Vilket beslut man än tar så blir det konsekvenser 

Nån gång måste ju alltid vara den allra, allra första. Med allt man gör och allt man tar sig för. I både tanke och handling. 

Ibland kanske det bara känns hur bra som helst att slänga sig lite coolt ut bland allt nytt, och man kanske känner sig skapligt redo och faktiskt förberedd att utsätta sig för den där första gången när det så är dags. Och man kanske är redo att ta konsekvenserna av det beslutet. Hur det än går eller blir. 

Ibland är man inte alls redo. Man kanske inte alls känner sig ett endaste uns förberedd eller tillräckligt cool för att utsätta sig själv i en situation för första gången där man inte har en aning om hur utgången kommer att bli. Man kanske tror att man inte heller är redo att stå för de konsekvenserna som skulle uppstå. Och då låter man hellre bli. 

Men. 

 Oavsett vilket beslut man tar – vilket val man än gör, så får det alltid konsekvenser. Säger man ja till nåt- säger man automatiskt nej till nåt annat. Säger man nej till nåt – säger man automatiskt ja till nåt annat. Vare sig man vill eller inte. 

Och. 

Ibland kanske man gör det ändå. Trots att man inte alls är redo. Trots att man nånstans kanske är totalt livrädd. Man kallsvettas och känner hur hjärtat slår dubbelslag av rädsla. Men man slänger sig ut ändå. Må det bära eller brista. Man tar en risk. Man bara gör det! 
För ibland bara måste man. Man bara känner att det är dags på nåt sätt. Det är dags att gå vidare. Man har ingen aning om hur. Man bara gör det. Ibland kommer man till ett vägskäl. Och man behöver välja. 

Varje beslut vi tar får helt enkelt konsekvenser. Oavsett. Väldigt spännande faktiskt. 

Under veckan som har gått har jag känt en viss ledsamhet. Det har inte varit särkilt roligt. Jag har känt av en viss oro i kroppen som jag inte känner igen. Jag har sovit väldigt dåligt och så till på köpet har månadens blödning varit så utdragen som den inte brukar vara. 

Jaha. Plötsligt en dag i veckan tänkte jag för allra första gången i mitt 46 åriga liv på ordet Klimakteriet. Näää, tänkte jag sen. Det kan inte vara möjligt. Jag är ju för ung. Pratade med mina kollegor på jobbet. 

Jag valde nu i helgen att nämna detta för min man. Om mina tankar kring allt det här. Det beslutet gav då konsekvensen att i går morse när min man och jag låg i sängen, så googlade han upp just ordet klimakteriet. För första gången i hans liv tror jag bestämt. 

 Jag ville inte se själv. Så det slutade med att min man hade högläsning för mig där på morgonkvisten. För sån är ju min man. En doer. 


Så han läste. Och han läste. 

Jag lyssnade. 

Jaha. För första gången i mitt liv har jag alltså kommit till såna här tankar. Inte så kul måste jag erkänna. För det här kände jag mig inte alls redo för. Inte ett dugg. Behöver ju inte alls vara så för min del, att det är klimakteriet som står och bankar på   dörren. Men nu har tanken iallafall kommit för första gången. 

Hur tänker ni alla mogna, vackra kvinnor där ute om den här perioden i livet? Är ni där? Har ni varit? Hur mådde ni? Hur mår ni? Hur gamla var ni? Hur länge höll det på? 

Varför pratas det så lite om en sån här, för kvinnan, ändå ganska stor omvälvande period i livet? 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s