Mamma minns du?

Mamma, minns du när vi var små och kom in i sovrummet när du satt på din sängkant och var ledsen? Och du sa Gud ge mig styrka!

Ja, älskade barn, det minns jag alldeles tydligt. Som om det vore igår till och med.

Vi gjorde alltid vårt bästa, grabbarna och jag. Efter vår egen förmåga. Så klart. Men ibland tog kraften slut. Både hos dem och hos mig. Inga konstigheter egentligen. Vardagen med allt vad det innebar. Ni vet. Ibland fick jag helt sonika be till högre makter. Om lite extra styrka där och då.

Åren har gått.

Nu är ni grabbar vuxna. Myndiga. Sitter mitt emot mig vid köksbordet. Samtalar med varandra. Jag tittar. Och jag kan inte riktigt ta in hur fantastiskt fina ni är! Mina killar. Så kloka. Med så sunda åsikter och värderingar. Så…..vuxna. Ni håller på att växa om mig. Överallt. På alla sätt och vis. På alla plan. Två vackra själar som ser på mig över bordet. Jag bara känner. Allt annat är totalt oviktigt. Herregud, så mycket jag älskar er.

Mamman som satt på sängkanten och bad Gud om styrka genom tårarna för många år sen sitter just nu och bara myser. Med hela mitt väsen.

All kärlek ❤️