Maktlösheten

Hade ett ärende till banken idag. Skulle hjälpa ena sonen med lite grejer. Sånt som han inte har möjlighet att fixa själv mellan klockan 10-15 när han nu gör lumpen. Den här veckan är han förresten ute i fält några dagar.

Gick in till bankkontoret i stan. Proppfullt med folk. Fick min nummerlapp. Över 15 personer före mig. Jag kände att jag hade ju absolut inte bråttom, så jag satte mig ner på ett litet ledigt hörn av en soffa. Tittade mig omkring. En oas för mig som älskar att titta på folk. Nu satt jag inte och glodde på folk bara sådär, för det hade ju inte sett klokt ut. Men jag slängde små getögon lite hit och dit. Observerade.

Och man kan se så mycket. Om man vill. Och det som var så himla, himla tydligt och som slog mig allra, allra hårdast denna eftermiddag var det den totala maktlösheten som finns bland så mycket människor.

Säg att nästan hälften av alla kunder som ömsom satt på de sittplatser som fanns, ömsom stod upp längs väggarna var från annat land. Som inte förstod svenska så bra. Som ändå försökte hanka sig fram på bristfällig blandning av både engelska och svenska. Och jag kunde verkligen känna så starkt med dem. Bankaffärer, sånt som ändå är ganska viktiga saker. Det handlar om pengar, om papper, om dokument som är livsviktiga för ens egen existens. Så utsatta. Så utlämnade. Till att bara försöka lita på den som står på andra sidan disken.

År 2011, för sju år sedan, stod jag likadant. På en bank, på Migrationsverket och andra viktiga instanser för att handskas med livsviktiga dokument i ett helt annat land. Där jag inte kunde landets eget språk. Inte kunde förstå vad som sades. Inte kunde kulturen. Jag kände att jag var helt i händerna på människor som just där och då fanns runt omkring mig. En ytterst märklig och utsatt känsla. Nu hade vi ändå makens arbetsgivare som en trygg plattform bakom oss. Så vi var liksom inte helt ensamma i denna nya okända värld.

Inte så totalt ensamma som de här människorna jag såg idag. Inte så maktlösa som dessa människor var. Jag såg dem. Och jag kände med dem.

Det kom även in en äldre dam i lokalen. Hon kom inrullandes med sin rullator och kom fram till första disken där en banktjej stod och tog emot och lämnade ut turnummer. Damen tog fram lite papper från sin handväska och sa att hennes ärende var att flytta pengar mellan den Ena banken och den andra banken åt nåt håll. Kassörskan undrade om damen hade en bankdosa – men nej, verkligen inte. Nån sån fanns inte alls. Sånt tjafs höll inte hon med. Och så berättade tjejen bakom disken att för damens ärende skulle banken ta ut en avgift på 150kr. Damen blev alldeles mållös och utbrast chockad, ska ni ha 150kr för att hjälpa mig som har varit kund i er bank sen jag var 18 år?

Ja, tyvärr så skulle de det. Så för att flytta pengar mellan två banker, varav en av bankerna där kunden har varit kund i urminnes tider, där kunden är en äldre dam med rullator, som av säkert hundra olika anledningar inte har lärt sig att använda bankdosa för bankaffärer hemifrån via nätet, ska det straffa kunden med en avgift på 150kr. Maktlösheten! Ensamheten. Utsattheten.

Damen ifråga valde ändå att vänta på sin tur. Hon hade alla papper redo i sina händer medan hon skickligt förde fram sin rullator mellan alla fötter. Jag satt där på mitt arsle. Jag erbjöd henne min sittplats medan hon sakta rullade förbi mig. Hon nekade. Den där sittplatsen är alldeles för låg för mig. Jag har min sittplats här, sa hon o pekade på sin rullator. Men tack ändå. Vi log mot varandra och hon rullade vidare.

Jag kände med henne också. Herregud vad jag kände med henne också.

När det äntligen var min tur att knalla till kassan hade jag väntat så länge att jag nästan glömt varför jag hade kommit dit, sa jag till killen bakom min disk. Han log lite försiktigt och tittade under lugg. Jag fick den hjälp jag behövde. På vägen ut ur lokalen gick jag förbi damen igen. Vi fick ögonkontakt återigen och nästan som i samförstånd log vi mot varandra. Hon satt kvar och jag lämnade lokalen. Och vi kommer aldrig mer att se varandra.

Så mycket maktlöshet i ett helt vanligt bankkontor i en av Sveriges största städer en helt vanlig tisdag.

All kärlek ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s