För första gången på hela 2020 tog vi oss till landet denna helgen. Så efterlängtat och så underbart. Det visade sig att till och med adventsstakarna sen i julas stod kvar när vi anlände. Jajustja.
Det var även vårt första besök sen yngste sonen hade sin nyårsfest här med sina kompisar.
Asså – att göra värnplikten har sina sidor ändå. Lämnar de så här snyggt efter sig så får Grabbarna komma hit fler gånger helt enkelt.
Annars var det helt obeskrivligt skönt att få komma ut till landet en liten stund. Jag struntade i kaffet. Jag hoppade direkt till det första glaset kallt rosé på trappen istället.
Ingen Corona så långt ögat nådde. Eller örat hörde. Bara vara. Andades. Njöt av det enorma glittret som speglade sig i havet medan världen utanför just den här lilla bubblan stänger ner det mesta som finns.
Man kan säga att vi iallafall har bidragit med vårt samhällsansvar denna helg genom att inte ha utsatt nån annan för eventuell smitta förutom varandra. Ett dygns karantän kan man kanske kalla det. Ett ord som använts en smula mer frekvent i dessa dagar.
Men nu är det söndagkväll och man är tillbaka till verkligheten med allt vad det innebär. Mest Corona och det.
Det här viruset lämnar enorma spår efter sig. För hela världen. På så väldigt många olika sätt. För alla som blir sjuka i första hand så klart. Och vid en sån här världskris märks det ju tydligt vilka yrken som betyder som allra, allra mest. Stort tack till alla er, ingen nämnd ingen glömd, som faktiskt finns när vi andra är sjuka eller behöver livsnödvändig hjälp.
All kärlek ❣️
Life of Ingela 