De har funnits där hela mitt liv. En av min mammas närmaste vänner och hennes man. Samt deras dotter Maria.
En tragisk och mycket onödig trafikolycka 1990. Dottern svårt skadad. För fyra år sedan somnade hon in i sviterna efter just den olyckan, omgiven av kärlek, 48 år ung.
Om du väljer att klicka på länken nedan, scrolla uppåt.
Marias sista vila kan läsas om här
Den sjätte december 2019 somnade maken in i deras hem efter en tids sjukdom. Hennes önskan var att alla först skulle få chansen att fira jul och nyår i lugn, så begravningen var tänkt att dröja tills alla röda helger var avklarade. Och det är så typiskt henne, att tänka på alla andra i första hand.
Innan hennes önskan om begravningen ens hann bli av, drabbades hon själv av en massiv propp i hjärnan och ligger sedan dess på Ludvika Lasarett och kämpar för sitt liv. Herregud! Hur mycket ska en enda människa klara av? Hur mycket kämp ska en enda människa kunna uppbåda? Så fullkomligt orättvist.
Idag tog mamma och jag bilen för att hälsa på henne. Mamma visste att väninnan kan röra sin högra hand. Så istället för att ta med tex blommor, valde mamma två av alla stenar hon har plockat under en av alla sina resor världen över. Stenar som hon sen målade små röda hjärtan på. Hennes tanke var att vännen skulle kunna ha stenen i sin hand, greppa och träna sina muskler. Och kanske, kanske känna kärleken.
Det finns viktiga saker. Och så finns det viktiga saker.
Det finns viktiga människor. Och så finns det viktiga människor.
Ibland ställs livet på sin spets. Och då behövs det mod. Mod att finnas till. Mod att våga vara nära. Men när man inte vet vad som förväntas av en, när man inte vet vad man kanske ska säga. När man inte vet hur man ska bete sig. När man inte vet vad som väntar en. Då är det lätt att låta rädslan, oron, osäkerheten och okunskapen ta överhanden.
Men det är då. Det är då man behöver visa för sig själv att man inte är en liten lort.
Och det enda man känner då är bara kärlek, kärlek och ännu mera kärlek ❤️
Life of Ingela 