Häng i baren, sa Hasse. Då gjorde jag det.

Hör och häpna. Har införskaffat mig en skidutrustning! En helt egen. Herregud! Den såg man inte komma riktigt. Över huvud taget.

Men nu plötsligt kände jag mig liksom redo, så varför inte?

Igår åkte vi således till Intersport och blev väl emottagna av en eminent försäljare. Vi kan kalla honom typ Hasse.

Hasse tog hand om mig och försökte verkligen hitta rätt utrustning som han hoppades ska passa en nybörjare som jag. Han försökte inte sälja in några värstinggrejer som jag absolut inte behöver.

Vi hittade två olika pjäxor som jag hade på varsin fot medan Hasse med glimten i ögat frågade lite försiktigt, hur mycket väger du? Jag svarade jaa, mellan 62-65 kg, och han tog fram ett par lagg och la på golvet.

Sist jag stod på ett par skidor, för ca 40 år sedan, hade jag inte ens en pjäxa utan min egna stövel som jag ställde i typ en järnring på skidan. Sen fick jag dra upp ringen bakom hälen och sen trycka ner spännet framme i tån. Hade man tur så stod man rakt på skidan efter det, och ibland hamnade man lite snett och hälen var utanför skidan. Så funkade det inte riktigt nu.

Jag ställde mig på skidan och Hasse bad mig att inte vara så nyfiken. Jag skulle visst upp med blicken och inte kolla vad han höll på med nere vid fötterna, så han kunde känna efter ordentligt hur spannet var under mina 39:or.

Häng i baren lite nu, sa han plötsligt. Va, vadå? Häng i baren? Ja, tänk dig att du hänger lite så här på ett ben i baren.

Aha! Ok, just den biten kan jag 🥂, svarade jag med ett leende, och försökte hänga lite i baren sådär på en skida i taget.

Spann fixades och pjäxa valdes. Stavar provades ut men hittade inga handskar som passade. Skidjacka och byxa hittades dock och passade perfekt.

Vi åkte hem och bytte om. Kände mig som ett proffs redan i bara kläderna. 😂 Sen upp till skidspåret på golfbanan. Och väl där kom jag på att jag inte hade en aning om hur jag skulle sätta på mig skidorna ens. Hahaha! Hur funkade det? Jaja, det löser sig. Och det gjorde det ju såklart.

Golfbanans 1,3 km slinga börjar med en backe. En rejäl backe om man är som jag, en nybörjare. En backe som dessutom svänger ganska kraftigt vänster längst ner. I ett erfaret öga är det kanske bara en liten lätt lutning med en liten krök.

Jag tog iallafall mina lagg och gick nerför backen. Efter svängen satte jag på mig, det gick bra, mina sprillans nya skidor för första gången och drog iväg i ett huj.

Vilken fart! Eller hur?? 😂

Både make och son – som inte ville missa det här spektaklet- båda med Vasalopps-erfarenhet var med ute på banan och gav mig allehanda fina tips och trix. Tack och bock för dessa. Det enda jag dock tänkte på var ”häng i baren”. Och faktiskt. Den tanken funkade också jättebra. I diagonalåkningen var det perfekt att hänga i baren när jag tryckte ifrån. Efter sex km var jag helt slut. Inte så mycket i kroppen, men i flåset. Jösses!

Trött men väldigt nöjd. Så himla kul det var. Åkningen för 40 år sedan, kan vara 37 år sen också, i Kyrkbyskogarna med pappa satt i ryggmärgen som ett inristat muskelminne. Hahaha!

Söndagmorgon kvart i sju vaknade jag av maken. Jag har tagit fram alla dina kläder och dina pjäxor. Tevattnet är klart. Kom igen nu!

Upp i ottan. Min egna serviceman hade redan tagit fram allting. Det enda jag behövde göra var att klä på mig själv. Dåligt! Det borde han också kunnat göra när jag tänker efter.

Ut på banan som var upplyst av strålkastare så tidigt på morgonen. Men så mysigt! Den här gången utmanade jag den rejäla backen och kurvan längst ner. Gick galant. Gick ut med ett sjukt tempo de första tre varven. Sen kroknade jag. Blev omkörd hela tiden. Försökte att inte bry mig om det alls. Skitlätt. Kroppen kändes fortfarande förvånansvärt stark. Men herregud, flåset. Det behöver jag jobba en hel del med kan jag meddela. Efter 7,8 km gick jag av.

Kom hem. En kaffe och toblerone. Så värd!

All kärlek och tack för att du fick ut mig darling ❤️