Jag vet inte ens var jag ska börja skriva. Jag vet inte ens var jag ska sluta. En sak vet jag dock. Och det är att jag vill skriva. Mycket. Men jag vet också, och det är att jag får ta en sak i taget.
Han har varit nålen i stormens öga.
Vår son ville låna sin mammas plattform. För att nå ut. För att på sitt sätt få människor att försöka förstå hur det är att leva med autism i skolans värld. Eller hur det är att leva med autism över huvud taget. För att omvärlden ska få ett uns av att kanske förstå.
Hans text gör ont att läsa. Jätteont. Vår älskade unge har varit med om det här. Stått i det. Varit i det. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Varje sekund. Under hela sin skoltid. Som mamma finns det stjärntals med känslor i allt detta.
En skarp beskrivning direkt ur hans verklighet. Hans text känns. Och det är det som är meningen. Den ska kännas. Varenda jäkla ord ska kännas. Ända in i magen. Ända in kaklet. För den är så oerhört viktig. Den är så väldigt viktig ur många aspekter. Och den är framförallt viktig för honom att få ut. För att få till en förändring behöver man börja nånstans. Det här är ett sätt.
Han är en av de starkaste jag känner. Kanske till och med the strongest. Både invändigt och numera även utvändigt.
I hans ord finns en otrolig styrka. En kämparglöd utan dess like. 22 år ung besitter han en klokhet som få ens kommer i närheten av under hela sina liv.
Adam – som jag älskar dig!
Och kanske. När tiden är inne. Kanske kommer det då en text om hur det är att vara en mamma, en förälder till ett barn som tänker utanför boxen, i skolans värld. Och hur mycket hans pappa och jag har kämpat med och mot lärare, rektorer och andra vuxna.
Inte nu. Kanske sen.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 