Det här med att fira Lucia så att alla barn vill vara med

Lucia.

En dag som jag har firat på så oändligt många olika sätt genom åren lopp kan man säga. En viss erfarenhet har smugit sig på som helt enkelt har satt sina spår inom mig. Jag har från olika perspektiv sett och upplevt många olika situationer som kan dyka upp under såna här uppträdanden.

Jag har själv varit en förväntansfull förälder både i förskola och skola, som glatt har fixat nya tomtedräkter och pepparkaksdräkter dagen till ära. Och sen suttit som publik på utställda stolar framför en scen när mina och andras barn har uppträtt utifrån sin egen förmåga.

Jag har även varit en pedagog under flera, flera år som svettigt har slitit som bara den inför en sån här dag. Att få en barngrupp på ca 30 barn i åldrarna 1-5 år att sjunga de sånger som har övats på varje dag i flera veckors tid, att få dem att sjunga med glädje och lycka och gå i tåg och leverera just den 13 december när de har så många ögon på sig, är också en utmaning i sig.

Hela den här Lucia-grejen som jag har erfarit har fått mig att reflektera och fundera över vad det egentligen är för nåt vi som vuxna vill förmedla med alla dessa uppträdanden? Med barn som i många fall inte ens har fått välja själva om de vill vara med eller inte. Utan det ska liksom bara genomföras. För vems skull gör vi det?

Jag har genom åren sett så många glada, förväntansfulla och lyckliga barn som inte har velat annat än att få visa upp vilka sånger de har lärt sig, och som med stolthet och glädje har vandrat där i luciatåget i den takt som de har övat på så länge. Rakryggade och med gnistrande ögon sjunger de med hjärtat hela reportoaren i sina fina nystrukna lucialinnen eller tomtedräkter. Jag har sett de barnen som med lätthet och så självklart, ställer eller sätter sig på de redan innan bestämda platserna framme vid scenen. De ser sina föräldrar i publiken men de sitter kvar ändå där framme utan att hoppa omkring eller springa fram o tillbaka. Även om de skulle få göra det.

Jag har samtidigt sett de barnen som vägrar att ens ställa sig i luciatåget för att de inte har nån som helst lust att vilja delta i spektaklet. Jag har sett barn som har blivit tvingade att vara med, och med oro och ängslan i sina ögon fått vandra fram på darriga ben, men som ändå sen har sprungit till mamma. I de här situationerna händer det då att även föräldrar blir en smula stressade. De vill så gärna att deras älskade barn ska vara med och delta. Sådär fint som alla andra gör. Jag har sett föräldrar lirka och muta, gjort allt för att få barnet att göra som alla andra. Jag har sett pedagoger samt själv även varit en, som har försökt tala om för både barn och föräldrar att det är helt ok att sitta hos mamma o pappa. Jag har sett mammor o pappor gråta försiktigt i tysthet. Jag har även här själv varit en. För att jag så väldigt gärna har velat.

Jag har sett barn dra ner sina tomteluvor eller pepparkakshattar så långt ner över ögonen de bara kan, för att slippa se det som händer. Syns jag inte – så finns jag inte.

Och jag vet hur kvällarna innan ett uppträdande ser ut med oroliga barn som ska försöka komma till ro.

Åren har passerat.

Sen jag kom tillbaka till förskolans värld för fyra år sedan, efter att ha varit egen företagare under ca 10 års tid, har jag funderat väldigt mycket på det här, att kunna fira Lucia så att alla barn vill känna sig delaktiga i det som händer.

Hur kan man stötta och hjälpa, hur kan man få alla barn att känna glädje inför en sån här dag? För det är ju en glädjens dag.

Det här har varit en ganska så stor fråga i mitt arbetslag där jag idag jobbar. Och vi har kommit fram till att det absolut viktigaste är att vi gör detta för barnen. Inte för deras föräldrar. Eller för nån annan. Det ska vara en mysig stund för barnen. Sen får gärna föräldrarna vara med.

Hos oss bestämde vi oss för några år sedan att skrota själva tåget, och skrota själva uppträdandet från en scen där barnen riskerar att känna sig uttittade.

Vi har istället helt enkelt valt att ha en lucia-samling på vår röda runda matta. De barn som vill får byta om till kläder med vintertema. Barnen sätter sig sen i en ring på mattan med sina anhöriga som sätter sig precis bakom. Och sen sjunger vi. För full hals. På sånger som vi har övat på. Med ögon som glittrar överallt. Med föräldrar som kanske har lust att sjunga med. Det hela blir en sån himla skön sångsamling där alla barn har chansen att känna sig delaktiga. Och där ingen behöver känna nån form av misslyckande överhuvudtaget. Och inga föräldrar behöver heller svettas eller känna oro. Det blir en mysig stund för barnen.

Och sen när alla sånger har sjungits kommer det bästa av allt. Att få fika tillsammans!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s