Vilken dag det blev. Tredje och sista dagen på det här äventyret bjöd på minusgrader och klarblå himmel.
I mina inlägg om de här dagarna har jag mest skrivit om mina egna utmaningar. Men dessa dagar har även varit en utmaning för maken. På sitt sätt. Tempot har varit så högt som jag har klarat av. Så enkelt har det ju varit. Vilket har gjort att han inte har fått nån tempoträning direkt. Han har fått jobba med att åka i den farten som hans fru har erbjudit. För meningen är ju att vi ska göra det här tillsammmans 😘. En utmaning för en som helst vill göra allt så fort som möjligt. På så kort tid som möjligt. Han har gjort det väldigt bra och vi är fortfarande sams. Och det är ju en bra grej, det här att vara sams. Allt blir så mycket enklare och roligare då.
Vid nio på morgonen såg det ut så här i spåret. Nypistat. Nästan helt ensamma. Solen på väg upp över trädkronorna. Magiskt. Hann ta en bild iallafall innan alla folk swischade förbi.
Äsch. Vi drog av tre varv i 9 km spåret bara sådär på förmiddagen. Inga konstigheter.
Vi avslutade det här lägret med att sen dra milspåret. Då var jag sliten. Helt ärligt inte alls lika kul. But someone gotta do the Work!
Fan – jag gjorde`t!
Jag har skidat totalt 8,5 mil med vetskap om vilka muskler som har jobbat hårdare än andra. Vilka muskler som behöver mera styrka. Vilken del av kroppen som just nu behöver mer kärlek. Och med vetskap om att jag har vågat att ta min plats i spåret. Jag vågar äga min plats och släpper inte förbi vem som helst. Jag ber inte längre om ursäkt för att jag finns där även om jag inte åker fortast av alla.
Och då ser man så här nöjd ut när man bara har transportsträckan kvar till skidstadion i Orsa Grönklitt.
Mot solen! Och vidare!
All kärlek ❤️
Life of Ingela 