Ett jobbigt barn? Eller ett barn som har det jobbigt? Valet är ditt.

Med all den kunskap jag för närvarande besitter och med all den erfarenhet jag fram till dags datum har jobbat fram så är jag fullständigt säker på att varenda unge vill lyckas! Jag tror med andra ord att det inte finns en enda unge som vill misslyckas med flit. Alla barn vill lyckas.

Och jag är övertygad om att alla barn gör sitt bästa – utifrån sin egen förmåga.

Men blir kraven för höga – tex om barnet inte har en endaste susning om vad som förväntas av den, för den förstod inte instruktionen, eller det kanske till och med var alldeles för många instruktioner på en och samma gång. Det blir alldeles rörigt i hjärnan. Man kanske är trött och favvofrukosten var kanske slut hemma. Snutten försvann och mamma o pappa är jättestressade på morgonen.

På förskolan blir man upplyft och flyttad på både nu och då och man har ingen aning om varför. Man vill vara med och leka – men kanske inte vet hur man gör, alla blir arga och man blir bara borttagen hela tiden. Vad är det som händer? Tyget på kläderna kanske känns obehagliga, och sömmarna gör ont när man får det mot huden.

Eller så kanske det är så himla trångt och varmt i tamburen och alldeles för högljutt runt omkring så man vet inte riktigt var man ska göra av sig. Eller så är det jättejobbigt att sortera alla intrycken. Hör och ser allt lika mycket. Man kan inte sortera vad som är viktigast att lyssna på. Skrap med stolar på golvet hörs lika mycket som en dörr som öppnas på andra sidan rummet. Precis när en vuxen står och pratar om att lunchglas ska ställas på matvagnen och samtidigt en instruktion om att gå och tvätta sig. Eller för skolbarn, kanske sidor som ska läsas. Nån läxa till i morgon. Som man missar för en kompis gick just förbi. Och så hamnar man hopplöst efter. Redan där. Skit också.

Då är det faktiskt inte underligt om proppen går en dag.

Lägg sen till stressen över att ständigt känna sig misslyckad och ångesten över att vad sjutton är det för fel på mig? Jag gör ju mitt bästa men ändå blir det så tokigt?

Då är det inte heller märkligt att proppen går lite oftare. Ibland flera gånger per dag faktiskt.

Och mitt i- när hela proppskåpet just har gått eller är på väg att explodera är vi vuxna som allra viktigast. Hur vi bemöter dessa barn. Hur vi ser på dem. Ser vi dem som jobbiga barn? Eller ser vi dem som barn som har det jobbigt?

Vi vuxna har ett enormt ansvar.

Vad väljer vi att se.

För varje utbrott, för varje härdsmälta hos barnet så är jag övertygad om att det är nåt de vill förmedla. Vad är det barnet vill att vi vuxna ska förstå? Har vi för hög kravställan? Var kan vi gå in och ta bort lite av de krav som just för det här barnet känns alldeles för övermäktigt? Långsiktigt eller kortsiktigt? Ska vi släcka bränder eller ska vi hitta en rutin som är hållbar?

Vad är det barnet försöker säga? Kan vi vara tydligare mot barnet? Vad har vi som vuxna runt omkring missat?

Ett detektivarbete helt enkelt. Se mönster. Kartlägga. Lära känna barnet. Skapa en genuin relation. Både som förälder och som omgivning runt barnet.

Förberedelse är en bra bit på vägen.

– Vem ska jag vara med?

– Hur länge?

– Var ska jag vara?

– Vad ska jag göra?

Bara genom att ge barnet svaren på dessa frågor, utan att ens barnet själv har frågat för hen vet inte ens vad hen ska fråga, har vi vunnit hur mycket som helst för att barnet ska kunna lägga sig på sin kudde om kvällen med iallafall en gnutta känsla i magen av att

Jag kan! Idag är jag sedd, förstådd och bekräftad.

All kärlek ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s