarna med att försöka göra mål, vilket var skönt. Men samtidigt blev varje misstag mer synligt. I mars 2013, tre månader innan vi skulle flytta hem, slutade jag spela fotboll i Tallinn för att ladda om inför att börja i mitt gamla lag i Sverige igen. Såg verkligen fram emot det.
I augusti 2013 skulle jag spela min första match med mitt gamla lag. Hade längtat i evigheter och nu var det dags. Tallboda borta, och jag hoppades på att få må bra under matchen. Älskar ju fotboll mer än allt annat på jorden, ville inget hellre än att spela. Men kände redan under uppvärmningen att det inte kommer gå. Ångestpåslaget var totalt, var tvungen att sätta mig ner i gräset och försöka fokusera på min uppgift. Jag startade och fullföljde matchen, och 90 minuter senare hade vi förlorat med 5-2. Förlusten gjorde ont, men jag var mest glad för att matchen var slut och jag fick åka hem.
I den näst sista matchen den säsongen skulle vi möta BK Zeros borta i Motala. Det ösregnade och var kallt, men det gjorde inte mig något. Inför matchen stod jag på två gula kort, och ett tredje skulle innebära avstängning i den sista matchen. Jag hade bestämt mig innan för att jag ville slippa sista matchen. Men jag skulle aldrig komma på tanken att byta ut mig själv eller säga att jag inte klarade av att spela. Det hade varit att svika laget, plus att jag hade behövt svara på massa frågor om varför och så vidare. Och jag hade absolut ingen som helst lust att berätta för folk att jag fick ångestpåslag av att dra på mig matchtröjan. Så jag försökte få ett diskret gult kort under matchen, utan framgång. Efter 85 minuter var jag nästintill desperat, och satte in en ful tackling som lika gärna hade kunnat ge ett rött kort direkt. Hade gärna fått ett rött direkt, då hade jag både sluppit de återstående 5 minuterna plus nästa match. Men det blev bara gult och jag fick hålla ut tills domaren blåste av. Ville inte ta ett rött kort tidigt i matchen, det hade förstört för laget. Men i 85:e minuten vid ställningen 1-1 hade det inte gjort något.
Försäsongen 2014 började likadant som den förra hade slutat. Träningarna gick bra, men matcherna var svåra. Lyckades dock prestera ganska bra på träningsmatcherna, och fick tillbaka lite hopp. Blev uttagen i A-laget första gången i februari 2014, jag byttes in i paus och kände direkt att det troligtvis var min första och sista seniormatch. Tyvärr blev jag uttagen att spela från start matchen efter, spelade 90 minuter i Östgötacupen och gjorde det okej spelmässigt, men nu var det definitivt. Jag kommer aldrig att spela en till A-lagsmatch. Det blev jobbigt när jag fick höra att jag skulle starta även nästa match. Hade inte mage att tacka nej, det törs man inte som 16-åring (om man verkligen vill spela så törs man inte tacka nej), så jag lät bli att lämna återbud. Men på morgonen, tre timmar före samling, bröt jag ihop fullständigt. Det gick inte. Ljög för A-lagstränaren och sa att jag hade migrän, vilket jag aldrig har haft i mitt liv, men det var den enda utvägen där och då. Jag spelade aldrig en till A-lagsmatch efter det.
Spelade en del matcher med P97-laget under försommaren, men jag kände att det bara var en tidsfråga innan jag skulle bryta ihop igen. Bytte ut mig själv för första gången på fem år under en träningsmatch borta mot Mantorp. Vi spelade jättebra, ledde med 3-0 efter 20 minuter, och jag hade gjort det första målet på hörna. Men i 35:e minuten var det färdigt, jag höll på att sprängas av ångest. Vinkade för byte, gick av, tog av ena skon och slängde den i asfalten, satte mig i gräset tio meter från avbytarbåset och storgrät. Gjorde ett kort inhopp som forward sista kvarten, lunkade mest runt som en zombie och var frustrerad. Vi vann med 6-0 och jag var glad för lagets skull efter en väl genomförd match, men innerst inne hade jag gett upp. Ridå.
Under sommaren bestämde jag mig för att inte spela några mer matcher, bara träna. Ville inte ge upp, eftersom fotboll är det absolut bästa jag vet. Träningarna var jättekul, var avslappnad och kunde njuta av den underbara sporten. Den 12 september 2014, dagen före min 17-årsdag, bestämde jag mig för att göra ett comebackförsök i vårt P97-lag, hemma mot Mjölby Turabdin. Jag gjorde ett mål i den matchen, nickade in en hörna. Men det kändes inte bra någonstans, jag tappade fokus på spelet och gjorde ett klantigt misstag sent i andra halvlek som ledde till ett baklängesmål. Efter det tappade jag allt hopp, sparkade omkull en motspelare i ett tafatt försök att bli utvisad, och hamnade i en hätsk ordväxling med motståndaren och sedan med domaren. Ville inget hellre än att bli utvisad och avstängd i hundra år. Det var kaos, och jag grät som ett barn efter matchen. Visste att detta var sista gången jag spelade en fotbollsmatch. Det var jobbigt, men samtidigt så skönt. Nu var beslutet taget och jag kunde släppa det. Tränade klart hela hösten, och sedan tackade jag för mig. Jag tvingades sluta, på grund av en omfattande och långvarig skada.
Eftersom knappt någon visste om mina problem så blev det lite konstigt när jag helt plötsligt slutade. Berättade för mina lagkamrater hur det låg till, men hade velat berätta mer detaljerat. När man slutar på grund av en osynlig skada så tror många att ”hen valde att sluta, hen tycker inte att det är kul längre, hen vill inte spela fotboll.” Grejen var att jag ville inget hellre än att spela tills jag blir 50. Ha massa kul fotbollshistorier att berätta för mina barn och barnbarn. Men när någon slutar efter en allvarlig knäskada så är det mycket enklare att förstå. ”Självklart kan hen inte spela mer, hens knä är ju helt trasigt,” kan det låta då.
Det är ganska synd tycker jag. Det finns kryckor, rullstolar och bandage till folk som bryter fötter, ben och vrider sönder sina knän. För oss med mentala problem blir det att sätta allt hopp till idrottspsykologer, för att ens ha en chans. Det svåra är att psykologen är beroende av vad jag säger till hen, hen kan liksom inte röntga mig och se vad som är fel. Pajar man ett knä så kan läkaren röntga och säga ”det här är problemet, och så här kan vi göra för att läka det.” Sen så läker inte alla knäskador ändå, men det är lite mer konkret och påtagligt.
Min tanke med detta är inte att på något sätt förringa eller nedvärdera allvarliga fysiska skador. Jag vet hur det är att ha så ont i någon kroppsdel att man bara vill skrika rakt ut. Jag vill heller inte ha massa sympati, att folk ska tycka synd om mig. Nej tack. Det enda jag vill göra är att belysa det väldigt få talar om. Att tvingas sluta på grund av psykisk ohälsa är nämligen EXAKT samma sak som att tvingas sluta av en allvarlig knä/fot/axel/ryggskada.
Jag vill inte heller kritisera någon i den här texten, varken lagkamrater, före detta tränare eller andra. Det är inte menat att trampa på någons tår. Det handlar endast om att sprida ett viktigt och tabubelagt budskap.
/A”
Du visar vägen genom att våga.
Adam – jag älskar dig så mycket!
Life of Ingela 