När jag var 24 år ung träffade jag min man på Berns salonger. Han kom fram till mig när jag stod och stuffade med mina vänner på dansgolvet, räckte fram sin högerhand och sa hej, jag heter Anders, vad heter du? Sen gick han aldrig.
Resten är så att säga historia.
Efter sex månaders helgpendling mellan Täby – Linköping kände vi att det var dags att ta ett beslut. Skulle vi satsa på oss två? Eller skulle vi bara strunta i det?
Herregud, det gick ju inte att strunta i det här. Vi ville satsa. Med ett fast jobb i Linköping och ett vikariat i Täby, blev det jag som tog beslutet att lämna familj och vänner sommaren 1996 och flyttade med hela mitt lilla bohag ner till Östgötaslätten. In i Anders lilla tvåa på Skolgatan. Nytt, spännande. Och samtidigt väldigt läskigt. Kände mig självklart en smula ensam.
Jag hade under våren sökt jobb på ett föräldrarkooperativ i Hogstad. Blev kallad på intervju och undrade som den stockholmare jag var, om det var långa köer som jag behövde förhålla mig till. Inga köer, sa föreståndaren skrattande. Förstod senare varför han hade skrattat åt min fråga.
Av ca 60 sökande fick jag tjänsten och hösten -96 började pendlingen mot Mjölby varje dag. Jag hade tillgång till Anders bil och han tog således sin cykel till och från sitt jobb på andra sidan stan. Samt till och från alla miljoners fotbollsträningar han hade på den tiden. Skapligt fit, kan jag säga.
Efter några månader som sambos blev jag gravid i december 1996. Jobbade klart i Hogstad för att gå höggravid sommaren 1997. En av de varmare somrarna där också alla fläktar tog slut. Maken fick tag i en av de sista på Elgiganten, som han tog hem till sin flåsande tjej. Minns att det första jag gjorde varje morgon var att vinkla på persiennen- onej, blå himmel idag med, och gick o la mig igen.
Nyss fyllda 26 år levde jag i den här svala tunikan hela den sommaren. Den gick galant att växa i. Och det gjorde jag. Som jag växte.
Lördagen den 13/9 kl 09.44 1997 kom vår första älskade son ut med hjälp av sugklocka av dr Preben. Mitt starkaste minne av den doktorn, förutom att han hjälpte en kämpande värksvag blivande moder, var att innan han tog fram sugklockor och grejer, stack ner sina 45:or i de gröna gummistövlarna som stod placerade till höger om dörren i förlossningssalen.
Efter knappt två år tillsammans hade Anders och jag nu helt enkelt blivit föräldrar till den vackraste pojken i hela världen.
Nästa fråga var bara – hur i hela friden skulle man göra nu? Var fanns manualen?
21 år senare står vi här. Fint ändå.
Life of Ingela 