Jag känner en kille. Han är en av de klokaste människorna jag vet här i världen. En kille som bara genom sin uppenbarelse har lärt mig så oändligt mycket av det viktiga i livet. Utan honom vore jag inte den jag är idag. Utan honom är jag inget.
Numera är han en vuxen man. En man som med erfarenhet och självinsikt kan se tillbaka på sin barndom och med det även på sin skoltid. En skoltid som han enligt svensk lag var tvungen till. Men med facit i handen borde ha avstått.
Idag får han betala priset av det som hans skoltid gjorde med honom. En skola som inte hade kunskap, som inte hade viljan att vilja hjälpa eller med nån som helst tillstymmelse till förståelse för de utmaningar han hade att gå igenom. Med ouppnåeliga krav höga som Burj Khalifa inte bara under lektionstid. Utan även på raster, i matsalen, alla håltimmar eller i omklädningsrummet. En omgivning som genom sitt beteende gjorde honom sjuk till slut.
Han önskar idag att han hade varit en av de som kallas för ”hemmasittare”. För då kanske skolan hade tagit honom på allvar. Och han hade garanterat mått bättre idag. Han önskar att hans mamma o pappa hade hållit honom hemma. Och brutit mot lagen. Istället för att tvingat iväg honom.
Det som hans lärare inte hjälpte honom med i skolan, tog hans föräldrar på sig att göra med honom hemma. Således blev hans skoldagar dubbelt så långa som alla andras. Hans mamma o pappa ville väl. De ville att han skulle hänga med. Inte komma efter. Och så blev det så fel.
Hans föräldrar blev de ”jobbiga föräldrarna” som åkte till skolan titt som tätt. Som ringde. Som mailade. Som ifrågasatte. Föräldrar som det säkert pratades om i lärarnas personalrum. Föräldrar som ändå allt som oftast endast fick höra du ser bara problemen, sluta vara så överbeskyddande så ska du se att det blir bättre, låt honom vara, släpp kontrollen, sluta leta fel, var inte så negativ.
Idag undrar han varför ingen såg? Varför var det ingen i vuxenvärlden som såg det han utsattes för? Varför såg ingen hur han mådde? Varför gjorde ingen vuxen nåt?
Hur många ungar ska ha det så här? Hur många själar ska behöva gå sönder för resten av sina liv när så stor okunskap och oförståelse finns hos de som jobbar med barn och ungdomar som faller lite utanför de gängse ramarna?
Hur många livsgnistor ska behöva släckas när skolor inte har kunskapen, när skolor inte ser, inte kan eller vill förstå, inte lyssnar och inte är beredda att gemensamt hitta lösningar.
Och så BUP, som sedan blir de som ska försöka plocka ihop resterna av de trasiga bitarna av en männsikospillra, barnen som är som urvridna små disktrasor som gör sitt yttersta för att bara överleva. BUP som inte på långa vägar har de förutsättningar som måste till för att kunna ta emot alla som behöver dem som mest, när omgivningen sviker, med årslånga väntetider som följd. Och barn som mår ännu sämre – som senare blir vuxna. Med ett bagage som är livslångt.
Nej! Jag är inte imponerad!
❤️
Life of Ingela 