Författare: lifeofingela

Att ha som arbetsuppgift att driva undervisning för att ge de allra, allra yngsta medborgarna i vårt underbara land så mycket lärande som det bara är möjligt – så får man väldigt mycket tillbaka. Oftast i form av ren glädje, tillit, nyfikenhet och hur mycket värme som helst.

I tider som dessa, när landet är i den största krisen i mannaminne, så visar det sig ännu tydligare vilket oerhört samhällsviktigt yrke vi har. Medan ni jobbar lär vi era barn.

I måndags fick vi nya riktlinjer att följa från Linköpings kommun. Riktlinjer som gäller både barn och pedagoger.

Från i tisdags har jag inte snutit en endaste näsa. Jag har inte fått en ynka nysning över ansiktet, och jag har inte fått ett uns av hosta över min mat.

Stort tack till alla er vårdnadshavare som har tagit detta på allvar. Stort tack för att ni har lyssnat och har förstått. Eller förstått och förstått förresten. Det har nog ingen gjort egentligen. För vad sjutton är det som händer?

Men stort tack för att ni har accepterat det som är så oerhört viktigt att ta till sig. Att genom att hålla era barn hemma med minsta förkylningssymptom så är ni med och minskar/ fördröjer smittospridningen och kanske genom det bidrar till att sjukvården kan hinna med.

Stort tack!

Och all kärlek till oss alla ❤️

Pratade med min kära mor i telefon häromdagen. Och plötsligt under vårt samtal kände jag att ….. nemän, det här samtalet har ju jag haft förr. Jag hade liksom hört det tidigare.

Och så kom jag på det. Det var för cirka 35 år sedan. Och då var det ombytta roller, kan man säga.

Jag: – Mamma, nu stannar du hemma!

Mamma: – Jaja, men jag är ju bara ute nuförtiden när jag tar mina powerwalks flera km varje dag och när jag handlar.

Jag: – Klart du ska fortsätta med dina kilometer. Men handla hjälper vi dig med.

Mamma: – Men åh, då blir det ju ännu tråkigare.

Jag: – Ja, det är möjligt. Men läget ser ju ut så.

Mamma: – Men jag klarar mig själv.

Jag: – Jag förstår det, men nu är det ju så här. Och du mamma, det är inte farligt att ha tråkigt.

Jag älskar dig mamma – och tack för att jag får dela vår lilla konversation med ett litet skratt.

Ja, jösses. Att plötsligt kanske behöva bli beroende av andra människor när man är van att klara sig själv. Inte alls så roligt. Inte för någon. Oavsett. Det är självklart en stor utmaning. Och kanske behövs det en stunds bearbetning. För det som var normalt igår – är fan inte normalt idag. Och nu för tiden har man ingen aning om hur världen ser ut nästa morgon när man vaknar. För en månad sen var den stora debatten att plastpåsen ska kosta 7kr. Perspektiv.

Jag tror inte att min mamma är ensam om att känna precis så här. Och jag tror inte att vi är ensamma om att ha haft just den här sortens dialog under de senaste dagarna. Där rollerna liksom har blivit precis omvända.

Lite roligt mitt i alltihopa ändå.

All kärlek ❤️

Känslan av bristen på kontroll. Känslan av att inte kunna leva det liv man helst av allt skulle vilja leva. Leva begränsat. Efter regler som andra har bestämt över mitt eget huvud. Jag undrar om inte det är den största utmaningen för de flesta av oss. Att inte kunna vara med och påverka sitt eget liv. Få göra som man vill.

Och allt gick så himla fort. Det som var helt normalt för oss människor för två veckor sedan är inte längre alls helt självklart. Varken hjärta eller hjärna har liksom hunnit med. Omställningen är brutal. I hela världen. Ingen har varit med om den här situationen tidigare. Att världen liksom bara stänger ner.

Och då är det inte alls särskilt märkligt att en viss rädsla tar över hos människor. När man inte vet. När man inte längre har kontroll. När man är rädd är det lätt att ta beslut i stundens hetta. Och agera därefter.

Vi behöver alla dra vårt strå till den där stacken som kallas solidaritet. Ett så kallat samhällsansvar. Hjälpas åt. Hjälpa varandra. Stötta varandra. Så gott vi bara kan. På det sätt vi bara kan. Och ha förståelse för att vi alla reagerar olika.

Tar tex toapappret slut hos grannen som är i karantän – har du säkert någon rulle liggandes som du kan ge bort.

Allt för att minska/ fördröja smittspridningen så att sjukvården hinner med alla som blir riktigt sjuka. För det vill ju både du och jag.

Ensam är inte särskilt stark.

All kärlek ❤️

För första gången på hela 2020 tog vi oss till landet denna helgen. Så efterlängtat och så underbart. Det visade sig att till och med adventsstakarna sen i julas stod kvar när vi anlände. Jajustja.

Det var även vårt första besök sen yngste sonen hade sin nyårsfest här med sina kompisar.

Asså – att göra värnplikten har sina sidor ändå. Lämnar de så här snyggt efter sig så får Grabbarna komma hit fler gånger helt enkelt.

Annars var det helt obeskrivligt skönt att få komma ut till landet en liten stund. Jag struntade i kaffet. Jag hoppade direkt till det första glaset kallt rosé på trappen istället.

Ingen Corona så långt ögat nådde. Eller örat hörde. Bara vara. Andades. Njöt av det enorma glittret som speglade sig i havet medan världen utanför just den här lilla bubblan stänger ner det mesta som finns.

Man kan säga att vi iallafall har bidragit med vårt samhällsansvar denna helg genom att inte ha utsatt nån annan för eventuell smitta förutom varandra. Ett dygns karantän kan man kanske kalla det. Ett ord som använts en smula mer frekvent i dessa dagar.

Men nu är det söndagkväll och man är tillbaka till verkligheten med allt vad det innebär. Mest Corona och det.

Det här viruset lämnar enorma spår efter sig. För hela världen. På så väldigt många olika sätt. För alla som blir sjuka i första hand så klart. Och vid en sån här världskris märks det ju tydligt vilka yrken som betyder som allra, allra mest. Stort tack till alla er, ingen nämnd ingen glömd, som faktiskt finns när vi andra är sjuka eller behöver livsnödvändig hjälp.

All kärlek ❣️

Det känns som i en film. Overkligt och helt surrealistiskt. Vad är sant? Och vad är inte sant? Rädslan för det okända är helt klart en aning läskigt. Det är viktigt att ha respekt för. Och samtidigt försöka behålla lugnet.

Hyllor i mataffären gapar tomma. Pasta är slut. Toapapper är slut. Anställd på ett av apoteken jag själv har besökt blir utskälld efter noter för att det inte finns munskydd.

”Jag går och tar en kopp kaffe”, sa apotekaren till sin kollega, som då expedierade mig, när damen med utskällningen till slut hade lämnat butiken. Samtidigt som min expedit säger medan hon räcker mig mitt kvitto att hade alla tagit med sans och balans – hade det räckt åt flera.

Min mamma som är pensionär, berättar att hon o hennes vänner nu minskar sina träffar på stan där hon bor, och att pensionärsklubbarna ställer in sina event på obestämd tid. Mamma berättar vidare att hennes väninna har blivit uppringd av sin läkare med rådet att inte besöka Ica i dagsläget. ”Så är läget för oss åldringar nu”, säger mamma. Isolering.

Bara ett konstaterande. Så är det just nu. Vill egentligen inget hellre än att ta hem henne till oss, men pga smittorisken gör jag ju självklart inte det.

Alla får ta sitt eget samhällsansvar. På det sätt man kan. Livet sätts på paus en smula. Inget är såklart viktigare än hälsan.

Många drabbas på sätt som vi kanske aldrig har upplevt tidigare och vi får vara rädda om varandra så gott vi kan.

Världen blir nog sig aldrig riktigt lik. Det blir ett före – och ett efter. Vare sig man vill det eller inte.

All kärlek ❤️

Lyssnade på tv- nyheterna i morse ( lördag ) medan jag plockade runt i köket. Ni vet när man tror att man städar, men det enda man gör är att flytta runt på högar och grejer. Lurar sig själv så att säga.

Plötsligt hörde jag nåt i bakgrunden som fångade mitt intresse.

En studie som gjorts visar tydligt hur kvinnans menstruation påverkar hennes prestation. Och dessutom har oftast tränarna ( som då är män ) absolut ingen kunskap inom ämnet heller och därför pratas det ej om det som påverkar kvinnor kanske under flera veckor i månaden på olika sätt.

Klicka här

En studie som påvisar att vår månatliga menstruation påverkar vår prestation.

Asså – jag tror jag storknar!

Hahahahahahahah! Tillåt mig storskratta.

År 2020 kom den alltså. En studie på det vi kvinnor egentligen har vetat i flera tusen år.

Självklart påverkar det oss kvinnor på olika sätt. Lika många sätt som det finns kvinnor. Alla är vi ju olika och unika Individer.

Men att det på något vis påverkar är ju glasklart. Ibland mer. Ibland mer.

Mensen behöver komma upp till ytan. Pratas om. Inte skämmas över. Det är ju något halva befolkningen ändå har.

Minns när jag var yngre. Gick tex i nian och jag var en smula osugen på att följa med till simhallen på idrotten med stans blödning, eller hade mensvärken from hell och vi skulle kuta runt i spåret fort som attan den idrottslektionen. Det var ju knappt jag vågade säga det ens – be mamma eller pappa ( främst pappa ) om ett intyg att jag skulle få slippa. Att jag inte kunde. Och så gick det åt skogen med den löpningen den dagen.

Kämpa mensen! Fullt naturlig och ska finnas där. Finns den inte. Det är då man ska börja bli orolig. Om man inte är gravid vill säga. Men det kan man ju också vara orolig över i och för sig som elitidrottande kvinna. Men det är av helt andra orsaker än just mensen.

All kärlek till mensen ❤️

Jag var en sväng till Ica Maxi efter jobbet idag. Behövde handla lite helt enkelt. Frukostattiraljer och så något till middagen ikväll.

Jag tänkte mig köttfärssås och pasta. Tog min vagn med färdigt uppställda påsar, redo att blippa, och drog mig mot pastaavdelningen.

Väl framme vid gång 26 eller nåt, såg jag att i de allra flesta hyllor med pasta gapade det helt tomt. Totalt tomt. Kvar låg där endast de små paketen.

Där och då förstod jag. Folk har helt enkelt börjat ”preppa”. Har självklart de närmaste dagarna läst om det i tidningen. Att folk köper på sig. För att ha hemma. In case of emergency. Men aldrig förr upplevt eller sätt detta själv med egna ögon.

”Preppa”. Plötsligt kände jag mig en smula nyfiken. Vad är det man bör ”preppa”, enligt Maxis tomma hyllor, tänkte jag? Och så började jag min vandring för att kolla. En icke fullt vetenskaplig avhandling, kan man säga. Men den blev väldigt tydlig.

Självklart får människor göra som de vill. Har absolut inga åsikter om det över huvud taget. Själv är jag helt novis i ämnet.

Min stora fråga blir således – hur mycket är det man ska ”preppa” egentligen? Hur vet man hur många måltider man behöver ha liggandes? För att tex mätta fyra vuxna människor för hur många dagar?

Hur tänker man? Hur tänker ni? Preppar ni? Varför preppar ni i så fall? Hur länge har ni preppat? I flera år? Eller är det corona som får er att börja nu?

Eller sitter ni lugnt i båten?

All kärlek ❤️

Precis så sa prästen i Smedjebackens kyrka idag – Den lilla familjen finns inte mer. Och just då snurvlade det till i alla kyrkbänkar.

Livet innehåller ibland väldigt tvära kast. Från endorfin – och – adrenalin- påslag en masse ena dagen, för att i nästa andetag uppleva en fantastisk fin och oerhört tung dag nästa dag.

För fyra år sedan satt jag i precis samma kyrka. För att där och då säga farväl till Maria, 49 år.

Idag satt jag i precis samma kyrka och sa farväl till hennes mamma. Och till hennes pappa. På en och samma gång. Så oerhört surrealistisk känsla.

Efter att hennes pappa avled i början av december i sviterna efter en tids sjukdom, så hade mamman planerat hans begravning. Bokat datum, hittat passande psalmer och berättat för prästen om hur hennes man var.

Två veckor senare drabbades hon av en propp i hjärnan som fick katastrofala följder. Och hon avled i sviterna av detta efter några veckor.

Nu satt vi alltså på en begravning, som hon själv hade planerat in i minsta detalj för sin make (Förutom datumet som behövdes flyttas fram en aning). Bara det att det denna soliga fredag stod två urnor på altaret. Enormt tungt.

Och Maria har dessutom namnsdag.

Den lilla familjen finns inte mer.

Nu är de alla tre samlade igen. Maria har välkomnat både mamma o pappa, och de har garanterat vakat över oss allihopa idag. Jag känner det.

Vila i frid, lilla familjen.

Jag saknar er ❤️

Helt otroligt! Vi gjorde det verkligen! Jag gjorde det verkligen! Den såg man absolut inte komma för precis ett år sedan.

Och det var så här det började. För den som är lite nyfiken på hur en tanke plötsligt blev till handling.

I januari förra året stod jag på skidor första gången på ca 40 år. Sist jag hade stått på ett par lagg var med pappa i skogarna i Täby Kyrkby i typ 8 års åldern. Nu gällde en nätt slinga på ungefär 1 km konstsnö uppe på Vreta Klosters golfbana.

När jag tog mig an den då för mig väldiga nerförsbacken i bakgrunden på bilden ovan, satte jag mig för säkerhetsskull på rumpan halvvägs ner då jag såg andra framför mig alldeles för nära. Gubevars vad snabbt jag tyckte det gick.

Men det gick bättre och bättre. Jag var uppe på banan rätt många gånger under januari och februari. Fick liksom blodad tand ändå.

Maken laddade under den här tiden för Öppet Spår det året. Han måste ha laddat väldigt bra för de nio milen mellan sälen och Mora drog han av på 6 timmar och 24 minuter. Det gick så jäkla fort att hans servicekvinna knappt hann med att åka bil mellan kontrollerna.

Snacket om Vasaloppet var på så sätt igång kan man säga. Ska du inte hänga på nästa år? Du och jag – tillsammans!! Men nej! Aldrig i livet att jag skidar i nio mil, svarade jag tvärsäkert. Det är ju helt sjukt!

Plötsligt hörde jag mig själv säga – vi kanske kan köra Halvvasan istället? Maken hade anmält oss innan jag hann blinka.

Vi skulle göra den här resan tillsammans. Så himla roligt. Eller ja, helt ärligt. Skräckblandad förtjusning. Vad i hela friden hade jag gett mig in på? Med kanske sammanlagt 3 mil på skidor i kroppen.

Träningen skulle således börja. Både tillsammans och enskilt. Ibland hade jag även sällskap av äldste sonen.

Och så en del styrka på gymmet så klart.

Plötsligt blev det enligt kalendern vinter. Som vi hade väntat på den. Äntligen skulle jag få börja använda mina nyinköpta Atomic Redster. Tjoho! Men snön kom ju för sjutton aldrig. What so Ever!

Så vi bestämde oss för att jaga snön istället. Vi åkte helt enkelt på träningsläger där vi trodde att snön fanns. Mora. Men inte där heller fanns nån snö. Så vi fick dra vår kos till Orsa Grönklitt.

Skönt att få se hans framsida efter att i 210 minuter bara ha fått sett baksidan.

Tack för den här upplevelsen ❤️ Vi gjorde det tillsammans!

Och ett stort, stort tack till alla som har peppat oss ( läs mig ) under vägens gång. Det har betytt oerhört mycket och jag är så tacksam över att ni finns.

All kärlek ❤️

Ps.

Hade lite bråttom in i mataffären efter jobbet. Hann se att Rädda Barnen hade ett runt bord med två stycken människor i deras loga på tröjan bredvid, ståendes precis på insidan av dörrarna.

Blev självklart så att säga haffad av en av dessa med loggan på tröjan. Ska du in och handla? Ja, det skulle jag ju. Ska du handla för mer än sju kronor? Eh, jag det skulle jag ju. Har du barn? Ja, det har jag. Går de i skolan? Ja, det har de ju gjort. Vet du hur många barn det finns i världen som inte har den möjligheten? Nej, det visste jag ju inte. Bara förstår att det är ganska många. Vill du att alla barn ska få den möjligheten? Ja, det vill jag ju. Vet du hur många barns skolgång du kan hjälpa om du anmäler dig hos oss för sju kronor?

Och så stod jag där. Med korgen i högsta hugg på min högra sida och Rädda Barnen-mannen på min vänstra. Och alla människor som rusade förbi oss både in och ut i butiken.

Och så tänkte jag:

Senast i morse skänkte jag 150 kr till Tappra Barn här i linköping. Häromdagen swischade jag 50kr till Barncancerfonden. Min familj och jag skänker pengar till föreningar för psykisk ohälsa och Viggo-foundation. Etc.

Rädda Barnen gör ett fantastiskt jobb. Men jag kan inte vara med överallt. Jag sa nej tack till att registrera mig. Gick in i affären.

Och så fick jag så himla dåligt samvete där bland hyllorna. För att jag bara gick därifrån. För att jag hade så bråttom. För att jag inte tog mig tiden. Vad är ens bråttom när så enormt många ungar i världen inte får möjligheten att få gå i skolan? När jag gick ut ur affären hade Rädda Barnen redan packat ihop och gått hem.

Man gör så gott man kan. Man är med och bidrar där det passar en själv och sin egen situation. Och med så mycket pengar som det passar en själv och sin egen situation.

Utan att få dåligt samvete där man inte är med och bidrar.

All kärlek ❤️