Ett kaffedäck in progress

För en herrans massa år sen så utmanade jag min man med en liten bild på Facebook. Om jag skulle få över typ 100 likes på den så skulle han bygga mig ett litet  kaffedäck här precis utanför farstubron på sommarstugan. Just precis här där  solen går upp över trädtopparna och det skulle kännas fantastiskt att kunna sitta ute med en kopp på mitt lilla trädäck för att inmundiga morgonkaffet. 
Han sa ja till den utmaningen.

Så här såg den bilden ut på ett ungefär. Och jag fick långt över 100  likses på den. På väldigt kort tid dessutom.  Man kan väl anta att många av de som tryckte tummen upp här känner min man. Och vet vilken tävlingsmänniska han är. 

Och kanske ville de ge honom en liten match, och få se maken slita lite. Eller kanske att de till och med unnade mig en liten kaffeplats. 


Haha! I vilket fall som helst. Det har tagit några år. Men nu. Idag. Eller under den här helgen. Den här helgen har gått åt till just den utmaningen. 

Ett litet kaffedäck in progress. 

Mellan gjutningarna gick jag ner till vattnet. Det var en aning dammigt ute, som barnen sa när de var små, under förmiddagen. Vackert. Som bara den. Att damm kan vara så vackert. Och där mitt i dammet låg världens ensammaste brygga. 

Borrade ungefär 20 plinthål. 

Efter några timmar lättade dammet. Och lämnade det spegelblanka kvar. Det sprack upp. Och den värmen som plötsligt kändes. Klart en smula otippat då det i fredagskväll ösregnade och var 2 grader varmt. 

Oj vad vi jobbade på bra. 

Och när mörkret föll över både verktyg och plintar var vi så välförtjänta av en god middag. 


Söndag. Upp tidigt. Frulle. Sen ut. 


Och när vi åkte hemåt lämnade vi det så här. Efter ett fantastiskt jobb av alla inblandade samt några fiffiga ”lösningar på plats” ( såna är bra ). Nästa gång vi ses ska det skruvas brädor. Och nej, läktaren till vänster ingår inte. Eller vänta förresten….varför inte ett nytt etage? Anders, jag har en idé, är du med på en utmaning?!? Hahaha! 
Så mycket kaffe det ska drickas just här. 

Det var en bra utmaning! Och tusen, tusen tack till alla er som gillade bilden för ett par år sedan. Det är tack vare er! 

Kom förbi vetja, kaffedäcket är lite ert också kan man nästan säga. Kaffehurran  är alltid på! 

 

Brorsan långt bort

Att ha min brorsa och hans familj så långt borta är helt ärligt inte så värst roligt. Och egentligen är det måhända inte ens han som är långt borta. Utan det kanske är jag. Det kanske är jag som är alldeles för långt borta. 

Att vi har ca 240 minuter i bil mellan oss gör att vi ses alltför sällan. Men när vi väl träffas är det mysigt så in i vassen. 

I fredags var det dags. Som jag längtade. Har inte sett varken bror, hans fru eller mina brorsbarn sen i julas. Jag tog bilen och drog söderöver. Med P3 dokumentär i öronen så gick tiden väldigt fort. 

När jag anlände gårdsplanen vid deras gård var det första jag såg hur tre glada barn hoppade på studsmattan, med skratt i bröstet så det ekade över nejden. Vilket vårtecken!

Parkerade, läs tvärnitade, bilen på gruset. Hade så väldigt bråttom ur att jag inte ens tog ut nyckeln ur startlåset eller stängde dörren. Jag sprang in genom grinden och över gräset. Rakt fram till studsmattan. Skulle lille David känna igen sin faster? Det gjorde han nog inte. Men det struntade jag i. Han fick en puss och en kram iallafall. 

Under fredagsmyset sa Celeste plötsligt: Nu faster ska du bara vila. Hon gav mig massage – la upp mina fötter på bordet- borstade mitt hår – hämtade en filt – stoppade om mig – och hämtade ett stort glas vatten. Det är min tjej det. 

Victor bjussade generöst på sitt godis. 

Pussade henne på pannan innan jag gick och la mig. 

Lördagmorgon. Exakt 05.46 hörde jag genom mina öronproppar – Faster, får jag sova hos dig? Det var Victor som hade smugit sig in till mig och sin syrra i hennes rum. 

Klart han fick krypa ner. Snart kom även syrran. 

Lördagen skulle spenderas med lite allt möjligt. Först en tur till barnens skola och förskola. 

Här skulle jag alltså ha hämtat  dem ibland om jag bodde liiiiite närmare. 

Sen drog vi vidare för att inhandla köttet till kvällen i den lokala köttbutiken på landet. 

Under eftermiddagen skulle vi förbereda sommarhagen för de båda hästarna. Här står en stormtrooper på gårdsplanen redo för uppdraget. Ni ser honom va? 

Tre tackor, Alice, Alva och Apa, i ladan och väntar på tillökning. Snart lammas det för fullt här inne. 

Sen drog vi iväg med rymdskeppet. Mot sommarhagen runt hörnet. Upp över kullen. 

Nero vaktade David så gott han kunde. 

Världen är så stor. Så stor. Och stegen så oändligt många. Envisheten. Alla fall. Men upp igen. Aldrig ge upp. Mäktigt. 

 Sen blev det lördagskväll. 

Och det blev söndagsmorgon. Gården började vakna till liv efter en lååång, härlig frulle. 

Cykelfix. Höja sadlar och sånt från förra säsongen. 

Förra veckan var jag på Kicks. Jag var ute efter lite nytt rouge. Jag springer väl i make-up affärer ungefär var tionde år kan man säga. Och lika vilsen, okunnig, förvirrad och jätteliten som jag kände mig där inne, ungefär så kände jag mig på den här stora, enorma hästkraften på fyra ben. Trots mina 45 år. Totalt livsfarligt. 

Men jag gjorde det. Hävde mig upp i sadeln. På villkor att min svägerska höll i repet. Herregud! Tänk om Sessan hade fått för sig att bara dra. Vad hade jag gjort då? Hahah! Vilken syn det hade varit. Och som sagt. Känslan av att vara sååå liten. 

Och sen då. Brorsan. Som om ingenting bara var han uppe. Impad syrra. 

Sen var det dags för mig att åka hem. Och jag längtar redan tillbaka. 

Vad skulle du säga till den lilla versionen av du? 

Asså. Att ha stora barn. 

Samtalen tillsammans. Där jag ser och hör och känner ända in i hjärteroten hur kloka och visa de är. Hur de lär mig bara genom att vara dem. 

Vid ett samtal i helgen med sonen den äldre när vi åt frukost bara han och jag. De andra två var redan ute på sina äventyr för dagen. 

Adam la handen över ryggstödet på stolen bredvid. Och så sa han:

– Tänk om den lilla Adam satt här på stolen bredvid. 

– Ja, vad skulle du säga till den lille killen om du skulle ha möjlighet att ge den lilla Adam ett enda råd i livet? 

Han tänkte en stund. Sen sa han,

– Om jag bara fick ge honom ett enda råd skulle jag säga ”bry dig aldrig om vad alla andra tycker och tänker”.  

Bara en sån sak.  Klok. Hans 20 åriga livserfarenhet har lärt honom det. 


Sen föll ju frågan en smula automatiskt över på mig. Vad skulle jag säga till den lilla Ingela som satt på stolen bredvid mig?


Jo. Jag skulle först och främst krama om och omfamna mitt lilla jag. Sedan skulle jag viska ömt i det lilla örat, 

– Stå upp för dina egna åsikter!


Det är nåt som jag nu i vuxen ålder önskade att jag gjorde mer när jag var yngre. Stod upp för mig själv och inte bara anpassade mig efter vad alla andra ville eller tyckte eller utstrålade.  Då ansåg jag bara vilken styrka det var att vara så otroligt flexibel. Jag hade så väldigt lätt att anpassa mig efter hur känslan kändes i vilket rum jag än gick in i. Hade inga som helst problem att passa in. Flyta med. Gjorde inget större väsen av mig. Då hade jag inte en tanke på att just det beteendet i slutändan utarmade varenda liten egen åsikt jag hade. 

Så det skulle vara rådet jag skulle ge lilla mig. Stå upp för dig själv, Ingela! 

Det hade varit bra. 

Fira livet

Ibland blir man påmind om att själva livet faktiskt är värt att fira. Man ska inte fira bara enstaka händelser. Man ska fan fira varje dag. Man ska fira att livet har fått en dag till att lägga i minnesbanken.  Man ska fira att man har ett liv att leva. 

Hur lätt är det egentligen att gnälla över att väckarklockan ringer alldeles för tidigt på morgonen. Men. Tänk vad skönt istället. Vad skönt att den ringer. För det visar stt du har en helt ny fräsch dag framför dig. En helt ny dag där du har möjligheten att faktiskt påverka ditt eget liv. 

Jaha, vadå fira, kanske nån tänker, när livet känns jobbigt och det suger i största allmänhet. 

Men jag tror att även när livet ger en smula motstånd, så finns det alltid nåt. Kan vara hur litet som helst. Men jag tror att det alltid finns nåt som lyser upp. Det kanske bara lyser upp för en sekund. Men håll fast vid just den sekunden. Minns den. Känn den. Fira den!

Ibland blir man sådär otäckt påmind om hur skört det lilla livet man har är. Och ibland blir man på riktigt påmind om hur tacksam man borde vara för varje dag man får. För det är inte alls helt självklart. Att man får de där dagarna. Det kan gå oerhört fort. En vacker dag kanske man snavar på en tältpinne. Och faller handlöst framåt. Och ramlar rakt på ett armeringsjärn som står rakt upp och man får ett flera cm djupt hål rakt in i halsen. Men man har tur och alla inre organ i halsen, typ mat och luftstrupe samt kroppspulsåder klarar sig helt intakta. Och det slutar ”bara” med ett öppet köttsår. 

Ikväll har vi firat livet. Med varandra och för varandra. Vi har kramats lite extra och känt tacksamheten över att vi har varandra. 

Och jag ska försöka fira livet oftare! 

En fredagkväll i London

Den här vinflaskan. Den har verkligen en helt egen historia. Ända från London. Och hem till vårt vita köksbord i ljungsbro.


Och det är helt och hållet Calles förtjänst.

Det började här. På Beast, Chapel Place 3 i fredagskväll. 

Vi anlände 19.30. Satte oss vid bordet vi hade blivit tilldelat. Då var det tomt til höger om Calle. Skönt, kände vi, eftersom det endast var långbord. Utan mellanrum.  Så ganska trångt kan man säga. Det var lugnet före stormen.

Medan maken och Adam gick för stt kolla in alla köttsorter och olika varianter och priser, och hur man kunde tänka på den här restaurangen, där man skulle beställa  efter mängden mat man hade tänkt äta. Medan de stod och kollade in allt sånt så kom ett sällskap på fyra herrar i 30 årsåldern in. De fick platserna bredvid oss. Och bredvid Calle i synnerhet.

En hel virvelvind kom in. Lugnet var över. Stormen hade börjat. 

Herren till vänster om mig bad om ursäkt redan när han satte sig bredvid mig. Han bad om ursäkt för sin kompis som fick platsen bredvid Calle. Och efter ca 30 sekunder förstod vi varför. Jag har nog aldrig hört en människa kunna prata så mycket. På så kort tid. De hade med all sannolikhet varit på några andra ställen innan de anlände Beast. Calle var artig och svarade på allt. Vilket var ganska mycket. Själv satt jag mest och log då jag varken hörde vad han sa eller förstod det lilla jag faktiskt råkade höra. Han bara fortsatte prata med Calle. Och plötsligt förde han kandelabern närmare vårt håll. När de satte sig var det ju bara jag och Calle vid vårat bord.

Efter en ganska lång stund kom Anders och Adam tillbaka. Han till vänster om mig undrade vilka de var, om vi typ kände varandra. Jag presenterade dem som ”my husband, and my two kids”. Och då brast det fullständigt för männen bredvid oss. Vilka riktiga asgarv! Och kandelabern tog de tillbaka till sin sida. ”What!! Are you 17???””Are you kidding, his mom??”

Då visade det sig att de hade på riktigt trott att jag och Calle var ute på en date. Alltså. Jag skrattade så högt. Jag tjöt. I flera minuter. Så enormt roligt ju! För mig iallafall. Hahahahahaha! Samtidigt så himla konstigt allting. Herregud! 

Och då sa mannen bredvid mig. En enda mening som gör mig så varm, så lycklig, så oerhört stolt, så fantastiskt ja…..allt.

Mannen drog upp sin tröjärm och visade en tatuering på sin dotter. Han pekade på sin arm och sen på Calle.

– Jag har en femårig dotter där hemma. Och när hon blir lagom gammal önskar jag att hon träffar en kille precis som din son! Du har en riktigt bra kille! Good job! Good job! 

 


Maten kom till slut in och vi började hugga in på det underbara köttet och de två Crab-sticken. Och potatismoset ska vi inte prata om. Herregud, himmelskt. Herrarna bredvid oss fortsatte att tjöta, dock en aning lite lugnare. Men ändå så pass att efter ett tag smög sig hovmästaren fram till Anders och viskade försiktigt över hans axel om vi ville byta bord. Men vi kände att det gick ganska bra ändå.


 


Då vände sig mannen som satt bredvid mig om och sa att de ville bjuda oss på nåt att dricka för att han bredvid Calle hade varit så jobbig. Nej, nej sa vi bestämt att de ville vi verkligen inte. Men de gav sig inte och ville verkligen gottgöra mest Calle på nåt sätt. Så till hovmästaren sa de att ge oss en flaska av det vi redan hade på bordet.

Så när vi gick hem den kvällen hade vi med oss en doggybag. Med en flaska vin i.  Som nu står på vårt köksbord och ler. Och påminner oss om en jättekonstig kväll. 

 

 

Jag gillar den här stan

Efter en frukost från Starbucks. En tur med tunnelbanan. Mot Arsenal. Jag är till min läggning inte en särskilt stor katastrof-tänkare. Livet är som det är och det är bara stt göra det bästa av det man har. Gå och vara rädd gör inte saker och ting lättare för mig. 

 Men just här och då kan jag inte neka till att just en katastroftanke svävade förbi. Tunnlarna under Londons gator är otroligt trånga och långa. Liten lätt klaustrofobisk känsla. Man är väldigr långt ner under jorden  och det är oändligt med människor i ständig rörelse. Skulle nåt hända här… vad sjutton skulle vi ta oss till? 

 Bort med den tanken helt enkelt. 

Väl framme i Arsenal kom vi direkt från tunnelbanan upp i ett helt vanligt villaområde. 

Här bor folk. Här lever de sina liv. Med allt vad det innebär med jobb och skola. Deras vardag. 

Efter 5 minuters promenad var vi framme vid Emirates Stadium. Fel lag. Men rätt sport. Så att säga. Rätt cool arena i vilket fall som helst. 


Vi bestämde oss för att ta en guidad tour runt hela arenan. Med hörlurar på fick vi sen se, höra och försöka att känna känslan från det allra, allra innersta. Från garage där spelarna kommer inför match. Till omklädningsrum. För både hemma och bortalag. Pressrum och så rummet dit ”only members” har tillträde. 83 stycken såna members finns det. För ca 1,3 miljoner kronor och sen tio års väntan kan även en plats bli din. Och då ingår en egen namnad krok stt hänga din jacka på såklart. 


Sponsorläkrare. 


Spelartunneln. Strax innan avspark. Känn den känslan. Inför fullsatt arena. Jublet. 



Omklädningsrummet för bortalaget. Calle under Manchester City- tröjan. Så klart. Adam under Manchester  United-tröjan. Så klart. Och de hängde bredvid varandra. 

 Så här nära Zlatan har jag nog aldrig typ varit. Han kan ha suttit just här. Hans grejer kan ha legat just här. 

Hemmalagets omklädningsrum. 

Här har massörer lite att göra. 

Här sitter de efter match och gosar sig efter jobbet. Eller är det deras arbetstid. 

Arsene Wenger’s stol under match. 

Presskonferens.  

Tillbaka till hotellet. Utsikten från vårt hotellrum ger lite kalla kårar längs ryggraden ändå. Spännande om det skulle dyka upp ett par tioåriga tvillingflickor. 


En skön pub med namn Bills. Lite plockmat innan den riktiga middagen vi hade bokat på ett annat ställe. 


Sen. Orso. En italiensk pärla vid alla teaterdistriktet runt Wellington Street. 


Efter två hela dagar här i London kan jag konstatera minst två saker. 

Jag gillar den här stan. Väldigt mycket. Allt det rustika. Man kan nästan känna historiens vingslag vart man än går. Byggnaderna. Pulsen. Men som ändå inte känns stressig. 

Och jag tänker garanterat komma tilllbaka. 

28300 steg i bilder 

Kingsway Hall. Här bor vi. 

En fredagsmorgon kl 06.40. Att vakna till ljudet av ett enormt glaskross efter en natt i världens kallaste hotellrum skojar man inte bort hur som helst. Rivstart kan man säga. 

För att orka göra London var det viktigt att snabbt få i oss lite att äta. Frulle alltså. Maken hade hittat ett ställe på nätet som vi ville pröva, The Breakfast Club. Ingen förbokning. Så det gällde att vara i tid. 

Mitt crew. 

Efter ca 15 minuters gående hade vi hittat det lilla hålet i väggen. Vi tyckte att vi var ute i väldigt god tid och ändå fick vi stå i kö i ca 30 minuter. 


Adde fick ändå gå och köpa sig en väntmacka i väntan på den riktiga frukosten. 

Väl inne konstaterade vi allihopa att det var verkligen värt väntan. 

Efter den här ”frukosten”, måltiden, hoppades vi att grabbarna inte skulle behöva äta än på en timme iallafall. 


Nu var vi redo.  Gruppbild 1. 

When in England. Viktigt ”kom-ihåg”. 

Oxford street. 

Hyde Park. Gruppbild 2. 

Gillar dom här tre. Rätt mycket faktiskt. 

Picadilly.


”Titta in i kameran nu allihopa!”  Inte helt värdslätt när solen sken från den londonska himlen. Gruppbild 3. 


Såja. Bättre. Picadully Circus. Gruppbild 4. 

Vilket väder! 


Trafalgar Square. Gruppbild 5. 

En liten vätskepaus. Och påfyllning av foder för de som behövde det. 

Sen promenerade vi vidare. Herregud, som vi har använt våra apostlahästar. 


Riksdagshuset. Gruppbild 6. 

Big Ben. Gruppbild 7. 

Och så sist men inte minst. 



Buckingham Palace. Gruppbild 8. 

Vid halv åtta hade vi bokat bord för middag. På Beast. 

Här hade vi att välja mellan King Crabs eller olika köttbitar. Och man beställde i antal gram eller rent av kilovis av det man ville ha. Vi drog till med ett kilo kött och 409 gram krabba. 


Tack London för en magisk dag. Och tack finaste killarna för att jag har fått möjligheten att uppleva det här med er. 

Sommar nu otroligt mör i kroppen. Och med blåsor under fötterna. 

Aaaaand off we go! 

Hej då Sverige! 

Nu drar vi snart. En timme försenade bara som det verkar nu. Det är visst lite to much wind som gör att det tar lite tid. Och det har visst varit lite för windy under hela dagen som gör att förseningarna från då gör sitt till förseningarna nu. 

 Sitter på planet och bloggar. Mysigt stt ha nåt att göra under tiden man väntar ändå. 


Nu!!

Nu hinner jag visst inte skriva mera! För nu är det dags! Nu har de sagt åt oss att sätta oss på våra platser och spänna fast oss. Och wow! Nu backar vi!

Nu kör vi!!!! 

Hej då Sverige. 

Hej hej England och London! 

Sturefors by night

I natt skulle jag hämta Calle och två av hans kompisar efter en 18 årsfest i Sturefors. Ja, vi har verkligen kommit dithän. Att vår yngstas generation fyller 18. Otroligt. Inte klokt. 

Jag knappade i vilket fall som helst in ”Sturefors bygdegård” i min gps på telefonen och drog iväg i mörkret. 

Ska erkänna att jag inte är särskilt ofta i krokarna kring och i just samhället Sturefors. Hittar således inte alls. Vet bara att jag ska igenom stan och ut på typ andra sidan.  Min gps tog mig förbi både Ekholmen och hjulsbro. Jag fortsatte på Brokindsleden. 

Körde förbi första infarten mot Sturefors. Tittade lite misstänksamt på min telefon. Men jag litade på den och fortsatte. Körde vänster andra infarten istället. 

Och sen. 

Gps:en sa vänster, vänster, höger, höger, vänster, höger osv. Den sa det så många gånger och när den till slut sa att jag var framme vid målet var jag mitt inne i Sturefors bland både villor och skolor och skulle knappt hitta ut, kände jag. 

Och där var framförallt ingen bygdegård så långt mitt nattliga öga kunde se. Skickade ett sms till Calle om att jag behövde en komplett adress istället. 

I väntan på att han skulle svara så började jag försöka ta mig ut samma väg som jag kom. 

Och det var då jag intog det mood som jag så ofta använder mig av. Att gå på den känslan som magen säger mig är rätt. 

Vid en stoppskylt stod jag till med bilen så som att jag skulle svänga vänster. Men jag kände att det var fel. Jag svängde höger istället. Körde förbi några korsningar. Plötsligt kände jag att vid nästa korsning borde jag svänga vänster. Vilket jag gjorde. Fortfarande inget svar från Calle. 

Svängde vänster och hamnade bakom en annan bil. Kände att den också var på väg för att hämta hem nån från samma fest. Den låg en bit före mig. Efter några kurvor hade den stannat och En kille klev in i passagerarsätet. Han hoppade ut igen och då passade jag på. Jag klev ur min bil för att fråga om de visste var Bygdegården låg. Och då såg jag att det var en bekant. Mitt i natten. I Sturefors.  Så konstigt. Och han hade varit på samma fest visade det sig. Han pekade in på en liten grusväg och sa att lokalen låg där inne. Jag morsade på hans pappa som satt bakom ratten. 

Några minuter senare satt Calle och hans vänner i bilen och vi var på väg hem. 

Jag hade alltså hittat helt utan att över huvud taget veta var jag befann mig what so ever. Jag hittade alltså min egen unge på ren och skär känsla i en ort som jag har varit i kanske två gånger innan. 

Återigen la jag all Min tillit på min absoluta egna intuition. Som jag har gjort så många gånger tidigare. Återigen lutade jag mig tillbaka och bara visste iallafall. 

Tacksamheten. 

Ödmjukheten över det som inte går att förklara. Utan bara finns där. 


Bjussar på en bild på Calle och en annan kompis. Från tiden som bollkalle på arenan i Talllinn när Spaniens U-21 lag mötte Estlands U-21 lag. 

Plötsligt student. Och samtidigt vara mamma. 

Min första skoldag är avklarad. Att plötsligt vara student känns ju onekligen en smula ovant. Men det ska nog gå bra. 

Att solen sken från en klarblå himmel måste ju bara vara ett gott tecken. Och goda tecken är ju underbara att se. Bara man liksom ser dem. 

Och när jag satt där i skolbänken och lyssnade som mest så ringde/surrade min telefon. Jag valde att inte svara. Men eftersom  jag såg att det var Calle så skickade jag ett sms och frågade om det var nåt särskilt. 

Skön kille! 

Och stackars barn som inte hade maten planerad när mamma var i skolan. Sån taskig morsa. 

%d bloggare gillar detta: