I 16 år har jag hetat Lorentzson. Inte så pjåkigt faktiskt. Som den lagmänniska jag är, så är känslan när alla i familjen heter samma efternamn lite mer som en teamkänsla. Som att det liksom är vi. Det har självklart varit en lite skumpig resa med både glädje och ledsamheter. Men vår lilla egna slogan håller än idag.
Du och jag mot rubb.
När jag kom hem från jobbet stod det 20 stora och röda rosor på köksbordet.
Sen drog vi med bilen mot Friends Arena. Bilen var proppfull med fyra fullvuxna män. Och så lilla jag.
Vi frös inte i bilen iallafall. Så kan man säga. Med två så breda tonåringar i baksätet gick det knappt att andas i hörnet där jag hade placerats.
Mina gentlemen för kvällen. Enormt fina killar allihopa.
Efter en skön promenix från Skytteholm, där jag för övrigt har spelat många fotbollsmatcher själv under min aktiva karriär som tung libero i IK Frej, intog vi lite käk på Vapiano inne på Mall of Scandinavia. Vapiano var ett kärt återseende. Där åt vi en hel del när vi bodde i Tallinn. Gott!
Varannan gul i hela Mall of Scandinavia. Vi tog ett litet varv på första våningen efter maten, inte mer då ingen av oss har svart bälte i shopping, innan vi gick vidare till Fan Zone.
Jösses! Vilket jäkla drag!
Sånt här gillar jag! Det blir en sorts gemensamhet. Nån form av en viss sammanhållning. Vi alla älskar samma land och vi alla älskar fotboll. Stämning.
Och när killarna på scenen drar igång Små grodorna och folket ( läs männen ) nedanför ställer sig i ring och dansar till den sången, då kan jag inte känna mig mer hemma. Eller jag menar på jobbet.
Sen fort in till själva arenan. Att se uppvärmningen är viktigt.
Både svenskarna och fransmännen blir analyserade.
En fullsatt Friends Arena är mäktig. Att vara en del sv alla dessa 50 000 personer är något visst. Frankrike gjorde 1-0 med ett otroligt snyggt mål och det blev helt knäpptyst. Också rätt mäktigt.
Sverige kvitterade och gjorde 1-1 i slutminuten av första halvlek. Perfekt läge att gå in i pausvila med det i ryggen. Det skulle vara en bragd att bara spela oavgjort mot detta franska lag. Och vilket liv på läktaren!
Sista tio minutrarna blev en smula jobbigt för de 11 svenska. Inte bara för dem iofs. Det var skapligt påfrestande även för oss på läktaren. Vi var ju sååååå nära nu. Men. Tillbakapressade. Nertryckta i eget straffområde. Släpp inte det här nu. Full tid. 1-1. Tre minuters övertid. Och då hände plötsligt nåt.
Sebastian Larsson gör en löpning på ca 80 meter. Stressar deras lagkapten till målis som då väljer att göra ett ödesdigert misstag och försöker dribbla bort Sebastian. Målisens passning går rakt i gapet på Ola Toivonen som står typ på mittlinjen. Och den mannen drar iväg ett direktskott. Över hela planen Som går rätt i mål. I slutsekunden!
Asså, jag trodde hela Friends skulle explodera av glädje! Annars var det väldigt lugnt från explosioner av annan art. Som tur var.
Småkillarna bakom oss…. Deras pappor hade kommenterat hela matchen och beskrivit för sina söner vad som hände absolut hela tiden. De små killarna skrek lika högt som de äldre killarna på raden nedanför. Jag vände mig om och high fivade med dom också. Vilken otrolig glädje!!
Tack Sverige för den här upplevelsen! Våran bröllopsdag kunde faktiskt inte ha slutat bättre. Tre poäng mot fransmännen!
Tack älskling för att du vill ha chans på mig fortfarande, minns för 22 år sen och vi famlade i osäkerheten om vi var ihop nu eller inte, då frågade jag om vi hade chans på varandra. Och det hade vi bestämde vi då. Och tack för att du orkar, har tid och har lust att hänga med mig än idag.
Du och jag mot rubb.
Life of Ingela 