Life of Ingela

Alla vi vuxna har faktiskt något gemensamt. Vare sig vi vill det eller inte. Alla vi som kallar oss vuxna oberoende var i livet vi än befinner oss, har allihopa en sak klart gemensamt.

Tonårstiden. Den älskade och fruktade. Den har vi faktiskt alla gått igenom. Var och en på våra högst personliga vis.

Annars hade vi ju inte blivit vuxna. Eller….iallafall på pappret vuxna. I vissa fall kan jag fortfarande inte känna mig sådär på riktigt som en vuxen. Märklig känsla. Snart kommer det nån och knackar på dörren här hemma och säger med vänlig röst att ”nu Ingela är det färdiglekt mamma, pappa barn, nu ska du tillbaka till verkligheten”.

Tonårstiden. För många av oss var och är den tiden för alltid förknippad med att helt enkelt bara försöka passa in. Och det var, ska gudarna veta inte bara att passa in.

Tonårstiden. Jag själv tog mig an den perioden med alla tänkbara känslor som jag överhuvudtaget kunde uppbringa vid den åldern och vid den tidpunkten av mitt liv. Så kan man nog säga. Det var spänning och rädsla, det var nyfikenhet och hormoner, det var galenskap och ilska, det var slänga i dörrar och skrik, det var glädje och skratt och jag var för det mesta kär. Det var sorg och tårar, det var osäkerhet och ibland fasad. Det var framförallt föräldrar som inte förstod nånting.

Mina egna söner växer så det knakar kan man säga, vilket mamman iofs knappt kan begripa, och har snart båda två passerat deras egen tonårstid. Nu är de 18 och 20 och de har haft sina mesta känslostormar som både skakar om och som skakar loss.

Och ibland har det nog ändå varit bra att jag som mamma nånstans har kommit ihåg hur det var. När hormonerna sprutade som mest. Eller när den där nyfikenheten över spännande saker tog över rädslan som hade hållit tillbaka.

Som till exempel när jag för några år sedan inte kunde somna och knallade upp i köket. Där stod den äldre sonen och drack mjölk. Vi snickesnackade lite där i mörkret när jag plötsligt såg den yngre sonen utanför köksfönstret. Det ösregnade och jag minns att jag tyckte det var bra märkligt att han hade tagit bakvägen.

Han såg plötsligt sin bror och sin mor genom fönstret och knackade på altandörren. Jag öppnade och han klev in med orden jag hade glömt nyckeln. Vad bra att ni stod här. No shit.

Den yngre hängde av sig sin dyblöta jacka och Vi hade en urmysig stund där i köket, vi tre. Drack varm mjölk tillsammans och pratade om hur sonens kväll hade varit. Efter en stund gick vi alla och la oss.

Min klocka ringde vid sex på morgonen. Gjorde mig klar för att åka till jobbet. Men innan jag drog, öppnade jag altandörren, gick fram till en lucka på altangolvet, tog upp väskan jag misstänkte fanns där, självklart att den låg där, och ställde den på köksgolvet. Jag kollade innehållet, och där och då bestämde jag mig för att skriva en liten, men naggande god lapp, som jag sen la på väskan.

Sen åkte jag till jobbet.

När jag kom till jobbet en kvart senare hade jag fått ett sms:

Jag älskar dig, mamma!

PS, självklart hade vi ett samtal om detta också. Så ingen tror nåt annat. Dock är jag helt övertygad om att vårt samtal blev väldigt bra tack vare den här inledningen på just den här händelsen.

Har slagits med både tankarna och känslorna….

Är man världens mest egoistiska morsa om man väljer att åka bort en vecka helt utan sina barn? Känslan av att välja liksom bort? För att prioritera sig själv? Att ge sina barn känslan av att vara bortvald?

Jag är och har alltid, så länge jag kan minnas, eller i allafall sen jag blev mamma för hundra år sedan, varit en människa som har satt alla andras behov ( läs familjens ) framför mina egna.

Tillfällena är ytterst begränsade där jag klart och tydligt kan lyfta handen och säga att mina behov har stått överst på listan.

Bra eller dåligt? Rätt eller fel? Det har ingen som helst betydelse i det här. Jag har själv valt att ha det så. För det har varit viktigt för mig. För mig har det varit viktigt, och är viktigt fortfarande, att kunna se mig själv i spegeln och säga du har alltid funnits där.

Det finns andra som har gjort andra val, vilket säkert har passat de bäst. Och det är ok det med.

Oberoende vilket val man nu än gör eller har gjort, så får man helt enkelt stå för konsekvenserna. För såna blir det ju alltid. Vilka beslut man än tar eller har tagit. Ibland blir konsekvenserna långvariga. Ibland blir de kortvariga.

Att skylla på nån annan för att det känns lite tufft att ta eget ansvar är ju en variant. Dock inte så sjysst. Mot nån. Inte ens mot mig själv faktiskt som inte lär mig ett skvatt av ett sånt beteende. Men självklart trillar jag ju dit emellanåt.

Jaha, det här blev ju onekligen en rätt lång inledning på ett inlägg där jag egentligen tänkte berätta om att jag fick en ganska så skön julklapp av min make här nu sistens.

Och det är nämligen tillsammans med den julklappen som dessa tankar kom som ett brev på posten ( postar men ens brev numera förresten?).

Jag fick iallafall en resa! Herregud, så himla lyxigt. En resa till Mauritius låg i paketet.

En vecka bara vi två. Och helt enkelt lämna barnen, nästan vuxna, ensamma hemma. Blandade känslor. Inte att jag var orolig över att de skulle fixa veckan på egen hand. Eller Ja…ok. Lite det med. Men mer åt känslan att göra en sån här grej utan dem. Att de inte fick följa med. Den här gången.

Men vi drog! Och av bilden att döma på väg till Arlanda hade jag redan på vägen dit börjat att slappna av.

För den som nu vill och är intresserad, så följer här ett kollage med massor av bilder från ett underbart paradis. För finns paradiset, har vi precis just varit där.

Efter en smidig 11 timmars nattflight och en mindre smidig och mindre behaglig 1,5 timmes transfer så anlände vi hotellet, Long Beach på Mauritius östra sida, i efterdyningarna av en cyklon som hade dragit över den södra delen av ön under dygnet. Vi blev välkomnade av hotellpersonal som bjöd på en avsvalkande drink och en handduk att tvätta händerna med. Vilken värme!!

Notera glasdörren i spegeln. Där innanför var toan. En glasdörr.

Här skulle vi leva och bo under en vecka. Trots det tropiska cyklonregnet så var värmen helt fantastisk. Helt underbart för en genomfrusen nordbo att få känna hur kroppen mjuknade.

Första morgonen. Vaknade upp bland palmer i en helt annan del av världen. Och jag började att tina upp. Bit för bit, cm för cm, sekund för sekund.

Våra morgonpromenader på stranden i soluppgången innan frukosten blev en självklar vana.

Solen. Värmen.

Förutom första morgonen såg alla mornar ut precis så här.

Min kille.

Sedan frulle vid havskanten.

Färska frukter. Kokosskivor. Omelett. Grape. Färskpressad juice. Så fräscht.

Fyllda med energi plockade vi ut nya handdukar och hittade sedan en plats för dagen att tillbringa några timmar på. Och självklart hittade maken en att prata fotboll med i poolen. Den som tittar väldigt noga på bilden ovanför ser att det står en engelsman framför min man. Som väldigt gärna snackade just fotboll.

Herregud så bra jag satt här.

The Infinitypool. Inga barn. Bara vuxna.

Hotellkomplexet erbjöd fyra olika restauranger med olika teman. Italiensk, Japansk, kinesiskt och skaldjur. Samt en som erbjöd buffé varje kväll, även den med lite olika teman under veckan.

Fifty shades of blue.

Egentligen en starter. Men som blev min lunchfavvo. En egenkomponerad sallad med Milanosalami.

Underbar mat överallt. Fantastisk service på hela komplexet.

Våran favvo blev den italienska.

Och den kritvita stranden. Med det blå vattnet. Som var varmare än poolen.

Rena rama Tomas-Ledin-dagar. Inte ett moln. Så långt ögat kan nå. Inte en droppe regn. Och sanden mellan tårna.

För första gången i mitt liv packade jag ner mina träningskläder ( jösses ). Så det blev lite tennis. Med betoning på lite. Värmen tog knäcken på mig. Maken knappt påverkad.

Nya matupplevelser på den japanska restaurangen. Mycket gott.

Även joggingtracket runt hotellområdet fick sig en genomkörare.

Genomsvett.

Det blev några steg varje dag med apostlahästarna då vi bodde allra längst bort i området. Den dagliga utstyrseln bland samtliga gäster.

Och ibland kom det lite bubbel serverandes.

Familjepoolen. Just här inte så mycket folk då vi tog fotot under en av våra morgonpromisar då all småbarnsfamiljer inte hade hunnit ut ännu. Annars var det väldigt mycket barnfamiljer representerade bland gästerna. Eller det var gäster i alla åldrar. Nykära, medelålders, pensionärer, sk familjehörven, småbarnsfamiljer.

Och så kunde det hoppa ur ödlor ur badväskan när man minst anade sig såna gäster.

Våran sista dag i paradiset firade Mauritius sin 50 åriga självständighetsdag. Stort grattis!

Klockan 03.30 blev vi hämtade av en sån här bil som körde oss till frukosten som var uppdukad enbart för oss och två gäster till som skulle åka hem den här natten/morgonen.

På vägen till flygplatsen stannade vi på tre olika hotell och hämtade upp fler svenskar som skulle hem med samma flyg.

Som jag skrev tidigt i det här inlägget, nån som kanske minns, var inte transfern mellan flygplats och hotel särskilt smidig och behaglig när vi anlände. Det var den inte på vägen tillbaka heller vilket gjorde att tre gäster spydde rakt ut i den lilla bussen där på morgonkulan. Själv var jag väl förberedd på just det, inte att alla dessa stackare skulle kräkas men för min egen åksjukas skull, så jag hade tagit mitt älskade Postafen redan innan jag la mig den kvällen.

Borträknat de där stackars åksjuka människorna, så JöSses, vilken härlig vecka vi har haft.

Har aldrig i mitt liv upplevt nåt i närheten tidigare. En total upplevelse alltihopa.

Och det gick galant att åka utan barnen. Som snart är vuxna. Inget dåligt samvete alls faktiskt. På hela veckan.

Because we’re worth it!

Och ett Stort tack till alla er som orkade att ta er ända ner hit i inlägget. Ni är värda en stor applåd för erat tålamod! Well Done!!

Sitter här hemma helt ensam. I min soffa. Svettig och rätt äcklig. Har varit och tränat.

Sätter på tv:n. Precis när Super-Stina Nilsson får sin bronsmedalj för sin enorma insats på 3-milen tidigare idag. Som hon slet för den där fjärdeplatsen som hon trodde var hennes. Och så blev hon trea! Att ge så mycket- för så många. Att all energi och alla träningstimmar de har lagt ner. Allt de har försakat för att vara där just nu. Och jag bara känner att det börjar bränna innanför mina ögonlock. Vilken känsla att få stå där inne på den jättejättestora arenan inför alla dessa miljoner människor som kollar exakt just nu.

Jag ser Marit Björgen få sin välförtjänta guldmedalj om sin starka nacke. Känslan för henne. Kanske hon har gjort sitt sista OS. Men med henne vet man iofs aldrig.

Och då bränner tårarna igen.

Jag kollar tidningen. Ser att Sverige har gjort sitt bästa OS genom alla tider tack vare alla sju guld, sex silver och ett brons. Otroligt. Då kommer tårarna igen.

Och så ser jag en 11 årig koreansk kille stå och bara sjunga hur jäkla klockrent som helst på OS – avslutningen. Herregud, då rinner det igen. Vilken unge. Bara stå där och sjunga på det där sättet.

Och så ser jag att Sveriges kvinnor är bäst i världen på att vinna guld. Med kvinnornas fem guld, fyra silver och ett brons så är Sverige etta på länder där kvinnorna har vunnit mest.

Jaha. Då rinner det återigen.

Jag skrollar på Instagram. Plötsligt rullar Bingo Rimer genom mitt flöde. Han har som vuxen fått sin Adhd diagnos. Vilket han är helt öppen med.

Jag läser under hans bild.

Och börjar gråta igen. Tänker nu på alla barn och ungdomar som får slita och kämpa utan nåt gehör eller får nån ordentlig hjälp eller förståelse i skolan. Fan! Som jag tänker på alla er! Och alla era föräldrar! Been there. Done that. Som ni får kämpa! Och jag vill bara skrika GE ALDRIG UPP!! Fortsätt kämpa! Höj era röster! Alla barn har rätt att få det stöd de behöver!!

Nu sprutar mina tårar.

Och så blir jag glad och lycklig över de som faktiskt får hjälp och stöd. Så himla härligt det är. Been there. Done that too. Och då rinner tårarna ännu mer.

Och så har Anders och Adam dragit till Sälen. För att genomföra Öppet Spår i morrn. Som jag önskar dem en härlig upplevelse tillsammans under dessa nio mil. Det kommer att bli en kall och rätt slitsam resa för dem har jag förstått via SMHI, och jag är glad och tacksam över att de har kommit iväg öht utan några skador eller sjukdomar i bagaget. De har hållt sig friska och känner sig ändå väl förberedda. Och så gråter jag lite för det.

Och så kommer Calle hem snart. Underbart! Han har åkt skidor en vecka i franska alperna. Han har nog haft det bra. För han har inte hört av sig vidare värst mycket under veckan som gått. Men några bilder har vi iallafall fått äran att få. Som jag längtar efter honom.

Och så gråter jag lite för det.

Sätter mig på toan. Märker att pappret är slut. Och ensam hemma. Då gråter jag lite igen.

Hoppar in i duschen. Glömmer handduken där uppe. Fortfarande ensam hemma. Orkar inte. Blir gråtig igen.

Får sms om att Anders och Adam är framme i Sälen. Härligt. På plats. Laddar. Förväntansfulla. Jaha. Blir gråtig igen.

Får sms om att Calle är i Ljungby. Tjoho. Snart hemma ju! Gråtig igen.

Som jag älskar den här jäkla PMS:en. Eller inte. Och så gråter jag lite till bara för därför.

Fast allt är som det ska. Så är det väldigt lätt att gråta. Av alla möjliga orsaker.

Livet.

All kärlek.

Den här bilden dök upp i medierna häromdagen.

Tjeckiskan som tog guld i Super-G valde att sitta på sin egen presskonferens, mitt i sin egen guldyra, med sina skidglasögon på sig. För att hon inte hade förberett sig innan genom att sminka sig. Istället för att exploatera sig inför miljoner människor helt osminkad så valde hon att behålla glajjorna på. Det räckte alltså inte att prestera ett guld. Hon kände även att hon behövde se bra ut också. Att vara kvinna år 2018. Nånstans förstår jag henne. För jag vet att även jag kan känna så i olika situationer. Och jag vet att det finns många kvinnor som känner likadant. Samtidigt som en del av mig blir så ledsen över att det ska behöva vara så.

Men.

Den här bilden fick mig även att tänka tillbaka på lördagen den 2/12-1995. Till den där kvällen när jag stod och dansade på Berns Salonger, och en snygg och okänd kille plötsligt kom fram och tog mig i handen och presenterade sig och sa att han hette Anders. Jaha, hej hej, sa jag och sen stod han bara kvar där ( och man kan säga att han har stått kvar ända sen den stunden faktiskt ).

Det var en väldigt spännande kille det där, kände jag, och helgen efter skulle jag ta tåget ner till Linköping för att hälsa på hemma hos honom hade vi bestämt på telefon under veckan. För vi hade typ pratat i telefon dygnet runt efter den där kvällen på Berns.

”Är han snäll?”, frågade min pappa när han körde mig till centralen på lördagsmorgonen helgen efter. En sån fråga som är världens mest viktiga för en pappa tror jag, vars dotter ska åka bort och träffa en helt okänd man.

”Det är det jag ska åka ner och ta reda på”, svarade jag. ”Är han inte det så tar jag första tåget hem igen. Är han snäll så kanske jag stannar tills i morgon.”

Och mitt i allt det här pirret som jag ändå kände i magen, mitt i allt detta för att ta reda på om den här mannen var nåt att ha, så valde jag att ge mig iväg helt osminkad denna morgon.

Min tanke var helt enkelt att om han är nåt för mig, så ska han vara nåt för hela mig. Precis som jag är. Utan filter.

Han hade ju bara sett mig uppsnoffsad för en utekväll med mina vänner innan. Så jag kände att jag nånstans tog en risk. Men valde att ta den risken. För det var viktigt för mig.

Han tog emot mig på Linköpings Resecentrum två timmar senare med öppna armar och the rest is history.

Så kan det gå. När man ibland vågar ta lite risker här i livet.

När barnen var små var vi ofta ute och gick. Vi tog långa promenader varje dag. Dock ägde vi aldrig nån smidig syskonvagn, utan Adam fick snällt stå på en ståbräda som hans föräldrar ändå hyggligt nog hade fixat åt honom när han som två-åring blev storebror.

När Adam ibland kände sig lite trött av att stå upp hela tiden ( konstigt ), kunde han ju för all del sätta sig på brädan och slänga upp sina små fötter lite käckt i korgen som vagnen hade under sittdelen. Och hålla i sig i underredet som hjulen satt fast i. Jösses, så schyssta föräldrar vi var ändå. Där satt han ju kanon. En liten tvååring. Medan Calle låg o mös under en filt.

Under alla dessa promenader som vi gick så passade vi alltid på att titta på hus. Älskar att titta på hus. Då som nu. Det blev en sån vana att till slut sa Adam på eget initiativ:

– Mamma, ska vi gå och titta på hus?

Under alla dessa promenader då vi tittade på alla fina hus hade vi samtidigt många härliga pratstunder tillsammans. Härliga samtal mellan en mor och hennes söner. Underbara stunder ihop. Mestadels iallafall. Vi hade säkert stunder under husttittningarna som inte alls var så mysiga också. Men det är inte dem jag minns. Jag minns de härliga och de sköna stunderna. Tänk att hjärnan är sån ändå. Att den förtränger det omysiga. Som förlossningarna tex. Om man skulle minnas den smärtan efter första – skulle man ju aldrig i livet utsätta sig för den en gång till. Men det gjorde jag ju. Nu menar jag inte att hjärnan förtränger ALLT omysigt i livet. Det finns massor av omysiga saker man minns. Men ni förstår nog ändå vad det är jag menar.

Ett av alla mysiga samtal minns jag hur tydligt som helst. Ett av alla som sticker ut lite mer än de andra. Adam hade nog hunnit bli 3-4 år och behövde säkert ingen ståbräda längre. Calle var nog 1-2 år och satt framvänd i sin vagn.

– Mamma…

– Ja.

– Jo, när Calle låg i din mage, var köpte ni alla delar till honom då?

– Ja du….

Jösses, tänkte jag väldigt förvånad. Hur skulle jag nu svara honom? Utan att på nåt sätt krångla till saker och ting alldeles för mycket. Jag hann knappt tänka färdigt innan nästa fråga kom.

– Och du mamma, hur fick ni in alla delar i magen?

– Eh……

Frågorna haglade.

– Och hur satte ni egentligen ihop alla delar på honom när han låg där inne?

– Jo……( herregud )……nu behövde vi varken sätta ihop honom eller köpa några delar ( som tur var ). Han kom liksom hel till oss, och så fick han ligga och mogna till sig i magen tills han var tillräckligt stor.

– Jaha…..

Vi fortsatte gå. Sen var det liksom inte mer med det. Han var nöjd med svaret och det var jag med faktiskt, kan tilläggas. Jag tittade på min kloke kille och smålog innerst inne och ända ut till ytterst ute och det värmde så gött i hela systemet.

Och med ett leende, samtidigt som vi fortsatte titta på hus, såg jag bilder framför mig på hur jag och Anders gick omkring på typ Ikea och plockade ner Calle-delar från de olika hyllorna. För att sen komma hem och sätta ihop honom med hjälp av nån form av otydlig bruksanvisning. Och det vet ju alla hur svårt det kan vara. Både att liksom sätta ihop och att dessutom hålla sams under tiden.

Och det där med hur delarna kom in magen lämnades för övrigt till senare tillfälle.

Bra ihopsatta söner ändå. ❤️

All kärlek!

Att ligga här på vardagsrumsmattan och duga precis som jag är.

Det är det som är livet.

All kärlek!

Att vara ung.

För mig var min tonårstid bland de tuffaste åren i mitt liv. Likväl som jag hade roligt emellanåt, så var den tiden min absolut tuffaste.

Mina föräldrar valde att skilja sig. vilket var helt rätt för dom. Jag hade haft det på känn under flera år innan de sa de magiska orden, vi ska skiljas. Med bl.a. diffusa magproblem. Med oro i kroppen. Jag lärde mig snabbt hur atmosfären kändes hemma. Anpassade mig. Många resonerar som så att man ska hålla ihop för familjens skull, för barnen. Men. För att hålla ihop för barnens skull är nåt så in i Norden tokigt. För sånt känner barn. Och för ett barn att leva med vetskapen och känslan av om att mamma o pappa håller/höll ihop för min skull, att leva med den skuldkänslan är nog inte så särskilt trevlig. Och det är framför allt inte så hyggligt av de vuxna att lägga sitt eget liv som en börda på sina barns axlar. Nej, mår ni inte bra tillsammans så gör nåt åt det. Med barnens bästa i fokus under hela processen.

Under den här tiden gick jag i högstadiet och skolan blev en utmaning för mig. Idrotten blev mitt andningshål och jag tillhörde tillslut alla lag som skolan representerade i form av sport i olika former. Det var både basket och handboll, fotboll och volleyboll. Min enda 5:a.

Jag visste inte om jag dög till nåt, förutom sport, eller om jag var särskilt viktig för nån. Jag blev kär i nån i bland. Blev ihop med nån ibland. Så här i efterhand har jag förstått att jag var nog inte alltid så kär som jag inbillade mig att jag var. Jag var nog mest sådär romantiskt förälskad i själva situationen. Att nån kunde tänka sig att vara med mig. Det var stort för mig.

Så här långt i historien kan nog den här bakgrunden egentligen tillhöra vilken tonåring som helst. Både från min tid på 80-talet och med en som lever i det just nu, år 2018. Jag tror att det jag upplevde och gick igenom för 30 år sedan är nåt som ungdomar av idag också känner av. En vilja av att passa in. Vara invald. Och att vara sedd.

Det finns dock några saker som skiljer sig från min tid och den som ungdomarna har idag.

Bla dessa jäkla telefoner.

Jag, under min tid, kämpade på med att bara duga som jag var. Jag levde med en oro över att nånstans ev göra bort mig och att ev ett rykte skulle sprida sig om jag valde att ligga. Jag var orolig över att nåt jag sagt eller gjort skulle få nån att asgarva mig rätt i ansiktet. Och sen få andra att göra detsamma.

Men.

Jag behövde aldrig vara orolig för att nån skulle ta kort på mig. Eller filma mig. Det fanns ingen som dokumenterade det jag gjorde. Eller sa. Jag behövde aldrig vara på min vakt över risken att hamna på ett ofrivilligt foto taget i en prikär situation. Som sen skickades runt i hela kyrkbyn.

Det eventuella ryktet jag var rädd skulle spridas om mig själv skulle iallafall ta ett par dagar för att nå några stycken i Täby. Det insåg jag ju. Så man hade ett par dagars frist på sig att liksom bara vänta in om det var nåt särkilt som hade hänt.

Idag räcker det med ett simpelt knapptryck så vet HELA Linköping med omnejd allt om en viss person ungefär en sekund senare.

De lever idag med en ständig risk att när som helst bli fotad eller filmad. Det får många, framför allt unga tjejer, att känna att de alltid behöver vara ”iordninggjorda” dygnet runt i princip. De känner att de behöver vara på sin vakt. Och de är oroliga över att ”missa nåt”. Stressen.

Och alla som skickar nakenbilder till de som inte har bett om att få dessa. Och alla som vill att andra ska skicka nakenbilder till dem. Asså.

Blir nån för full på en fest. Då är det inte helt ovanligt att den hamnar på film eller på snap. Mitt i sin egen spya kanske.

Och när man är i en situation där man inte är riktigt tillbörlig så kanske det finns en del som tar tillfället i akt och skickar hotfulla sms eller meddelanden om vad man har ställt till med, fast man kanske inte alls har gjort det. Men med sms o snap går informationen lika snabbt som vinden. Alla vet om det. Informationsflödet är så enormt. Stressen. Oron. Rädslan.

Lägger även till alla kommentarer som riskerar att hamna under selfies som ungdomarna gärna lägger upp. Hos både killar o tjejer.

Det här är livet för dagens ungdomar. Det tillhör det normala. Plus då alla andra funderingar och tankar som tillhör den här åldern. Som kan vara nog så jobbigt enellanåt.

Jag tror och misstänker att det här nånstans kommer komma tillbaka, det kommer att ge nån form av baksmälla. Hur har jag ingen aning om. Men jag är övertygad om att stressen de lever under och mitt i, och detta ständiga informationsflöde kommer att påvisa nån form av en baksida.

En baksida som vi inte har sett ännu. För det här är den första generationen ungdomar som lever det här livet. Och vi är den första generationen föräldrar som har barn mitt i det. Så vi vuxna är en del av det. Vare sig vi tror/vill det eller inte.

Vi får helt enkelt vänta och se.

Eller, vad kan vi göra för att stötta och hjälpa?

Jaha, vad är då en femenist?

När jag var liten hörde jag ordet ”femenist” för första gången. Jag kan inte ha varit särskilt gammal och Jag förstod aldrig vad det egentligen betydde, det där ordet, mer än att de som påstod sig vara just femenister inte var särskilt populära i alla sammanhang.

Ju äldre jag har blivit desto mer har jag förstått. Som tur är. Det är det som är det goa i att faktiskt bli äldre. Man blir även lite förståndigare faktiskt. Förhoppningsvis iallafall.

Jag har känt och klämt på det där ordet ”femenist” länge. Sen jag var en liten flicka och hörde nåt om ullstrumpor när vuxna pratade.

Vad är femenist? Varför är det så laddat? Varför är det ett så laddat ord? Ett sånt laddat tillstånd? Det beror säkert på vem man frågar tror jag.

Ställer jag frågan till mig själv numera så är jag självklart en femenist. Det är klart jag är en sån. Jag är en sån som kan sälla sig till femenisterna. Med eller utan ullstrumpor på. Med eller utan rakade ben.

För mig handlar det enbart om alla människors lika värde. Easy as that. Oavsett kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller annat trivialt som en del vill göra skillnad på. Jämställdhet helt enkelt.

För mig är det en självklarhet att kvinnor ska tjäna lika mycket som en manlig kollega som gör exakt samma jobb. Det är en självklarhet att kvinnor ska kunna gå i vilka kläder de än väljer att bära utan rädsla för stt bli utsatta för sexuella trakasserier eller att bli våldtagna. Alla kvinnor ska kunna känna trygghet var de än befinner sig. Hemma, på jobbet, bussen, joggingspåret, i skolan etc. Det är självklart att kvinnor bl.a. ska få välja vem de vill gifta sig med. Utan att vara könsstympade. Eller hur många barn de vill ha. Och att alla flickor ska få utbildning är ju A och O för att sedan kunna sprida kunskapen vidare.

Det jag nu undrar en liten smula är, hur når vi dit egentligen? Vägen känns ju onekligen ofantligt lång och krokig och taggig. Och ändå så finns det folk som känner att ”Metoo” har gått helt överstyr.

Var ska man börja då undrar jag? Om inte med ett ”metoo” -uppror? Är det inte att visa världen att ”stop, det räcker nu” ett fantastiskt sätt att påvisa för alla, inte alla män och kvinnor gubevars, att vi kvinnor allt är att räkna med!! Att det faktiskt inte går att göra hur man vill med en kvinna längre. Utan att på nåt sätt ta bort romantiken…eller flirten. Det är inte det jag menar. Vi vill inte gömma oss längre.

Hur kan samhället bli mer jämställt då? Vad är nyckeln?

Det jag ser och upplever sen en tid tillbaka, är att det är flickorna, som senare blir tjejer, som ännu senare blir kvinnor, det jag upplever är att det är dessa som blir mer och mer högljudda, försöker ta mera plats, säger ifrån mer och mer, kräver mer och mer. Stampar hårdare och hårdare. Hörs och syns mer och mer alltså. Vilket är toppen!

Men. Det finns även ett men här. Är det meningen att det är tjejerna som ska bli som ni män? Är det meningen stt vi ska uppfostra våra små flickor till att bli så som ni killar? Är det det som är det ultimata målet? Bli sådär macho, som ni? Är det bara vi och våra små döttrar, som behöver Göra den stora förändringen? Ska kvinnorna verkligen dra det stora, tunga lasset på egen hand?

Kan det inte vara så att det är meningen att vi kan mötas liksom halvvägs? Lite på mitten sådär.

För tänk om vi skulle kunna hjälpas åt med det här arbetet? Göra det tillsammans? Och jag vet att det finns män som försöker, absolut gör jag det. Men ni är för få. Ni behöver bli flera.

Tänk om ni män skulle kunna tänka er att bidra med er lite mjukare sida. Visa upp en mjukhet där ni kan visa ömhet och förståelse för det som faktiskt händer kvinnan eller dottern i era liv. Sänka era volymer på rösten en smula. Släppa in kvinnorna. Lita på oss. Lyssna på oss. Låta oss. Lär era döttrar och söner en annan framtid.

Jaha….

Det var lite av de tankar som jag hade den här tisdagkvällen.

Vad är femenist för dig?

Lördagkväll.

Maken sover sen nån timme tillbaka. Det tog visst på krafterna att se Sverige försöka göra mål på den där muren till målvakt i Frankrikes handbollsbur. Svettigt även för oss i soffan.

Sönerna gör sitt.

Och här ligger jag. I min säng och hör maken snusa här bredvid. Nyss lagt mig tillrätta efter att ha släckt alla lampor, kollat så alla ljus även är släckta och ställt in resterna av det som var en magiskt middag, i kylen.

Snart har hela januari passerat och den första månaden av 2018 är då historia. Historia av en tid som inte går att få tillbaka. Bara att lägga till handlingarna. Inte klokt vad det går undan.

Vad är det då man väljer att lägga just till handlingarna? Vad?

Valet är ju helt upp till mig själv egentligen. Vad är det jag vill att min personliga historia ska innehålla? Valet är helt och hållet mitt eget och jag bestämmer helt själv på egen hand. Vi alla har ett personligt ansvar för vad vi gör och hur vi agerar. Efter bästa förmåga och ens egna förutsättningar.

Hur väljer jag då att hantera det som sker runt omkring mig? Tar jag ansvar för det jag bidrar med eller skyller jag ifrån mig på alla andra?

Ibland ska jag ärligt säga att det vore lättast och enklast att bara skylla på alla andra. Att slippa ta de där jäkla ansvaret för en gångs skull och slippa se ens eget tokiga beteende i vitögat, skulle ju vara så otroligt smidigt emellanåt. Men då missar man ju liksom hela poängen. Och man lär sig inte ett dugg. Och dessutom lägger man så enormt mycket med energi på att anse att alla andra är idioter. När den största idioten är en själv.

Det är tufft. Det är jobbigt. Det är livets hårda skola. Att se och uppmärksamma mina egna tillkortakommanden.

Idag var jag på gymmet och gosade med de här raringarna en stund. Jag slet och jag lyfte, jag svettades och jag stånkade.

Och medan jag stod där med alla dessa tyngder runt omkring mig så sköljde en hel våg av tacksamhet över mig. Tacksamhet över att det finns sammanhang där jag helt och till hundra procent kan vara mig själv. Där det finns människor som gillar mig för att jag är jag. Gillar mig för den jag är. Den känslan. Med alla mina styrkor och alla mina brister. För det har jag. Och det har du. Styrkor och svagheter.

Och känslan när man verkligen känner ända ner i hjärteroten att de finns där, de där som står upp för en trots allt. De som känner och de som visar glädje över att se mig. De som gläds med mig vid framgång och de som faktiskt finns kvar hos mig vid motgång. Kärlek.

Det är då det går lite lättare att lyfta tungt.

Med en massa kärlek all over the place.

Efter 240 minuter i bilen var jag äntligen framme.

Hos brorsan med familj. Asså, lyckan! Så värt varenda liten sekund i bilen. Att får äran att vara faster till de här tre juvelerna är bara så mycket. Så mycket av liksom allt. Men mest bara en massa kärlek.

En Guinness rekordbok till världens bästa guddotter. Bara för att hon är hon. Succé.

David har just fyllt 2 år och önskade sig låtsasmat. Det fixade hans gudfar till honom som jag hade med mig. Succé.

Och Victor som byter skepnad lika ofta som jag går i kylen och småäter, han har just fyllt 6. Självklart hjälpte vi till lite med att fylla utklädningslådan med ytterligare klädesplagg. Såsom en av de goda i Star wars. Succé.

Hjärtat bara fylls.

– Faster, jag kommer inte somna förrän du går och lägger dig.

– Somna du, så kommer jag och pussar dig på pannan innan jag somnar. Och så ligger jag här på golvet när du vaknar sen.

Klockan 07.53 lördagmorgon slog jag upp mina blå och det första jag såg var Victor som stod vid min huvudkudde och frågade,

– Faster, får jag lägga mig bredvid dig?

– Kom, klart du får!

Sen väntade en dag med allehanda aktiviteter. För en stadsbo blir det alltid som värsta djursafarit vid besök hos min bror.

Här har vi tex baggen Ernst. Hej hej Ernst. Han är den som snart blir far till kanske 9 tackors lamm, om saker och ting har gått enligt plan.

Nej, nu var det dags att hämta fyrhjulingen. David tyckte vi hade väntat alldeles för länge på den. För att hämta ved och halm. Vi skulle bädda åt både hästar och får.

Fyrhjuling kan vara det bästa han vet.

Och jag kände att som stadsbo hade jag ju verkligen rätt kläder med mig för att åka släp bakom motorcykeln. Men så jäkla roligt det är. Får nästan som en Flashback från barndomen och vi åkte bakom mostrar och morbröders skotrar uppe i Jokkmokk för många herrans år sedan.

– Sladda pappa! skrek alla barnen. Och jag med!

Halm överallt.

Storasyster är väldigt stor i vissa lägen.

Här bäddar vi åt fåren som ska bli av med ullen nästa vecka. Då behöver de vara inomhus ett dygn först, för att torka.

Och här är förlossningen. Som ska användas här i vår när det är dags för lamning och bl.a. Apa och Chewbacca ska bli mammor. Om Ernst nu har lyckats med sitt uppdrag.

Och så har vi den vackra Tristan. Som föddes i ladugården och som sakta men säkert har tagit mark och nu plötsligt har kommit ända in i värmen.

Lördageftermiddag åkte jag hemåt igen. Efter en helt vanlig skogspromenad där Celeste satt på Rhinas hästrygg hela vägen runt var det dags för mig att sätta mig i bilen 240 minuter igen. Gillar inte avsked. Så kan man säga.

Hemma hade jag bokat Brunch åt hela min familj på söndagen kl 10.30 på Vreta klosters Golfklubb. Förra året var alla söndagar fullbokade när jag försökte få bord.

Så där hängde vi på låset och var först på plats nu på förmiddagen.

Herregud så otroligt gott det var!

Och ingen brunch utan pannkakor! Löjligt gott!

Tack för den här helgen!

All kärlek!