Klockan ringer 04.50.
Bara det här att se fyran först gör att det känns oerhört svårt att komma upp ur sängens goa värme. Och bara genom vetskapen att fyran knappades in redan kvällen innan gjorde det en smula svårt att somna igårkväll, rädd för att försova mig. Det har alltså inte blivit så många timmars sömn den här natten. Så är det varje gång jag har de här tidiga morgnarna. Livrädd att försova mig. Och under ett par veckor nu har det blivit väldigt många tidiga morgnar. Så är det. Just nu.
Schemat som jag fick efter jul och nyår är ett minne blott. Inget är sig likt. Inget alls. Kollegor är sjuka. Precis som på alla arbetsplatser nuförtiden. Kollegor behöver vårda sina egna sjuka barn. Så klart. Inga konstigheter.
Det är ett evigt pusslande med att se till att det finns personal under hela dagen som förskolan är öppen, 06.00-17.30. Vem öppnar? Vem stänger? Vem är på plats mellantiderna? Hur många barn behöver tillsyn den här dagen? Kan vi hjälpas åt? På vilket sätt? Vända och vrida. Lösa situationen bara. Aldrig riktigt veta hur dagen kommer att se ut. Och samtidigt planera för och driva undervisning för barnen.
Hjärnstressen. Hjärntröttheten.
Jag åker hemifrån strax innan 06.00. Har ca 35 minuter i bilen på väg till jobbet. Passar på att lyssna på en ljudbok. Har avslutat en hel del böcker i bilen under det här året som har gått, kan man säga. Har stängt av radion. Iallafall de sista veckorna. Kan knappt ta in mer aktuella nyheter. Vet inte hur jag ska hantera det. Så jag väljer min ljudbok. Igen.
Kommer fram till jobbet. Stänger av motorn. Varpå även ljudboken tystnar. Sitter kvar en stund. Och lyssnar på tystnaden. Tills jag känner mig färdig. Tar några djupa andetag, går ut och låser bilen.
Kommer in på min avdelning. Ställer fram frukost. Yoghurt, flingor, mackor, pålägg och mjölk. Två barn anländer. Vi sätter oss vid bordet. Efter tio minuter har två barn till dykt upp. Nappar och gosedjur trängs på bordet ihop med glas o haklappar.
Snart är vi färdiga. Telefonen ringer. Föräldrar i andra änden som ev blir permitterade. Vad händer då, undrar de? Får barnen vara på förskolan då? Nya situationer för oss alla. Nya frågor. Hur ska vi egentligen förhålla oss till allt det nya som kommer hela tiden just nu. Överallt. Att hålla sig uppdaterad tar både tid och kraft. Nya riktlinjer.
Nej, svarar jag. Då har barnet inget tillsynsbehov. Så nej. Då får barnet vara hemma den procenten som föräldern är permitterad. Riktlinjer som vi har fått till oss för bara några dagar sen. Och ja, barnet ska stanna hemma så länge barnet uppvisar snorig näsa, feber eller hosta. Plus två dagar till.
Fler barn anländer förskolan. Det kramas och jag får information om hur natten har gått. Och om det har ätits frukost ordentligt eller inte. Jag får ta del av vem som ska hämta och vilken tid. Och nån har nytt schema som ska in i pärmen. Lappar ang sommarledigheten lämnas in som jag lägger på bänken, samtidigt som vi samtalar om att det nog kommer att bli en mycket annorlunda sommar. Plötsligt har 11 barn kommit och jag har väldigt mycket information att anteckna i blocket som min kollega har att ta del av när hon kommer senare. Och jag hoppas innerligt att jag skriver rätt info om rätt barn. Och det är faktiskt inte bara information jag har. Framförallt har jag just nu elva 1-2 åriga barn att ta hand om.
Klockan 08.10 ringer vår vikariebokare och berättar att vikarien för vikarien för vikarien, som skulle ha varit hos mig kl 8, inte kommer. Hon är visst sjuk. Också.
Så här ser läget ut just nu. Så är det. En oerhört tuff och allvarlig situation för oss alla på olika sätt. Som vi behöver förhålla oss till på ett så rimligt vis vi bara kan.
På mitt jobb tar jag hand om liv. Jag ansvarar för riktiga små människor. Riktiga människor som är helt i händerna på mig och mina kollegor under deras timmar och dagar på förskolan. Barn som behöver mig och hela mig under hela deras vistelsetid. Ett knä att samla kraft hos. En famn att bli tröstad hos. Ett ögonkast som bekräftar. En trygghet att kunna växa i. Kanske är det ännu mera viktigt just nu, i dessa tider. Med en eventuell oro hemma och i hela världen runt omkring. Men hinner jag verkligen med alla lika mycket? Kan jag ge varje barn det som just den behöver? Otillräckligheten, samtidigt som jag vet att vi gör vårt allra, allra bästa.
Precis innan jag går hem för dagen läser jag mina mail. Aha. Ännu mer nya riktlinjer att förhålla oss till. From nästa vardag ska tex vårdnadshavare visa hänsyn till varandra och inte trängas i tamburen vid hämtning o lämning. De får helt enkelt stå på kö utanför och vänta på sin tur. Och känner dessutom vårdnadshavare av symptom lämnar de barnet utanför dörren och jag får ta in barnet. Det är dessutom vårt ansvar att delge vårdnadshavare denna information.
Åker hemåt. Struntar i ljudboken idag. Behöver bara tystnaden, känner jag. Möter många bilar på vägen. Alla på väg nånstans. Och jag tänker att alla vi sitter verkligen i samma konstiga bubbla. Alla är vi på något sätt påverkade av en helt overklig, bisarr och faktiskt läskig situation, där livet samtidigt ändå på något sätt går vidare.
Och jag vet att klockan ringer 04.50 i morron också.
Den som sa att en enda människa inte kan förändra en hel värld – har aldrig ätit en liten jäkla fladdermus.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 