Det börjar på sängkanten

Internationella kvinnodagen. Höjden av ojämlikhet egentligen. Att den ens ska behöva finnas. Men det gör den. Både finns och behövs.

I min familj är jag den enda kvinnan. Vi har välsignats med två underbara killar genom åren och det har självklart präglat våra liv på ett helt underbart sätt.

Men det har också följts av ett stort ansvar. Att vara förälder ÄR helt enkelt ett otroligt ansvar. Oavsett döttrar eller söner. Det har inte alltid varit skitlätt. I omgångar har jag absolut lagt huvudet i händerna och gråtande bett till högre makter om mer styrka.

Det är mitt jävla ansvarsområde att mina barn lär sig vad som är rätt och fel. Att man säger tack, att man säger hej när man kommer och hej då när man går – att de vet skillnad på vad som är mitt och ditt, tar ansvar för sina egna handlingar osv. Listan kan göras lång.

Det är mitt stora ansvar att ge dem en trygg plattform med kärlek, kärlek och åter en massa kärlek samt en smula folkvett, att stå på. En plattform som de senare kan och vågar ta egna språng ut i världen från. När barnen är små lägger man således grunden för deras framtid. Samt för deras omgivnings framtid.

Här börjar även kampen om och för jämställdheten. När de är små. Hemma, vid tex köksbordet, över oändliga samtal vid en middag. Eller på sängkanten vid läggning. Förtroliga samtal. Viktiga samtal. Vid vardagsrutiner. I konflikter. Hur fostrar vi våra söner. Hur fostrar vi våra döttrar. Till att förstå och känna att alla är precis lika mycket värda. Att alla har lika rätt till utbildning, arbete och rätt till våra egna kroppar. Oavsett. Hur vill vi att framtiden ska vara. Hur är vi som deras förebilder. Vad visar vi våra barn.

Hur når vi ännu mer jämlikhet? Oerhört tungt ansvar på oss föräldrar. Men. Det är hos oss det börjar. Att vara med och forma framtiden.

All kärlek ❤️