Ska man våga prata öppet om jobbiga saker? Jo, jag tycker faktiskt det. Hur öppen ska man vara? Så öppen man vill. Behöver ni läsa? Nej, då struntar ni bara i det.
Tisdagen den 9 maj hittade jag en knöl i mitt vänstra bröst. När jag duschar brukar jag ha som en liten vana att kolla igenom de två brösten lite då och då. Likaså denna tisdag. Med min vänstra arm uppsträckt mot taket kände jag med min högra hand en hård knöl i underkanten av det vänstra.
Skräcken som jag kände i den ynka lilla sekunden var så total i hela min kropp. Jag hann tänka miljarders tankar, tex såsom Nej nej nej! Jag har så mycket kvar!! Jag är inte färdig!! Jag släppte taget fort som attan. Med båda armarna hängandes rakt ner tänkte jag, att om jag aldrig mer känner på bröstet så finns inte knölen mer. Då är den borta. Precis som när barnen var små och vi lekte kurragömma. Och de la en kudde över ansiktet och undrade om jag kunde hitta dem. Ser man inte, så finns man inte. Lite så. Tänkte jag. Känner jag inte. Så finns den inte.
Medan vattnets strålar silade ner över hela mig fick förnuftet till slut övertaget. Herregud! Känn efter igen kvinna, och känn efter ordentligt den här gången. Visa din kropp att du menar allvar och var tydlig med dig själv. Jag ställde mig framför spegeln och tittade mig själv rakt i ögonen. Lyfte på vänster arm. Och kände en gång till.
Jo. Fasen. Den var där. Jag hade hittat en knöl i mitt ena bröst. Jag tog tag i handfatet med båda mina händer. Lutade mig fram mot min egen spegelbild och med blicken hårt i mig själv. Nu jävlar gäller det Ingela!
Ringde mammografin på sjukhuset. Jaha. Stängt för dagen. Jobbigt. Ringde tidigt som bara den på onsdagmorgonen. Lämnade mitt nummer till en telefonsvarare som sa att de skulle ringa upp vid halv tio samma dag. Vilket de gjorde. Gick ifrån barngruppen på jobbet. Fel instans. De gav mig ett annat nummer. Till Bröstmottagningsenheten på sjukhuset. Där gör de såna här undersökningar. På Mammografin gör man ”bara” sk hälsoundersökningar. Deras telefonsvarare sa att de skulle ringa upp vid halv tre samma dag. Vilket de också gjorde.
Och finns det änglar så var det just en sådan som jag nu hade i den andra änden av min telefon. Jösses vilken underbar människa. Rätt kvinna på rätt plats under sådana här, rätt tuffa, omständigheter. Hon ställde tusen frågor. Minns knappt en enda av dem i dagsläget. Minns bara hennes lugn. Hennes ton i rösten. Hade jag kunnat hade jag velat sitta i hennes famn och blivit kramad och blivit lite kliad på ryggen och bara känt hennes lugn.
Hon frågade iallafall var i menscykeln jag befann mig. Vilket jag inte hade en endaste aning om, men efter lite fundering så var jag nog mitt i ägglossningen. Och då kan ju visst brösten leva sina egna små liv. Och bilda knölar. Som sen försvinner. Nu ville den här underbara människan få mig att lova att inte klämma på knölen nåt mer förrän jag hade haft min nästa menstruation. ( För om jag klämmer på den ofta och mycket blir den lätt öm och det är inte så bra om den är öm om jag ev behöver undersöka den.) När jag sen hade slutat blöda och ”allt hade lugnat ner sig”, först då skulle jag känna igen. Och om den fortfarande kändes skulle jag höra av mig till henne igen. Och hon lovade mig i sin tur att då skulle jag få komma till mottagningen inom en vecka för att ”köra hela racet” om det behövdes. Med röntgen och ultraljud. Och få svar på en gång.
-Känns det bra nu Ingela? frågade hon.
-Nej, det känns inte bra. Men det känns bättre.
-Jag förstår att du helst av allt skulle vilja ha varit här igår. Men så här gör vi. Du har känt av knölen en dag. Är den kvar efter din nästa blödning hör du av dig.
Japp. Ok. Och märkligt nog låg en kallelse till just en hälsoundersökning på mammografin i brevlådan när jag kom hem den dagen.
Jag kände inte på knölen en endaste gång. Jag höll mig. Och rent psykiskt var det det absolut bästa rådet jag nånsin hade kunnat få. Eftersom det var min egen tanke redan från början. Känner jag den inte så finns den inte. Och jag försökte tänka på annat. Medan hela jag bara gick och längtade till nästa blödning. Ovissheten. Rädslan. Att försöka leva ett normalt liv under tiden.
Blödningen kom. Och den gick. Kroppen landade i sig själv. Det var dags. Armen upp i vädret. Skit också! Den var kvar. Dock inte alls så hård som innan. Mer formbar. Rädslan. Och faktiskt en ren skräckaktig känsla.
Ringde samma nummer. Fick prata med annan ängel. Hon ställde tusen frågor hon med. Vi bokade en tid till torsdagen den 8/6 kl 08.30
Idag.
Precis som vanligt åkte jag i goooood tid hemifrån. Det värsta jag vet är att stressa för stt hitta parkering osv. Klockan 08.15 satt jag i väntrum D. Inskriven och med ett kvitto som visade att jag hade betalat 200kr. I det här väntrummet visste ju jag varför jag satt. Och när jag mötte andra kvinnors blickar visste vi alla varför vi alla var just här. Det är vi som har knölar i våra bröst. I olika stadier. Alla med olika rädslor inombords.
En sköterska ropade in mig. Jag satte mig på en stol bredvid henne. Hon ställde även hon tusen frågor. Hon började skriva på datorn. Och började fippla med sina glasögon.
-De är nya för mig de här, sa hon och log. Jag har inte vant mig ännu.
-Åh med dina glasögon menar du? svarade jag och log. Där är jag med.
-Men du är ju mycket yngre än mig, skrattade hon.
-Ja, jag var lite tidig, skrattade jag tillbaka.
Och så var den isen bruten. Och nu förstod jag varför jag inte skulle vara öm i bröstet när jag kom hit. Jösses. Vad hon tog i. Det var inga varliga tag. Men tydliga och bestämda. Ingen tvekan. Hon visste varför jag var där helt enkelt. Och i armhålorna och framme på bröstkorgen för där har Man också massa körtlar som kan svullna.
Under den här undersökningen hittade hon ytterligare en knöl. Djupt in, nästan på bröstbenet. Jag höll på att svimma när hon upplyste mig om den. En till!! Herregud!! Nej, den hade jag inte känt.
Hon satte ett kryss med en svart penna där de satt. Och hon ville skicka mig på röntgen. Ut i väntrummet och vänta på remiss dit. Efter en stund blev jag återigen uppropad. In i en liten omklädningshytt 1*1 meter.
Av med paltorna på överkroppen och på med en blå sjukhusskjorta. Sen in i röntgenrummet. In med brösten i Mammomaten, som maskinen hette. Och jag var återigen tacksam över att jag inte hade klämt dem ömma innan. För nu var det verkligen inte behagligt. Och det är det ju aldrig nånsin på såna här undersökningar. Det vet ju alla som har gjort en mammografi. Att ett bröst kan bli så platt är ju helt otroligt. Men tacksamheten över stt bara få vara där överskuggade all smärta.
Jaha, sköterskan skulle konsultera läkaren hon samarbetade med denna torsdag och gå igenom mina bilder, och jag fick vänta i min lilla hytt under den tiden.
Från min lilla stol där jag satt såg jag in i röntgenrummet. Jag ömsom blundade och jag ömsom tittade. Jag satt där och knäppte faktiskt mina händer medan jag väntade. All denna väntan. Ensamheten slog mig. Som en våg sköljde den bara över mig. Trots att jag valde att åka hit på egen hand.
Läkaren bedömde att en kompletterande undersökning med ett ultraljud behövdes. Jag tog av mig den blåa skjortan igen och fick lägga den som ett lakan på britsen. Så jag skulle ligga lite skönt, sa läkaren.
På med en kall gel och sen korta och långa drag med scannern över hela alltet. Stannade lite längre på vissa ställen. Backade och gick tillbaka på andra. Ända upp i armhålan.
Jag låg där på skjortan på britsen, och visste inte riktigt var jag skulle fästa blicken. Skulle jag titta upp i taket? Eller skulle jag blunda? När hon var vid kryssen så valde jag att titta på läkarens ansiktsuttryck. Skulle hon kanske visa nåt? Vid ett tillfälle såg jag att läkaren tittade på sin sköterska och de utbytte blickar. Vad sjutton betydde det? Att överanalysera en situation. Herregud!
Läkaren torkade av scannern och sa plötsligt att allt såg ut som det skulle! Hon förklarade att jag har massor av körtelvävnad och många cystor. Vilket gör hela situationen lite mer svårbedömt. Men. Ofarliga sådana. Och den hårda knölen jag hade känt var en sprängfylld cysta som nu hade spruckit och hade blivit formbar. Sen lämnade hon rummet. Bara sådär.
Ok. Ofarligt!
Den lättnaden!
Torkade av mig med handduken. Småpratade med sköterskan. ”Du ska inte vara orolig. Den här läkaren är jättebra”. Klädde på mig. La den blåa skjortan över stolen. Ut i väntrummet igen för att invänta det avslutande samtalet med den första sköterskan jag träffade när jag kom på morgonen.
Hon förklarade precis det som läkaren hade sagt. Jag ställde frågan om det kan vara så att det är större risk att få cancer med redan knöliga bröst så att säga. Men det är det inte sa hon. Det är bara lite svårare att undersöka.
Känner jag en hård knöl igen ska jag höra av mig. Vi sa hej då och jag blev plötsligt så himla törstig. Gick in på toan. Drack vatten och kände mig så oerhört liten. Liten, törstig. Och lättad. Tittade mig i spegeln återigen. Knöt näven och ringde min man.
I allt detta är jag så oerhört tacksam för livet. Jag är så väldigt ödmjuk inför det jag faktiskt har framför mig. Samtidigt är jag så ledsen. Så ledsen inför det faktum att jag vet att alla inte får samma besked som jag fick idag. Jag vet att det finns massor av kvinnor som får ett helt annat svar. Som får åka hem med det. Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns. För det kan jag inte ens föreställa mig. Men jag vet verkligen hur det känns att inte veta. Jag vet hur det känns medan man lever i ovissheten. Min tid hos mammografin har jag självklart avbokat. Till en annan väntande behövande kvinna.
Och alla ni kvinnor där ute. Lär känna era bröst. Kolla igenom dem dagarna efter avslutad blödning. Ni ska bli experter på er egen kropp. För då vet ni när en förändring sker. Och då ringer ni genast till Bröstmottagningsenheten.
All kärlek!
Och förresten. Allt detta under en förmiddag för endast 200kr. Tack för att jag hade den möjligheten i det här landet.
Life of Ingela 