Det känns som i en film. Overkligt och helt surrealistiskt. Vad är sant? Och vad är inte sant? Rädslan för det okända är helt klart en aning läskigt. Det är viktigt att ha respekt för. Och samtidigt försöka behålla lugnet.
Hyllor i mataffären gapar tomma. Pasta är slut. Toapapper är slut. Anställd på ett av apoteken jag själv har besökt blir utskälld efter noter för att det inte finns munskydd.
”Jag går och tar en kopp kaffe”, sa apotekaren till sin kollega, som då expedierade mig, när damen med utskällningen till slut hade lämnat butiken. Samtidigt som min expedit säger medan hon räcker mig mitt kvitto att hade alla tagit med sans och balans – hade det räckt åt flera.
Min mamma som är pensionär, berättar att hon o hennes vänner nu minskar sina träffar på stan där hon bor, och att pensionärsklubbarna ställer in sina event på obestämd tid. Mamma berättar vidare att hennes väninna har blivit uppringd av sin läkare med rådet att inte besöka Ica i dagsläget. ”Så är läget för oss åldringar nu”, säger mamma. Isolering.
Bara ett konstaterande. Så är det just nu. Vill egentligen inget hellre än att ta hem henne till oss, men pga smittorisken gör jag ju självklart inte det.
Alla får ta sitt eget samhällsansvar. På det sätt man kan. Livet sätts på paus en smula. Inget är såklart viktigare än hälsan.
Många drabbas på sätt som vi kanske aldrig har upplevt tidigare och vi får vara rädda om varandra så gott vi kan.
Världen blir nog sig aldrig riktigt lik. Det blir ett före – och ett efter. Vare sig man vill det eller inte.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 