Idag klockan 13.00 började min semester. När klockan var 12.55 och mina kollegor sa att jag kunde börja bege mig, ja då ville jag inte ens gå hem. Jag hade ingen lust att lämna jobbet. Jag ville inte börja min semester, för jag ville liksom fortsätta stt ha den framför mig. Egentligen är tiden innan semestern den bästa. Man har liksom allt framför sig. En förväntan både i luften och i själen.
Idag var det även dags för mig att krama om några barn lite extra på jobbet. De blivande sexåringarna. Som efter sommaren ska ta nästa stora steg i sina liv, nämligen förskoleklass och fritids.
Ett av barnen hade hela sin familj med sig i morse. Både mamma och pappa var med och de ville överlämna en liten present. Till saken hör att jag för ett tag sedan berättade för detta barn om hur jag fångade min sons fis när han var liten. Hur han satt i mitt knä. Kanske fyra år gammal. Och släppte lite väder. Då var jag oerhört snabb och lyckades fånga just den fisen. Väldigt rolig scen förövrigt. Sen la jag fisen i en glasburk. Till sonens stora förvåning och glädje. Och sedan dess har burken stått i ett skåp. Med etiketten ”Fisburk” på.
Detta berättades tidigare i våras för barnet och hens mamma och pappa som nu skulle säga hej då till mig. Vid inhandlande av present hade hen detta i åtanke. Att om man kan samla ihop och spara en fis. Då kanske man kan samla ihop och spara en kram? Men hur?
Hen valde en mugg. Som blev en ”krammugg”. Att när jag dricker ur denna mugg så ska jag känna varje kram som jag har fått av hen och minnas hur viktiga vi har varit för varandra. Så himla fiffigt! Vid överlämnandet, några otroligt starka sekunder. Gåshud och tårar bakom ögonlocken. Och jag vet precis varför jag älskar mitt jobb. Varför jag gör det jag gör.
Så nu har jag både en krammugg och en fisburk här hemma.
Nu är klockan snart 15.00. Och två timmar har redan gått av min semester. Herregud, vad stressigt det är!!
Life of Ingela 