Pratade med min kära mor i telefon häromdagen. Och plötsligt under vårt samtal kände jag att ….. nemän, det här samtalet har ju jag haft förr. Jag hade liksom hört det tidigare.
Och så kom jag på det. Det var för cirka 35 år sedan. Och då var det ombytta roller, kan man säga.
Jag: – Mamma, nu stannar du hemma!
Mamma: – Jaja, men jag är ju bara ute nuförtiden när jag tar mina powerwalks flera km varje dag och när jag handlar.
Jag: – Klart du ska fortsätta med dina kilometer. Men handla hjälper vi dig med.
Mamma: – Men åh, då blir det ju ännu tråkigare.
Jag: – Ja, det är möjligt. Men läget ser ju ut så.
Mamma: – Men jag klarar mig själv.
Jag: – Jag förstår det, men nu är det ju så här. Och du mamma, det är inte farligt att ha tråkigt.
Jag älskar dig mamma – och tack för att jag får dela vår lilla konversation med ett litet skratt.
Ja, jösses. Att plötsligt kanske behöva bli beroende av andra människor när man är van att klara sig själv. Inte alls så roligt. Inte för någon. Oavsett. Det är självklart en stor utmaning. Och kanske behövs det en stunds bearbetning. För det som var normalt igår – är fan inte normalt idag. Och nu för tiden har man ingen aning om hur världen ser ut nästa morgon när man vaknar. För en månad sen var den stora debatten att plastpåsen ska kosta 7kr. Perspektiv.
Jag tror inte att min mamma är ensam om att känna precis så här. Och jag tror inte att vi är ensamma om att ha haft just den här sortens dialog under de senaste dagarna. Där rollerna liksom har blivit precis omvända.
Lite roligt mitt i alltihopa ändå.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 