En rolig gammal tant – det är jag det

När jag var liten kunde jag hitta små lappar lite här och där i mitt rum, skrivna av min mamma. Tex i garderoben när jag letade bland mina strumpor. Eller mellan mina tröjor. Under kudden när jag gick och la mig om kvällen. På mitt skrivbord när jag skulle göra läxorna.

Jag älskar dig!

Du är älskad!

Du duger precis som du är!

Du är bra!

Du är fantastisk!

På spegeln i badrummet alltid de här:

Se dig själv i ögonen. Säg till dig själv att du duger precis som du är! Att du är älskad! Tyck om dig själv! Klappa dig på axeln och se dig i ögonen! Våga!

Den där biten med att just gilla mig själv har jag nämligen fått kämpa en smula med. Det har inte alltid varit så lätt. Tuffast i tonåren. Att stå upp för mig själv och det jag kände. Men jag har kämpat. Försökt. Det har inte varit skitlätt som vuxen heller. Men det är skönt att bli äldre. Då bryr man sig inte riktigt på samma sätt längre. Känner mig coolare. Starkare. Tryggare.

Det där med att se mig själv i spegeln har hängt i sen mammas små handskrivna lappar i min barndom. Det har blivit som ett eget mantra för bara mig.

Att om jag kan se mig själv i ögonen på kvällen när jag ska lägga mig och säga bra jobbat idag, Ingela, du har verkligen gjort ditt bästa. Och det räcker. Då har jag kunnat lägga mig med en skön känsla i magen. Det har hjälpt mig mycket. Det hjälpte mig när jag som nybliven mamma skulle rodda en egen bebis helt själv. Utan nån som helst manual. Det har hjälpt mig när jag har utsatt mig för saker som från början kanske har känts obehagliga eller jobbiga. Det har hjälpt mig att stärka mig vid vägval i livet och det har stärkt mig i stunder när livet har känts rörigt i största allmänhet. Och ja, jag gör det fortfarande!

Bara jag kan se mig själv i ögonen på kvällen och känner i mig själv att jag har gjort det jag har kunnat. För nu. För idag. Med den kunskap och erfarenhet jag har just nu.

Självklart har jag gjort tokiga val och tagit ödesdigra beslut, men jag har alltid gjort det jag för den stunden har trott varit det bästa.

Och medan jag år ut och år in har stått framför den där spegelbilden på kvällen har någonting hänt under tiden, märker jag ju. Bilden ser inte likadan ut som den har gjort kan man säga. Sakta men säkert har spegelbilden ändrats.

Hjärnan har registrerat och jag har väl ändå känt nånstans att hjärtat har hunnit med i förändringen.

Men kanske ändå inte…

Under nyårshelgen såg vi på gamla filmer från när barnen var små. Herregud! Vilken chock! Insåg direkt att förändringen är något större än vad jag kanske hade trott. Vilken ung kvinna mina små barn hade som mamma! Jösses! 😂😂

Och idag satt jag i soffan med en treårig flicka på jobbet. Medan vi satt där och tittade på våran mellandagsfredagsmysfilm efter lunchen kände jag hur hennes lilla hand kom trevande. Jag såg hur hon tittade först på sin och sen på min.