Älska mig för den jag är

Bara gör det! Älska mig för den jag är!

Har inga ord egentligen. Men ändå är hela hjärtat fullt. Jag är tagen. Berörd. Bestört. Ledsen. Arg. Frustrerad. Förbannad. Sorgsen.

Jag är så i Norden påverkad. I hela mitt system. Varenda cell. Jag kände inte Josefin Nilsson alls. Mer än att jag lyssnade på en del av hennes sånger som hon sjöng med en väldig känsla. Och jag rycktes med av hennes fantastiska energi. Jag läste väl då och då i tidningen genom åren att hon mådde lite dåligt till och från. Psykisk ohälsa döpte medierna det till. Hon fortsatte ändå att stå på scen.

Medan hon samtidigt levde i en riktig jävla mardröm. I en relation med en av våra ”största svenska manliga genier” som han kallas. Med slag och sparkar. Och kommentarer såsom din jävla grisfarmarf*tta.

Inslängd i en vägg så både hon och väggen gick sönder och samman. Kollegor som såg blåmärkena. Men ingen som fanns där och stod upp för henne. Bara tystnad. Den ensamheten. Utsattheten. Medan han höjdes till skyarna. Och står där just i detta nu faktiskt. På Sveriges mest prestigefyllda scen.

Hon avled 2016. I sviterna av skadorna hon fått efter hans misshandel. Efter operationer och titanskruvar i ryggen. Med panikångestattacker och rädslor. Hon ville sprida sin historia. Men hon hann inte. Igår den 22 mars skulle hon ha fyllt 50 år.

Det här har tagit mig så väldigt hårt. Tänk och leva under såna här förhållanden. Vad är det för jävla kräk som utsätter andra människor för sånt här? Vad har de här asen fått för lite eller för mycket av i sin barndom? Hur kan de ta sig rätten att förstöra livet för en annan människa?

Och alla ni barn som blir vittnen till sånt här. Som kanske ligger nånstans gömd under en filt för att slippa se och höra när mamma blir slagen sönder och samman. Och så alla vuxna som väljer att inte se. Som vänder ryggen till för att slippa bli engagerade i nåt som är lite obehagligt. För det är enklast för en själv.

Nej! Vi kan inte vara tysta längre! Vi kan inte skydda de här små, fega ynkryggarna längre. Vi måste börja lägga skulden och skammen där det hör hemma. Och det är inte hos offren.

Jag kände mig så himla frustrerad efter den här dokumentären om Josefin – älska mig för den jag är som jag såg i natt, så jag drog till landet och högg upp en hel jäkla björk i ren ilska. Då gick det undan kan jag lova!

#brinnförjosefin

Jag säger som Katarina Wennstam. Brinn av helig vrede mot alla män som väljer att slå och förnedra. Brinn för alla kvinnor som inte vågar gå, som inte orkar. Brinn för Josefin, mot alla kulturchefer som skyddade, som tystade ner, som tyckte att en fullsatt teatersalong och ett ”manligt geni”var viktigare än en sönderslagen och livrädd kvinna.

Ljus och kärlek! Och för allt i världen. Älska mig för den jag är!

❤️