Om jag inte krigar för mitt barn – vem gör det då?

Att skaffa barn. Så oändligt många beslut i just det valet. Att bli förälder. Och ansvaret som följer med just det beslutet. Ett ansvar som innebär att det från och med nu för alltid kommer att finnas en individ som alltid går före en själv. Alla dagar i veckan. 24/7. Dygnet runt. Utan undantag. Så var, och är, det iallafall för mig.

För om inte jag krigar för mitt barn – vem gör det då?

Som ni vet blev jag mamma för första gången för typ exakt 21 år sedan. Helt ny, utan manual tillhörde Adam plötsligt våran lilla duo, som vi från och med då kunde kalla för vår lilla familj.

När Adam var ett par veckor gammal började jag se en svullnad vid hans ljumskar. En svullnad som försvann när jag lyfte upp honom i benen när han låg på skötbordet. Och när jag såg svullnaden försvinna kunde jag samtidigt liksom höra hur det försvann. Ett läte som kan jämföras med typ som ett slurp. På sex-veckorskollen bad jag barnläkaren kolla upp det hela, vilket han noggrant gjorde. Lyste med en sorts ficklampa, vände och vred på min lilla bebis. Han såg ingenting, sa han, men ville ändå skicka upp oss till barnkirurgen på remiss till US.

Efter nån vecka till var jag och Adam på plats på US. Barnkirurgen som tog emot oss hette Hans, minns jag. En äldre, erfaren läkare som använde hela pappret på britsen i rummet för att beskriva och rita hur ett ljumskbråck såg ut och hur det funkade. Han var väldigt tydlig och pedagogisk.

Han klämde och kände på min bebis, som inte sa ett pip under hela undersökningen.

– Är du säker på att du har sett det du säger dig ha sett? frågade till slut dr Hans.

– Ja, jag är helt säker, svarade jag. Men plötsligt började jag känna en viss osäkerhet. Hade jag bara inbillat mig? Men nej, jag var heeelt säker. Verkligen helt säker.

Dr Hans förklarade att inte heller han varken kunde se eller känna nåt som kunde likna ett ljumskbråck.

– Men jag litar på dig. Du som mamma känner ditt barn bäst av alla. Vi bokar tid för operation.

Här började min man att tveka på mig och det jag både sett och hört. Skulle vi verkligen? Men jag stod på mig. Och sagt och gjort. På Adams 3- månadersdag, den 13/12 på Lucia, låg ungen på operationsbordet. Som en liten fågelunge låg han där på britsen, med armar och ben helt utsträckta och sov. Helt ensam utan sin mamma och pappa rullades han in i operationsrummet tillsammans med Dr Hans.

Efter vad som kändes en hel evighet kom de äntligen ut. Herregud, så himla skönt det var att se dem igen.

Dr Hans kom direkt fram till mig. Han gav mig den varmaste kram en orolig mamma behövde just där och då och så sa han:

– En mamma känner sitt barn bäst! Vilken tur att vi opererade! Hade vi inte gjort det, hade ni med all säkerhet kommit in med inklämt bråck i mellandagarna. Och då är det bråttom, då har man inte så många timmar på sig.

Precis just där och då väcktes tigermamman i mig! Just där och då kände jag en sån otrolig kraft och känsla för vad min roll som mamma innebar, förutom all den oändliga kärlek som bara bultade i hjärtat.

Och den styrkan har behövts kan jag säga. Som jag har krigat genom åren! När känslan av otillräcklighet har infunnit sig, har jag bara grävt ännu djupare. Jag har aldrig slutat kriga. För vem skulle göra det annars?

Mitt mantra som jag har levt efter i 21 år håller än. Om jag inte krigar för mitt barn – vem gör det då?

En styrka och sån känsla som samtidigt är så enkel och så självklar.

All kärlek ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s