Att ha varit mamma så här länge 

Jaha. Då har jag varit mamma i 20 hela år. Lördagen den 13/9-97 kl 09.44 kom han ut. Med hjälp av sugklocka, för mina värkar var totalt slut. Eller värkarna var inte slut, de var väldigt kännbara kan jag säga. Men däremot hade jag inga krafter kvar bakom värkarna. Jag hade absolut ingen som helst egen kraft kvar för att kunna krysta ut mitt eget barn. 

Efter ca 24 timmars värkarbete hade min barnmorska hunnit gå hem för kvällen  och sovit gott där hemma och sen kommit tillbaka till sitt jobb morgonen efter,  där jag fortfarande väntade. Hon hittade mig  liggandes, frustandes på en zaccosäck. Va, är du här fortfarande, frågade hon och fick mig att ändra ställning för att få lite rotation på det hela. Till slut kom krystvärkarna igång och Adam fastnade tyvärr i genomskärning som det kallades. Kom varken fram eller tillbaka så att säga. En läkare blev kallad till vårt förlossningsrum för nu började det bli lite bråttom. Så fort denna läkare klev innanför tröskeln minns jag att han hoppade i de gröna gummistövlarna som stod till höger om dörren. 
En värk – och Adam trycktes tillbaka från sitt läge i genomskärning – en värk till – och sugklockan sattes på – en värk till – och Adam drogs försiktigt ut. Med ett stort ömt blåmärke på hjässan. 

Sjuksköterskorna lindade in honom och nyblivna pappan fick bära ut honom i rummet bredvid. Där fick de suga rent hans lungor då han pga all stress i magen hade avföring i fostervattnet som han sen svalde ner i lungorna. 

Herregud.

 Oron. Över att vara den som låg kvar. Utan nån som helst information om vad det var som just egentligen hände. Ensam kvar. Totalt ensam. Samtidigt som jag var så oändligt trött och det enda jag önskade var att få några timmars sömn efter ett dygn vaken med smärta. 

De kom tillbaka. Mitt barn lades äntligen på mitt bröst. Han var så fin. Så vacker, skör och en helt perfekt liten kille låg där hos mig.  Som var min. Som alldeles nyss hade legat inuti mig. Som under nio månaders tid hade gosat till sig till den underbara individ han var menad att vara.  En fantastisk liten pojke helt försvarslös och helt utan skydd. Som från och med där och då var i totalt behov av mig – konstigt nog –  en 26 årig nybliven mamma utan vare sig kunskap eller manual om hur man skulle göra. 
Jag föll handlöst. Och jag insåg i precis samma sekund som jag kände hans värme i mitt bröst att jag aldrig mer i hela mitt liv själv skulle komma i första hand. 

Jag älskar dig, Adam! Då, nu och för alltid! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s