Besökte en av bokhandlarna här i stan. Det älskar jag. Kan gå omkring därinne riktigt länge. Klämma och känna lite. Läsa baksidor. Kolla nya utsläpp. Märker att jag dras till böcker som har gula nyanser på sina omslag. Märkligt. Vad är det med gula böcker? Eller med mig?
Den här dagen var jag alldeles ensam i butiken. Inte en annan besökande själ nånstans. Hade butiken helt för mig själv. Hittade två böcker jag ville ha. Gick fram till kassörskan. Hon frågade om jag var medlem. Ja, det var jag ju. Hon bad om legitimation. Jag lämnade fram mitt körkort som hon blippade i sin kassa.
Jag fick tillbaka körkortet och la ner den i min plånbok. Och sen la jag liksom ner hela plånboken i väskan.
Det blir 144kr, sa hon plötsligt. Haha, jaha – du menar att du vill ha betalt också, svarade jag skrattande medan jag åter tog upp plånboken ur väskan.
Ja – vi har så få kunder nuförtiden, så att när nån äntligen handlar nåt ser vi gärna att den betalar för sig! sa hon. Och skrattade högt tillbaka.
Sen stod vi där med nästan två meters avstånd mellan varandra och skrattade åt hela den här bisarra situationen.
Som i sig inte alls är rolig. Nånstans faktiskt. Men som blir ändå lite lättare. Med värmen mellan individer.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 