Åkte till gymmet. Körde lite rodd. Helt slut. Tänkte ett axelpass efter det.
Värmde upp axelpartiet.
La sen beslag på en bänk och några hantlar bland alla biffar där inne. Den enda bänken som var ledig var den framför typ alla ledningar längs väggen. Alla andra bänkar som hade spegelväggen framför sig var upptagna. Av just alla dessa biffar.
Och när jag satt där på bänken redo att pressa så in i norden tungt, kom jag plötsligt på att det inte var igår jag rakade mig under armarna precis. Kunde varit i förrgår. Kunde varit för två veckor sen. Ingen aning. Skulle jag ändå lufta mina armhålor för vilt främmande människor att skåda? Tittade mig omkring. Sååå många tankar under en och samma sekund. Skulle jag resa mig, ändra ställning, lämna tillbaka alla vikter innan jag ens hade börjat, hur länge sen var det jag gick med rakhyveln, kommer nån ens märka nåt, och så en jäkla massa ledningar i vägen så jag skulle inte ens kunna se själv, eller är alla så självupptagna och struntar i just mina armhålor, varför har jag ens de här tankarna….
Och sen kom den viktigaste tanken av alla!
Hallå – för vems skull?
För vems skull rakar jag mig under armarna egentligen? Vem har ens över huvud taget med det att göra?
Förutom jag själv.
Bry ifrån, som jag brukade säga till grabbarna när de var små, och de gnabbades och den ena retades med den andra. Bry ifrån.
Släng dig i väggen, din gamla jäkla norm om evigt och alltid välrakade kvinnor. Bry ifrån, sa jag till mig själv. Och körde självklart mitt planerade axelpass!
👊🏻👊🏻
Life of Ingela 