Allt handlar om förhållningssättet. Hos människorna man möter. Om hur man känner sig bemött. Med respekt? Med hån? Med förståelse? Med hänsyn? Med kärlek? Med värme? Med suckar? Med himlande ögon? Med aggressivitet? Med tålamod?
När man lever ett helt liv som inte passar in i normen, där man hela tiden går utanför boxen, fylls hela ens existens med en känsla av utanförskap. Ett utanförskap som absolut ingen människa i världen riktigt kan förstå, om man inte har upplevt den själv på nära håll själv.
Från början gör man allt i sin makt för att ändå försöka passa in. För att nånstans slippa den där känslan. Man vill inget annat. Man vill vara som alla andra. Trots att hela ens system ropar nåt helt annat. Att det inte går. För hur man än försöker så blir det bara fel. Både utåt, men absolut mest inuti.
Att hela tiden försöka, att hela tiden vara den som försöker anpassa sig efter normen tar fruktansvärt mycket på kroppens eget energiförråd. Och framför allt på hjärnans energiförråd. Energiuttaget blir allt som oftast därför bra mycket större än energiintaget. Och när minus blir större än plus, när man bara ger och ger och aldrig hinner återhämta sig – ja, då går man back. Går man tillräckligt mycket back så till och med energireserven tar slut så blir det en enorm lång väg tillbaka.
Minsta lilla gruskorn känns som ett högt oöverstigligt berg att ta sig över. Och frustrationen kommer som ett brev på posten. På alla möjliga olika sätt. Som mentala breakdowns.
Men ändå försöker man. Ända in i kaklet försöker man. Ingen annan kan förstå hur mycket man försöker.
Även om man träffar lärare som bara suckar och stönar över att man som 7-åring hellre vill ha en grön kyckling till påskpysslet. Istället för en gul som det faktiskt ska vara. Man fortsätter att försöka.
Även om träffar lärare som påstår att man inte längre får säga 5 gånger 5. Utan man ska plötsligt lära sig att säga 5 stycken 5. Som om det vore det viktigaste i världen. För det är så det är. Men som inte alls ser. Man kan träffa en lärare som får en assistent till sin hjälp. En assistent som då genast får halva barngruppen i sin hand på mattelektionen, för att under halvklass lär sig barnen så mycket mer, tror läraren. Om bara inte assistenten gjorde alla uppgifter åt en, för den inte kunde förklara så man förstod. Så man lärde sig iallafall ingenting. Man fortsätter att försöka.
Man ibland har man tur. Ibland dyker de upp. Guldkornen. Människorna som ser. Människor som förstår. Människor som har känslan. Som faktiskt kan ta emot när man känner sig ensammast i hela universum på morgonen när mamman kanske har lämnat av en vid skolgården. Guldkorn som förstår vikten av att få känna sig överlämnad. Bli sedd. Bli omhändertagen. När den tuffa fria leken på skolgården är allt annat än just fri. Utan bara känns som en absolut mardröm. Guldkornen som gör att man kanske överlever just den dagen.
Du kan ha hur hög utbildning som helst. Det spelar ingen roll. Har du inte känslan så hjälper inte det ett dugg. Du kan vara kurator, psykolog, lärare, assistent, rektor, förskollärare, doktor…..hur många år på högskolan som helst.
Men har du inte förhållningssättet så hjälper inte det ett dugg. Ser du inte människan framför dig så syns den inte. Och syns den inte, kommer du aldrig lära dig förstå. Du kommer aldrig nånsin lära känna den du har framför dig. För ser du inte – förstår du inte.
Och den som kämpar. Den kämpar i motvind. 24 timmar om dygnet.
Tills en dag då man plötsligt träffar på rätt människa. En som tar en på allvar. Som ser en. Som visar att den förstår. Inte bara säger. Och som vet hur den kan hantera människan den har framför sig. För att sprida både trygghet, lugn och säkerhet. Så att man kan känna att man finns. Att man faktiskt är precis helt rätt. Att man precis som alla andra, har all rätt i världen att vara sig själv. Då kan det plötsligt hända grejer!
Allt handlar om förhållningssättet. Oavsett utbildning eller bakgrund. Vad väljer man att se? Vad väljer man att förstå?
Lyckan att omges med rätt människor!
All kärlek!
Life of Ingela 