Känslan av bristen på kontroll. Känslan av att inte kunna leva det liv man helst av allt skulle vilja leva. Leva begränsat. Efter regler som andra har bestämt över mitt eget huvud. Jag undrar om inte det är den största utmaningen för de flesta av oss. Att inte kunna vara med och påverka sitt eget liv. Få göra som man vill.
Och allt gick så himla fort. Det som var helt normalt för oss människor för två veckor sedan är inte längre alls helt självklart. Varken hjärta eller hjärna har liksom hunnit med. Omställningen är brutal. I hela världen. Ingen har varit med om den här situationen tidigare. Att världen liksom bara stänger ner.
Och då är det inte alls särskilt märkligt att en viss rädsla tar över hos människor. När man inte vet. När man inte längre har kontroll. När man är rädd är det lätt att ta beslut i stundens hetta. Och agera därefter.
Vi behöver alla dra vårt strå till den där stacken som kallas solidaritet. Ett så kallat samhällsansvar. Hjälpas åt. Hjälpa varandra. Stötta varandra. Så gott vi bara kan. På det sätt vi bara kan. Och ha förståelse för att vi alla reagerar olika.
Tar tex toapappret slut hos grannen som är i karantän – har du säkert någon rulle liggandes som du kan ge bort.
Allt för att minska/ fördröja smittspridningen så att sjukvården hinner med alla som blir riktigt sjuka. För det vill ju både du och jag.
Ensam är inte särskilt stark.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 