Inte ens träningsvärk i pannbenet

Lördag 23 februari 2019 på plats i Mora. Efter så många träningstimmar både i spåren och på gymmet vid stakmaskinen. Äntligen dags att hämta ut startkittet med nummerlapp och klädsäck, chip och lapp att sätta fast på omklädningsväskan.

Allt kändes ändå ganska lugnt. Allt förutom den stora frågan. Hur skulle man valla inför söndagens race?

Ett viktigt samtal med sin privata vallare. Alla väderappar i hela världen visade på strålande solsken heeeela söndagen med uppemot 9 plusgrader vid målgången i Mora.

Fattade ingenting 😂. Vad är egentligen problemet? Kan ju inte bli bättre förutsättningar. Eller. Iallafall inte för oss utanför spåren.

Men ok. För åkarna blev det verkligen den stora snackisen hos alla. Vad i hela friden skulle man lägga under skidorna?? Eller skulle de ha tagit sina vattenskidor istället?

Vi bodde på hotel Mora Parken. Ett hotel som låg typ mitt i…..parken. I Mora. Precis utanför fönstret låg Vasaloppsspåren kringlandes mellan träden och vi hann med att se på när tjejerna gasade på inför upploppet efter sina tre mil på skidor. Sen var det hög tid att lägga sig i sängen för att försöka sova nån timme så gott man kunde.

Efter frukost vid halv fyra söndagmorgon drog vi från Mora till Sälen. Kolsvart ute. Många bilar på väg.

Och det är faktiskt himla roligt det här! Stämningen! Myllret av alla tusen och åter tusen skidåkare. Med sina servicepersoner. Den ena mer nervös än den andra. Stavar överallt. Skidor åt höger och vänster. Doften av liniment och kaffe. Stora lastbilar som på plats tog emot alla omklädningsväskor som väntar på åkarna efter målgång om många, många timmar för en efterlängtad dusch. Vilken logistik.

Alla bajjamajjor som var väldigt generöst tilltagna i antal. Men ändå blev det såååååna köer. Nervösmagar såklart. Och sen alla magar som var fullproppade med såna oerhörda mängder med mat veckan innan start. Och alla magar som kanske hade provat olika gel för första gången för att vara så förberedda som det bara var möjligt. Och har man nio mil på skidor framför sig så underlättar det ju en hel del att ha toabesöket avklarat innan startskottet kan man ju säga.

Klockan 06.00 var det dags att lägga ut sina respektive skidor vid sitt startled. Maken vid startled nummer 2. Med start kl 07.10.

Finaste guddottern kom denna tidiga morgon och gav massor av energi åt sin gudfar.

Och där drog de iväg. Och där började även min egen resa mot Mora. Fast i bil.

Första anhalt Mångsbodarna.

Men ser ni! Herregud så himla vackert. Solen hade sakta gått upp över horisonten och sken nu från en totalt molnfri himmel. Spåren var fortfarande knappt använda och låg nästan helt orörda på marken. Med facit i handen visade det sig att det var här jag hade min längsta paus under dagen. Sen blev det full spruta hela vägen. Och det var här jag fick den enda glimten av eliten i startgrupp 1 när de åkte förbi i kortärmat.

Efter 1.35 kom han inglidandes. Med betoning på glidandes. Ett helt suveränt glid! Värre var det dock med fästet.

Lite tidsrapportering, lite käk och en snabb puss från sin serviceperson och han var iväg igen.

Han var så snabb att det alltid fanns plats för mig på parkeringarna när jag kom. När jag var på väg ut – ja då var de andra på väg in. Och jag slapp alla köer.

Risberg flög han till. Men här behövde han hjälp med att försöka få lite fäste under laggen. Visst en smula tufft att staka i alla uppförsbackar. Tidsrapportering, käk och en puss.

Mot Evertsberg. I en faslig fart. Ingen fisåka här inte. Varken på skidor eller i bilen.

Halva loppet klart på 3.15. Och här rök mössan! Fortfarande riktigt stark. Han åkte så himla fort att jag knappt hann med att äta själv.

En snabb ensamlunch, granne med en bajjamajja. Hade bildörren öppen för att slippa iallafall se in i bajjamajjan medan jag åt. Men samtidigt kunna sitta i solen. Sen mot Oxberg.

En swich på 30 kr på varje parkering. Som jag mer än gärna betalade. För att faktiskt över huvud taget kunna stå där. Fick veta av en funktionär att det finns de som swichar typ 1kr. Och sånt har jag så svårt att förstå. Hur kan man vilja smita undan att betala när det står människor där på sin lediga tid, som har sett till att det finns enorma ytor för oss besökare att använda, som ser till att ett sånt här evenemang ens kan bli av?? Jag vet själv hur föreningar sliter och självklart är jag med och bidrar till tex Malungs scoutkår då.

En lång promenad upp till kontrollen i Oxberg. Precis vid spåret. Närkontakt med åkarna. Såg deras fighting face och jävlar anamma.

Här i Oxberg hann jag inte ens fota min adept. I ett huj var han borta igen. Och enligt tidsrapporteringen skulle han snart vara i hökberg och då hade jag knappt ens hunnit ner tillbaka till bilen här i Oxberg. Så vi bestämde att vi skulle ses i Mora nästa gång. För jag ville ju för allt i världen inte riskera att missa målgången.

Kööööör nu, skrek jag!

Väl i Mora. Det här huset älskar jag. Jag har sen barnsben besökt det flera, flera gånger och jag bara älskar deras guidade turer inomhus. Kan det i princip utantill. Men jag hade aldrig varit här och sett Zornmuseet i vinterskrud. Nu check på den punkten.

I fäders spår för framtids segrar!

Och här kommer han! I flygande fläng. Med en sliten kropp men med ett pannben få förunnat. Efter Oxberg hade det varit slitigt de sista tre milen. Så klart! För det var ju där servicepersonen var med sista gången, tänkte jag för mig själv.

Eller kan det kanske ha varit för att de första sex milen hade satt sina spår? Och att värmen gjorde spåren svåråkta? Eller att fästet helt uteblivit? Eller en handled som smärtade?

Tror mest på servicepersonens bortavaro jag. 😂

Anar ni leendet? Och den lilla glädjetåren? Både hos mig och honom.

Nummer 1956 i mål på otroligt snabba 6 timmar och 24 minuter. Personbästa. Helt fantastiskt bra gjort! Han imponerar ännu en gång!

Och själv hade jag knallat/sprungit runt ca 13000 steg mellan kontroller och bilen under dagens lopp. Genomsvett att åka Vasaloppet ju.

Men så himla roligt det har varit! Vilken dag. Fast jag glömde solkrämerna hemma.

Det är min kille det! 💪🏻💪🏻

Alltid siktet mot nya mål!

I väntan på den obligatoriska pizzan efter loppet stretchade vi den slitna kroppen lite. Sen körde servicepersonen hem medan åkaren tog emot alla gratulationer som strömmade i telefonen. Med krampkänning både i ljumskar och vader.

I morse när han drog till jobbet som vanligt frågade jag hur det kändes. Jo, men det kändes förvånansvärt bra, tyckte han allt.

– Men Pannbenet då? Du har inte ens träningsvärk i pannbenet?

Nej, inte ens pannbenet kändes slitet.

❤️ All kärlek

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s