Författare: lifeofingela

Hörni! 

Har en sån jäkla bra idé! Fyll år i augusti. Och så firar ni födelsedagen i oktober. Också. Så himla chill. 

Jag kom hem från jobbet i fredags och firandet började redan då kan man säga. Bara älskar födelsedagspresenter som håller så här länge. Som en liten karamell som man suger riktigt länge på. Ni vet när man väntar på en helg som man ser fram emot sådär löjligt mycket. Sådär mycket att nånstans vill man inte ens att helgen ska komma, för då vet man att den liksom snart är slut. 

Fredagsmyset blev färska räkor och ost. Smaskens. Och som alltid när det vankas skaldjur hos oss så har det varit soptömning samma dag, så räkspillet hamnar alltid i botten av en tom tunna. Och hinner således börja dofta färska hallon tills det är dags för nästa tömning om två veckor. Slår aldrig fel. 

Upp tidigt lördagsmorgon. Adam körde maken o mig till stationen där tåget väntade på oss så fint. Bra SJ. 

Har nog Aldrig åkt tåg tillsammans innan faktiskt. 

Efter biljettkoll i mobilen serverades en liten frukostbox till säte 44 o 45 där vi satt. Två knappa timmar senare anlände vi huvudstan. 

Incheckning på Scandic Haymarket vid Hötorget. Hotellrum. Vad är det absolut första ni alltid brukar göra när ni kommer in på ett hotelrum? Alla har vi säkert nån liten skämsig rutin på hur vi beter oss. Jag brukar alltid konstigt nog kolla ut genom fönstret. 

Och utanför vårt fönster denna gång stod alla försäljningsstånd där de sålde kantareller till halva priset hela helgen. 

Pit-stop på Riche. Medan vi bokade bord till kvällen så passade vi på att fylla på vätskedepåerna en aning. Välbehövligt. 

Efter flera timmar flummandes runt på stan hamnade vi åter på hotellet. 

Och så stod han plötsligt där borta på andra sidan bardisken. Maken. Jag tittade upp och såg att han samtidigt tittade på mig. En skön känsla av samhörighet ändå. Typ ”du o jag”. Mot världen. Mannen som syns till höger i bild trodde nog att jag fotade honom. Tji fick han! 

Efter ytterligare några timmar, samt efter en väldigt god middag på Riche, vandrade vi i mörkret igenom Berszeli- park. 

Tillbaka på brottsplatsen. Där allt en gång började 1995. Vi tänkte att en drink vid baren där de första nyfikna, trevande samtalen inleddes av två livsglada då 24-åringar, var på sin plats. Fortfarande två livsglada. Dock ej 24 längre. 

Skål för livet. 

Sen behövde vi inte promenera så särskilt långt tills vi kom till nästa anhalt på min födelsedagspresent. Några meter till sidan utanför Berns ligger China teatern och här skulle vi se musikalen The Book of mormon. Med Linus Wahlgren och per Andersson. 

En av alla kändis-spotar den här helgen. Björn Gustafsson och Little Jinder var på samma föreställning som vi. De passade också på att ta lite luft i pausen. 

Asså – vilken föreställning. Så otroligt bra det här var!! Vi skrattade högt nästan hela kvällen. Rekommenderar den verkligen varmt. 

Söndagmorgon och Hötorget hade förvandlats till en enda stor Loppis. Och det var dags för oss att ta hissen ner till frullen. 



Och så det här. Att gå ut ut ur hissen. För att gå till rummet – vilket håll skulle man egentligen gå åt….höger….

……eller vänster? Det ser ju precis likadant ut överallt. Och när hissen hade dörrar åt båda hållen var det ju helt omöjligt att veta på vilken sida dörrarna skulle öppnas åt varje gång när vi nådde våning tre. Och således helt omöjligt att komma ihåg åt vilket håll vi skulle gå åt när vi kom ut ur hissen. 

Asså –  gick fel alla gånger. 

Till slut koncentrerade jag mig så väldigt mycket på för att gå åt rätt håll – och kände mig riktigt nöjd med mig själv – ja då gick Anders åt det andra hållet ändå. Va fan! Hade jag fel iallafall? Så jag med min vana trogen, vände och följde efter honom. 

Och då hittade jag honom ståendes så här. Lutandes helt tröstlös mot väggen i ett gapflabb. Han ville ju bara lura sin fru en smula. Och han trodde att jag kanske var på hugget och skojade tillbaka då jag vände. Men nä. Och jag litar ju för sjutton på honom. Åh herregud vad jag skrattade! Hahahahahahahah! 

Väldigt roligt! När min enorma anpassningsbarhet så att säga går till absurdum. 

Färsk juice to-go. Tog en sportig sak med äpple, ananas och passionsfrukt. 

En väldigt vacker höstdag som Stockholm bjussade på denna söndag. 

En enkel lunch i Kungsträdgården. Utomhus under oktobersolen. 

Till slut på väg hem. Med sportradion i öronen. Då är livet som allra bäst. 

Stort och innerligt tack för den här födelsedagspresenten, darling!  Det gör vi om snart igen! Då kan vi fira nåt annat! 

All kärlek! 

Det här att vara mamma har varit mitt liv de senaste 20 åren. Det låter ju helt otroligt när jag tänker på det. Asså 20 år är ju sååååå lång tid.  20 år har gått och under den här  tiden har det hunnit rinna skapligt mycket vatten under broarna. Från att ha varit en ung tjej till att numera vara typ medelålders. Herregud, hur låter det på en skala? Och maken, han har sett mig förändras under tiden. 

Minns när jag själv fyllde just 20, i augusti 1991, och jag fick en jäkla guldfisk i present av två kompisar. Den döpte jag till Göte. Jag kände att han var hemskt, hemskt ensam när han simmade runt, runt där i den lilla runda skålen som tillhörde presenten, så efter ett par dagar köpte jag hem en vän till Göte. Helge hette han för övrigt. 

Att jag jag nu har varit mamma lika länge som jag hade levt när jag fick Göte, är en hissnande känsla. 

Tjugo år är en lååång tid. Och jag kunde för mitt liv inte tro att dessa år som mamma skulle gå så oändligt fort. Som det gick undan. 

Vi har varit med om en hel del tillsammans, jag o grabbarna. Och när de båda två började på förskolan, efter att ha varit hemma med mig i några år, försvann Stockholmsdialekten hos båda grabbarna. Där nånstans förstod jag liksom konsekvensen och jag förstod typ på riktigt att jag skulle fostra två östgötar vid min barm. Inte klokt, men helt sant. 

Östgötar. Tänk att jag har bidragit till att det finns två fler östgötar här i världen. Den såg jag inte komma för hundra år sen när jag stod på dansgolvet och stuffade på Yesterdays Danspalats utanför Vallentuna. 

Och jag har dessutom bidragit till att det alltså finns en för lite stockholmare helt enkelt eftersom jag valde att lämna storstan vid 24 års ålder. Ibland har dock tanken slagit mig, om hur livet kunde ha sett ut om det var Anders som hade flyttat upp till mig, istället för att jag tog hela mitt pick och pack och drog 20 mil söderut till honom.  Då hade det blivit stockholmare av våra killar. Märklig känsla. 

Båda grabbarna har nu egna agendor, precis som det ska vara. Och det är plötsligt så tomt. Precis som på våran altan i sommarstugan, efter att ha plockat undan inför vintern som är i antågande. Riktigt tomt.

 Jag har full förståelse för de föräldrsr som faktiskt skaffar sig en liten sladdis efter ett par år. Den tanken har föresvävat mig med. Typ för 10 år sedan, när grabbarna var 8 o 10. För jag hade liksom så förvånansvärt mycket gos kvar i kroppen som ville ut.  Jag ville ha en bebis att lägga goset på. Den tanken hade dock inte föresvävat min man, berättade han för mig när jag kom med idén. 

”Den bebisen blir också tio år, då är Adam och Calle 18 och 20. Med sina egna liv. Ska vi stå på fotbollsplaner i 10 år till då tycker du? Det är ju då vår tid kommer!” 

Jag köpte de argumentet. Och det där jäkla goset som blev över har mina killar fått ta del av som stora istället. Inte riktgt deras cup of tea, men de har fått stå ut. Och de gör det bra. Inte alltid dock, men oftast. Ibland får jag hålla mig. 

Livet är som det är. Barnen har vi föräldrar bara till låns en liten kort stund här på jorden. Och under den lilla korta stunden gäller det att verkligen försöka göra det bästa möjliga av det man har. Älska. Skratta. Gråta. Umgås. Mysa. Bråka. Bli sams. Kramas. Vara nära. Finnas där. 

En förälders egentid kommer fortare än vad man kan ana. Och då kommer du att ångra all den tid som du valde att inte lägga på att umgås med dina barn. 



Satt hos frisören tidigare idag. Klockan 11.30 blev jag uppropad till stolen för att sätta mig. 

Det första som slog mig när jag hörde mitt namn var att den här tjejen i svart förkläde nog hellre hade varit ledig den här söndagen. Hon ville inte ens vara här. Så kändes det. Jaja. Så kan det ju vara såklart. Alla har inte lust att vara på jobbet varenda minut av sitt liv. 

Känslan fortsatte. Hon frågade med en surmulen min hur jag ville ha mitt hår. Jag tänkte att om jag sitter här i stolen och söker ögonkontakt med henne en smula så kanske det känns lite bättre. Men inte. Hon visade med bestämdhet att det där med att se mig i ögonen var inget som hon var  sugen alls på den här arbetsdagen. 

Nehe. Bara att gilla läget alltså. Jag berättade hur jag ville ha det utan att jag fick nån som helt gensvar.  Men hon gick o fixade till färgen. Sen kom borstningen. Hon rev och slet och det brände till på öronen av borsten. Hon tog sedan sin målarpensel i högerhanden och började färga det jag ville ha färgat. 

En kollega till henne sa nåt till henne. Jag såg hur kollegan log mot både henne och mig och liksom ursäktade att hon kanske störde. 

Inte en reaktion. Lyfte inte blicken. Kanske mumlade nåt som liknade ett svar. Jag hörde inte. 

När all färg var på plats så var det dags för mig att vänta en stund. Inte en tidning så långt ögat nådde. Fick sitta med mobilen. Gick bra det med. Efter 40 minuter skulle färgen tvättas ur. Äntligen skulle jag få sätta mig i stolen vid handfatet. Bara älskar den stunden. Bli omhändertagen av nån som sköljer, tvättar, masserar hela hårbotten. Jag bara älskar det. Sa det till henne – att det här ser jag fram emot. 

Hon log kanske lite granna. Men gjorde hon det som jag hade förväntat mig? Nej, det kändes inte som om hon brydde sig över huvud taget. Vattnet strilade överallt. Ner i ögonen och ner under handfatet och in i nacken. Ingen bollkänsla alls. 

Jaja. 

Tillbaka till klippstolen. Hon började åter att borsta mitt hår. Och hon drog och hon tog i. Jag satt med mobilen och plötsligt bara drogs mitt huvud bakåt. 

– Oj oj då, sa hon förskräckt när typ mitt huvud landade i hennes hand. Tar jag i för hårt?

– Ja, det gör du nog faktiskt. 

– Men du måste ju säga till, sa hon med ett leende. 

Och där satt jag. Och undrade varför jag inte hade sagt till innan? 

Hur är man egentligen? Hur beter man sig mot andra människor? Säger man till? Eller väntar man? Eller är man för rädd för att såra nån annan? Väljer man att bli smittad av nån annans humör? Eller väljer man att tänka att det finns ju alltid skäl till varför en människa beter sig som den gör? Eller kör man sitt eget race och struntar i hur det känns för andra? 

Varför är jag som jag är? Är jag så som jag skulle önska att jag var? 

Hur är jag på jobbet en dag när allt bara känns skit? För det är klart att jag har såna dagar. Hur bemöter jag då mina kollegor, föräldrar och alla underbara barn? Hur är jag som mamma och fru såna dagar? Vad bidrar jag med egentligen?

Många tankar när man sitter i en frisörstol en söndag. 

PS. Jag blev väldigt nöjd med håret iallafall! Hon hade nog bara en dålig dag. 

Han satte sig bakom ratten. Ingen skylt. Ingen handledare. 

Första gången helt på egen hand. Klarade uppkörningen galant tidigsre under dagen. 

Och så drog han. Bara sådär. Mot friheten och vidare. 

Asså. Känslan. Så märklig. Så stolt. Så mycket av så mycket. 

Att se honom bara dra iväg. Stort. Så väldigt stort. Mindes plötsligt min egen jungfrutur. Mindes frihetskänslan. Mindes lyckan. 

När jag såg bakdelen på bilen försvinna bakom kröken. Ville samtidigt bara skrika efter honom – ha så himla kul – men  – kör försiktigt – var rädd om dig – frihet under ansvar – det finns bara en som du!! 

Stort grattis älskade unge man till körkortet. Världen väntar på dig!
​

​

Vi åkte in till förlossningen på sena eftermiddagen måndagen den 20 september 1999. För slemproppen hade gått, och hos barnmorskan på rutinkoll samma dag hade magen haft ojämna hjärtslag. Så vi blev uppskickade för extra koll.  Två dagar innan beräknad nedkomst. 

När klockan var 18.30 den måndagkvällen sa jag till maken att om han överhuvudtaget ville ha mat i magen den här kvällen så var det nu som gällde. För om en halvtimme är det skarpt läge. 

Han tog mig på orden och gick till cafématsalen på sjukhuset. Och när han efter en halvtimme väl kom tillbaka var förlossningsarbetet redan igång.  Jag kände det på mig och jag kände min kropp så väl. 

När maken kom alldeles mätt och belåten, var jag precis i tagen att få bedövning.  Fyra sprutorsom skulle hjälpa till lokalt i 2,5 timme, Västerviksmetoden.  Det bästa med den sorten var enligt barnmorskan, att man visste att allt var klart om två och en halv timme. 

Och jösses vad det gick undan. Allt är ju så klart relativt. Det finns absolut snabbare förlossningar är den här, men för mig var det här otroligt snabbt. För jag hade ju bara en att jämföra med. Och den hade tagit låååååång tid. 

När klockan var 21.15 kom min barnmorska in och skulle se hur öppen jag var. För att överlömna till sin kollega som skulle ta över nattskiftet nu 21.15. Två cm kvar. Då sa hon helt sonika att nästa värk  Ingela, så krystar du. Och det gjorde jag. Med all kraft jag hade. Med all den kraft som jag inte hade förra gången. Hon kände en gång till. Helt öppen. 

Hon bokstavligen sprang ut ur mitt rum – skrek i korridoren ”jag föder här inne nu!”  Hon kom snabbt tillbaka igen. Med förkläde och grejer på sig. 

Klockan 21.17 kom Calle till världen. Han fullkomligt nästan flög ut. Jag kände med hela mitt system att den här gången ville jag vara med och bestämma. Jag ville vara med och styra över min egen kropp och över vad som egentligen hände. Jag hade massor av energi kvar. Och jag använde energin exakt på det sätt som jag själv ville.  Calle kom till världen helt av min egen kraft. En oerhörd skön känsla. Jag var så väldigt stark och precis i samma sekund som jag fick honom lagd över mitt bröst så kom känslan att – nu jäklar, det är nu det börjar! Förlossningen var bara starten på ett helt fantastiskt nyfött litet liv. Ett under av liv i en perfekt liten pojke som redan från födseln har varit hela familjens lilla självutnämnda glädjespridare. Dock med några år där vi i familjen inte riktigt har hållt med. Men det kan bli ett annat inlägg. 

Idag fyller han 18 år. Swish sa det och han har  plötsligt blivit en ung vuxen. En sån fin, härlig och fantastisk ung man. Precis som han är menad stt vara. Jag ska helt ärligt säga att jag inte riktigt har hunnit med. Han ligger år före mig i det här. Och jag lär mig nya saker varje dag. Jag har bett honom att ha tålamod med mig, sin lilla mamma. 

Jag gör allt i min makt för att försöka hinna med i känslan att jag tex fr.o.m. nu aldrig behöver gå på några fler utvecklingssamtal what so ever. Att det aldrig mer kommer stå Till målsman för….. på alla breven. ……att han faktiskt är stor nu. 
Han är på väg. Ut i livet. Med stora kliv. 

Älskade Calle.  Jag älskar dig – då – nu – och för alltid. 

Igår firade vi killarnas födelsedagar. Eftersom de fyller med exakt en veckas mellanrum så är det skapligt smidigt att fira dem gemensamt. Det Kan annars bli en smula tjatigt att behöva komma två gånger på en vecka för våra härliga människor runt omkring. Även om det också har hänt genom åren. 

Självklart kom Calles gudson David ända från Blekinge för att gratta sin gudfar.

Grillarna och grillaren hade att göra denna eftermiddag. Och otroligt tur med vädret måste man ändå säga. 

Självklart blev det en tävling. Sverige, AIK, Manchester United och ljungsbro mot födelsedagsbarnen. 

Alla fick varsin matchande tröja. Födelsedagsbarnen fick även de varsin matchtröja. Och de bildade ett helt eget lag. Och skulle således samarbeta. I ett quiz som handlade om dem själva. 

Ribsen som maken grillade kan ha varit bland det absolut godaste jag ätit på väldigt länge. 

20. En milstolpe i livet på sitt sätt. 

18.  Även det en stor milstolpe i livet på sitt sätt. 

Dagen övergick sakta till kväll. 



En mysig och skön tillställning tog till sist slut. 

Tack alla ni härliga människor som kom och ville fira tillsammans med oss. Ni som alltid finns där för våra barn. Att ha så många underbara människor som bryr sig om, som alltid finns, och som alltid har funnits runt omkring våra barn är bara ren och skär lycka. 

Stort tack! Ni betyder oerhört mycket!

Jaha. Då har jag varit mamma i 20 hela år. Lördagen den 13/9-97 kl 09.44 kom han ut. Med hjälp av sugklocka, för mina värkar var totalt slut. Eller värkarna var inte slut, de var väldigt kännbara kan jag säga. Men däremot hade jag inga krafter kvar bakom värkarna. Jag hade absolut ingen som helst egen kraft kvar för att kunna krysta ut mitt eget barn. 

Efter ca 24 timmars värkarbete hade min barnmorska hunnit gå hem för kvällen  och sovit gott där hemma och sen kommit tillbaka till sitt jobb morgonen efter,  där jag fortfarande väntade. Hon hittade mig  liggandes, frustandes på en zaccosäck. Va, är du här fortfarande, frågade hon och fick mig att ändra ställning för att få lite rotation på det hela. Till slut kom krystvärkarna igång och Adam fastnade tyvärr i genomskärning som det kallades. Kom varken fram eller tillbaka så att säga. En läkare blev kallad till vårt förlossningsrum för nu började det bli lite bråttom. Så fort denna läkare klev innanför tröskeln minns jag att han hoppade i de gröna gummistövlarna som stod till höger om dörren. 
En värk – och Adam trycktes tillbaka från sitt läge i genomskärning – en värk till – och sugklockan sattes på – en värk till – och Adam drogs försiktigt ut. Med ett stort ömt blåmärke på hjässan. 

Sjuksköterskorna lindade in honom och nyblivna pappan fick bära ut honom i rummet bredvid. Där fick de suga rent hans lungor då han pga all stress i magen hade avföring i fostervattnet som han sen svalde ner i lungorna. 

Herregud.

 Oron. Över att vara den som låg kvar. Utan nån som helst information om vad det var som just egentligen hände. Ensam kvar. Totalt ensam. Samtidigt som jag var så oändligt trött och det enda jag önskade var att få några timmars sömn efter ett dygn vaken med smärta. 

De kom tillbaka. Mitt barn lades äntligen på mitt bröst. Han var så fin. Så vacker, skör och en helt perfekt liten kille låg där hos mig.  Som var min. Som alldeles nyss hade legat inuti mig. Som under nio månaders tid hade gosat till sig till den underbara individ han var menad att vara.  En fantastisk liten pojke helt försvarslös och helt utan skydd. Som från och med där och då var i totalt behov av mig – konstigt nog –  en 26 årig nybliven mamma utan vare sig kunskap eller manual om hur man skulle göra. 
Jag föll handlöst. Och jag insåg i precis samma sekund som jag kände hans värme i mitt bröst att jag aldrig mer i hela mitt liv själv skulle komma i första hand. 

Jag älskar dig, Adam! Då, nu och för alltid! 

Jag var 17 år. Och fyra månader. Och kanske runt 10 dagar. 

Det var december och om jag minns rätt så kan det eventuellt ha legat lite snö på marken. Mina vänner som gick Vårdlinjen skulle ta studenten där kring lucia. Det kunde man nämligen göra på den gamla goda tiden. Gymnasieprogram hette inte program utan det hette Linje, och det gick att välja mellan 2 och tre-åriga linjer. Dock fanns det inte närmelsevis så många olika linjer att välja mellan så som det idag finns stjärntals massa olika program att välja mellan. Bra eller dåligt? Vet inte. Låter det vara osagt. 

Men. Jag var 17 år och skulle således gå på studentskiva. De var mina lagkamrater från fotbollen som höll i hela spektaklet och de var några år äldre än mig.  Jag hade noga valt kläder efter väder och hade min vita långärmade tröja och ett par skitsnygga vinröda byxor. Jag verkligen älskade dessa brallor. 

Som jag såg fram emot denna kväll. Vi skulle till Mörby centrum och min kompis Ia och jag drog iväg med bussen. Borden stod i långa rader inne i lokalen och jag hittade min plats på ena långsidan. Bland sånghäften och annat kul. 

Maten under kvällen har jag absolut inga som helst minnen av, men jag hade väldigt roligt. Min bordsherre var ju otroligt gullig och han var var så väldigt hygglig och fyllde ständigt på mitt glas där på bordet. Och jag tömde det. Plötsligt kom det även fram en flaska tequila och citroner och salt. Herregud, vad skulle man göra med dessa? Jag lärde mig dock fort. 

Och sen tog allt det roliga slut. 

Jösses. Jag blev så oerhört dålig. Så dålig att tanken på att gå på toa några gånger för att sen göra en skön comeback inte ens fanns på kartan. Jag ville bara hem. 

– Ia, ring min pappa. Jag vill hem till min pappa. Hon ringde. Från en telefonkiosk i närheten sv lokalen. Som vi behövde leta fram en krona för att kunna använda. 

– Tjeeeeena Svenne! Kan du komma och hämta Ingela?

–  Aha. Mår hon dåligt? Sätt henne i en taxi så tar jag emot henne här hemma. ( har ju förstått så här i vuxen ålder att även pappsen kanske hade tagit sig ett litet glas eftersom han inte kunde hämta mig ) 

Väl hemma så öppnade jag dörren……och just då slog en blixt emot hela mig. En kamerablixt rakt upp i ansiktet helt enkelt. En kamerablixt som sedan följde mig ända ner från hallen – uppför trappan – in till toan där jag hängde en stund – och sen in till mitt rum. Där slocknade jag. 

På morgonen/ förmiddagen knackade pappa försiktigt på dörren. Han öppnade och kikade in. Precis under honom så tittade lillebrorsan nyfiket in med sitt lilla ansikte. 

– Ingela, jag och din bror åker iväg en stund. Du behöver nog vara ensam ett tag. Sen drog de. Och jag blev helt ensam kvar med allt. Med min ångest. Med mina tankar. Med all smutstvätt. 

Efter en lååång stund och tvätten hängde på tork kom pappa hem igen. Kom och sätt dig här bredvid mig i soffan, sa han. Vi har lite att prata om du och jag. 

Jaha. Nu. Nu var det dags, tänkte jag. Nu var det dags att ta emot pappas isblåa blick. Jag satte mig en smula nervöst bredvid pappa. Jag var redo att ta mitt straff. 

– Hörrudu Ingela, sa han och började fippla med en liten påse. Den här synen var det som mötte mig i natt när du kom hem. Och så tog han fram en bunt fotografier ur påsen. 

Herregud! Det där var ingen vacker syn kan jag lova ( och för er som inte vet varför  fotografierna låg i en liten påse,  kan jag tala om att förr i tiden så fick man åka iväg och framkalla sina bilder i en fotoaffär, bilder som man hade tagit med sin lilla kamera. Och då fick man tillbaka bilderna i en liten påse. Man kunde välja om man ville ha dem framkallade på en timme eller tre timmar. Pappa hade valt den snabba varianten ). 

– Och den här synen vill jag aldrig mer behöva se, fortsatte han och la armen om mina axlar. Men du kom hem! Och jag älskar dig för det.  Och jag är så oändligt glad över att du gjorde det. Hade det varit jag som var 17, hade jag inte vågat komma hem utan sovit ruset av mig i nån snödriva nånstans. DU KOM HEM! 

Jag blundade. Och lutade mig mot min fina, fina pappa. Jag kände hans värme från hans famn och jag kände hur hans tårar rann nerför mina kinder och som sedan blandades med mina. 
Där satt vi. I soffan. Två individer som under ett dygn hade förändrats, ända in i ryggmärgen. Jag med mina nya erfarenheter. 17 år ung med erfarenheter som jag aldrig mer i hela livet ville vara med om igen. Lärdom för livet kan jag säga.  Och en förälder med sina nya erfarenheter. Erfarenheter som även han inte ville vara med om igen. Vi grät båda två. Båda två av tacksamhet. Tacksam över så många saker. 

Pappa valde att inte bli arg på sin lilla, lilla, ynkliga 17 åriga dotter. Och det var det bästa valet han över huvud taget kunde ha gjort just där och då. 

Du lärde mig massor av just det beslutet. Tack pappa! 

Säg att vi har två barn framför oss. En Olga på 6 år och en Walter som är lika gammal. De har just precis börjat i förskoleklass. Allt är spännande och allt är nervöst. Inte alls lika invant som den förskolevardag de nyss lämnade. 

Plötsligt ska de förväntas hålla koll på så mycket själva. Det är kanske skolbuss, hållplatser, hålla tider, hålla rätt på alla sina kläder och ha koll på sin enormt stora skolväska som är nyinköpt för ändamålet. De förväntas lyssna, sitta stilla, förstå instruktioner, samt sedan de lyssnat klart ska de agera- göra det som instruktionen sa åt dem att göra. De förväntas hålla reda på pennor, alla lösblad, alla böcker, alla sudd, alla linjaler, de förväntas ta med rätt böcker hem och sen gubevars få med sig rätt saker tillbaka till skolan. Till rätt dag. Och hemma ska de dessutom ha gjort  läxan.  De ska hålla reda på när det är dags för att packa ner idrottskläder och självklart kunna klä sv och på sig dessa själva – och sen få med sig samma utrustning ner i väskan igen, och de ska komma ihåg frukt varje dag. 

De förväntas kunna ta mat själva i matsalen och bära brickan till sin plats. De förväntas äta ordentligt så de orkar resten av dagen. 

Barnen förväntas helt enkelt att klara av så väldigt mycket på egen hand. 

Walter gör det. Han fixar allt detta. Med glans. Han har full koll på var han har alla sina pennor och sudd. Han vet exakt var han har alla böcker. Han hittar till och med ett eget system som gör det ännu lättare för honom att snabbt hitta allt han behöver. Han kan nämligen sortera och han kommer ihåg för han har ett enormt arbetsminne. Walter lyssnar intresserat på vad läraren har att säga och han förstår precis vad som gäller. Läxan gör han klockrent och lämnar glatt in den när han ska. Han äter med god aptit det som serveras i matsalen och kan med lätthet stå i kö och vänta på sin tur. 

Olga däremot blir det lite klurigare för. Hon kommer alltid in sist till lektionen, för hon har har kanske inte ens hört klockan. Hennes kläder ligger oftast slängt på bänken, för det går fortast, och hon har därför lite svårt att hitta rätt kläder när hon sen ska ut igen. Hon orkar inte lägga energi på att leta efter sina egna kläder heller så hon går ut utan jacka och mössa. Men hon fryser inte. Har aldrig gjort faktiskt. 
Hon försöker att lyssna nyfiket på vad läraren säger. Men samtidigt så ser hon hur gardinen fladdrar i fönstret och hur gardinstången liksom glittrar så himla vackert i solen. Undrar hur länge den har suttit där? Och så hör hon hur nån klasskompis drar sin stol över golvet. Och vänta – nu sa läraren nåt där framme. Men oj, nu vässar nån en penna också. Och nån går förbi bakom henne och stöter till hennes stol. Allt händer på samma gång och Olga ser och hör allting precis lika mycket. För hon har inte förmågan att sortera alla sina intryck. Hon har inte en chans i hela världen att ha hört nästa instruktion från läraren. Fast hon inte vill nåt hellre. Hon vill verkligen inget hellre än att hänga med och förstå. Hon kämpar och hon försöker, samtidigt som det kliar i hela kroppen av frustration. För hon undrar så mycket varför hon inte klarar av det här. När alla andra verkar kunna. 

Alltså får hon inte med rätt saker hem. Och skulle hon mot förmodan ha fått med sig rätt bok hem, så har hon ingen aning om vad hon förväntas göra hemma. Och det är sällan boken kommer tillbaka helt ifylld. Läraren ifrågasätter och säger till på skarpen. Mail och samtal hem till föräldrarna om att deras dotter behöver skärpa till sig och att de som föräldrar faktiskt behöver sätta gränser. 

Känslan av misslyckande ökar för varje dag som går. Hon får lägga så mycket energi bara på att överleva dagen. Föräldrar som sliter sitt hår för att få sin dotter till skolan över huvud taget. Som om gränssättning är nåt som dessa föräldrar inte kämpar med. 

Till slut säger Olga att hon lätt kan bli en sån som lärarna tror att hon är. Men att hon vill att de ska veta att hon faktiskt alltid gör sitt bästa. 

Så här ser det ut för många av våra barn i skolan. Några fixar skoltiden hur smidigt och enkelt som helst. Några gör inte det. Några behöver lite extra. Lite extra av allt. 

Vad är då rättvist? Är det rättvist att Olga förväntas klara av samma mål som Walter? 

Självklart! Självklart! 

Hon har bara helt andra förutsättningar att göra det på. Hon behöver mer stöd. Hon behöver särskilda insatser. Hon behöver vuxna runt omkring sig som förstår, som ser, som vägleder, som kan förklara och som ger henne tid. Som ser hennes frustration som ett rop på hjälp istället för ett problematiskt beteende. 

Är det då orättvist att hon får mer hjälp i skolan än Walter? Nej, det är det inte. De har båda två all rätt att klara av skolan. Och de har båda två helt olika förutsättningar för att klara av vägen dit. 

Om Olga får rätt stöd och rätt vägledning från början. Om Olga får beröm för det hon faktiskt klarar av,  och inte bara får höra att hon ska skärpa till sig när det blir lite tokigt. Då kommer förhoppningsvis Olga gå till skolan utan att ha ont i magen och vara rädd för att kräkas. 

6800 kr..så mycket var hennes liv värt. Och de tog staten. 

Tidigare har jag berättat för er om en vän till mig som lämnades att förblöda på sitt hallgolv av sin dåvarande sambo. 

Han hade precis slagit sönder en glasflaska och valde att skära sönder henne inifrån och ut samtidigt som han bestämde sig för att våldta henne. Hon gick helt och hållet sönder och samman. Så sönder att hon inte kunde ta hand om sig själv. Över huvud taget. När han kände sig klar med det han höll på med valde han dessutom att lämna henne där helt sonika. Blödandes på golvet. Okontaktbar. Med glasskivor inuti sig. 
Som tur var kom min väns väninna över. En väninna som hon hade lärt känna. En kvinna som dessutom även hon hade haft en relation med samma man. Hon visste vad som försiggick inom hemmets fyra väggar. Hade varit med om det själv. Denna kvinna hittade min vän liggandes i all sin smärta och ringde ambulans. 
Min vän överlevde. Läkarna som tog hand om henne på sjukhuset tog en massa bilder på hennes skador. 

Hon lämnade sambon. 

Hon och hennes väninna, hans förra sambo, valde att tillsammans polisanmäla denna man. Som över en natt hade hittat en annan kvinna att flytta hem till. Va? Hur är det ens möjligt? Stackars kvinna. 

Innan sommaren inleddes rättegången. Båda kvinnorna satt på plats. Han med. Kvinnorna fick säga sitt. Läkaren och advokaten visade bilder. Hemska bilder. 

Nu har domen kommit. 

20 dagsböter. A 340kr. För stt han inte var straffad innan, ska jag tillägga. 

Det är ett hån. På riktigt. Det är ett stort jävla hån. Rakt i ansiktet. Hon höll på att förblöda och han kommer undan med lite dagsböter. För ord står mot ord. Det är ingen som kan tala om att hon talar sanning. Att hans DNA fanns i henne spelar ingen roll. För enligt honom var deras umgänge ömsesidigt. Han blev dömd för misshandel. Var tog våldtäkten vägen? Var tog mordförsöket vägen? 20 dagsböter för en man som fullständigt har förstört en kvinnas innersta delar. Både själsligt och invändigt. 
Dessa två kvinnors mod att anmäla en man som har utsatt båda två för vansinnigheter slutade i…… 20 dagsböter. Han kan således fortsätta leva sitt liv och fortsätta få förstöra andra människors liv. 

Medan det finns en vän till mig som är ärrad för livet. 

Hur är det möjligt?