Life of Ingela

I #metoo’s svallvågor är det som om proppen har dragits ur. Först ut var skådespelarskor inom film o teater. Sen kom sångerskorna och sen juristerna och så kom  de inom vården mf mf. 

Överallt plötsligt. Många är kvinnorna som har blivit utsatta för någon form av sexuellt övergrepp. Eller nån form av sexuella trakasserier. Jag baxnar av alla dessa olika berättelser. Samtidigt som jag inte alls är är förvånad. Inte ett jäkla dugg faktiskt. 

Men. Många är ni som nu känner att det här med #metoo har gått långt över gränsen för vad som ens känns ok. Många är ni som anser att #metoo eller #tystnadtagning eller #imaktenskorridorer eller #närmusikentystnar eller #visjungerut eller  #medvilkenrätt etc har fått alldeles för mycket uppmärksamhet  och gått alldeles för långt. 

Ni är många som tycker att det är överdrivet och att ni inte ens orkar läsa om eländet. 

Och det här är så himla intressant känner jag. Varför är det så många som känner att det här är bland det största som har hänt jämlikheten i Sverige sen vi kvinnor fick rösträtt 1921 samtidigt som det finns en hel del som känner att allting med det här har gått helt överstyr. 

Jag fikade med en älskad vän idag. Plötsligt kom vi helt otippat in på det här ämnet. Hon upplever att det är för mycket. Att det liksom är så mycket att det till och med blir jobbigt att läsa om det. Hon poängterar för mig att hon anser att #metoo är bra. Att det har kommit upp till ytan. Men att det har blivit för mycket. 

Medan jag är precis tvärtom. Jag känner att det precis har börjat. Att nåt stort är på väg att hända. Jag känner att allt detta som just nu händer börjar att få folk att faktiskt tänka till på hur de agerar ute bland andra människor. Får folk att tänka efter vad det är för signaler som de faktiskt visar upp. Får människor att iallafall börja prata om det. 

Det här satt vi och diskuterade över en kopp kaffe och en kopp te på en otroligt mysig Hantverkargård mitt ute i ingenstans.  Hur olika vi kände.  Vi pratade och vi pratade. Vi berättade för varandra om hur vi själva har upplevt det här med sexuella trakasserier eller övergrepp genom årens lopp. Och vi kom fram till att våran bakgrund ser helt olika ut. 

Min vän har aldrig varit med om nåt som hon kan kalla övergrepp eller trakasserier i det här ämnet. I hennes kretsar när hon var liten eller som ungdom, och fram tills nu så såg, upplevde eller upplever hon aldrig nåt sånt här. Och det är ju helt fantastiskt. Vilken dröm. 

Medan jag både har sett och upplevt. Senast  tex på en privat tillställning hemma hos fina vänner förra julen. I min skola under högstadietiden var det mycket som hände. Vi hade en träslöjdsmajje som det ryktades om ganska så frekvent. Att han gärna ställde sig bakom tjejerna när de behövde hjälp för att sen gnugga sig mot deras bakdel när de lutade sig över sin jäkla arbetsbänk. Det sas att han gärna stod precis lutad över tjejerna så han kom åt att titta ner i deras urringning i tröjan. Jag upplevde aldrig detta. Men andra gjorde det. 

Killarna som råkade putta min klasskompis så att att hon föll handlöst mot en av killarnas kompisar som lägligt stod så att han kunde ta emot henne med kupade händer. Varje rast. Varje dag. Hela högstadiet. Men med olika killar. Jag såg. Andra såg. Men vi sa aldrig nåt. En annan klasskompis som fick betala i natura för att få ett telefonnummer till en av killens kompisar. Som sen kunde ligga med hela killgänget tyckte de, eftersom hon ändå redan hade börjat med en av dem. 

Det jag själv fick lära mig som ung var att aldrig ”lura” en kille. Om jag hade flirtat och kanske hånglat, heter det ens så längre, men sen inte ville mer. Då fick jag höra att det inte fanns på världskartan att säga nej. Att bli bemött med ilska över ett uteblivet ligg. Då fick jag allt skylla mig själv. Så jag höll tyst. 

Min vän och jag fortsatte våran diskussion. Nu hade jag hunnit ta en påtår. Kakan var uppäten för lönge sedan. Kan det vara så att vi könner så olika inför det här för att vi har så olika ingångsvärden redan från början? 

Och kan det vara så att för er som känner att det här med #metoo har gått helt överstyr, kan det vara så att ni just nu faktiskt har lite svårt att nånstans förstå, nånstans har svårt att ta in att det här beteendet är så enormt utbrett?  Så utbrett som ni kanske aldrig trodde att det faktiskt är? 

Jag o min vän har ju ingen aning om så är fallet eller inte så klart. Men jag fick mig en tankeställare under våran fika. Jag fick mig en tankeställare om att självklart agerar vi alla utifrån den erfarenhet vi själva har. Vi alla reagerar och agerar utifrån den egna ryggsäck vi bär. 

Och den ryggsäcken har ju väldigt blandat innehåll beroende på vem du pratar med. Såklart. Inga konstigheter alls egentligen. 

Och jag som har både sett och upplevt på egen hand känner att saker och ting plötsligt har kommit i rörelse. Jag tror att vi är på väg mot ytterligare ett steg i jämlikhetens tecken. 

Jag poängterar dock tydligt att jag gillar absolut inte att folk hängs ut på media för saker som de inte är dömda för. Inte ok alls. Men jag gillar skarpt att kvinnor äntligen vågar höras. Jag gillar skarpt att kvinnor tar sig rätten att äntligen berätta vad det är som faktiskt händer. Och jag gillar skarpt att killar och män fr.o.m. nu får se att deras självklara plattform är på väg att ruckas. 

Nånstans i det här vill jag samtidigt tro att den här evolutionen gör att det kanske inte längre spelas tex Björn Rosenström i ett omklädningsrum för 10 åriga killar innan match. 

För jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det är hos barnen vi måste börja. 

All kärlek. 

Läser Svenska Dagbladet och blir helt tagen. Jag är i chock – och ändå inte. 

Självklart händer det på teatern också. Och kanske är det därför det har varit så väldigt tyst från ”de stora manliga genierna” vad gäller just #metoo

Klicka här 

https://www.svd.se/456-skadespelare-vi-har-fatt-nog-av-sexuellt-vald

Fyrahundrafemtiosex. 456 är rätt många. Många kvinnliga skådespelerskor. Och ändå bara en fjutt i rymden. 

456 stycken. Som har gått ihop och berättat om sina övergrepp de har varit utsatta för när de har varit på sina jobb. Av stora, erkända och kända genier.  #tystnadtagning

Starkt. Modigt. Och otroligt viktigt! 

All kärlek till alla er modiga som nu vågar öppna upp. Som inte vill vara tysta längre. 

Dammluckorna har öppnats. 

När man lever ihop och gillar varandra är det ju trevligt att man supportar varandra och kanske till och med visar lite intresse och nyfikenhet för partnerns intresse. 

Ungefär sisådär var 15:e år eller så. 

Min man har varit jägare sen typ urminnes tider. Han har gillat det från allra första lektionen han tog för att ta jaktlicensen. Och sen har åren rullat på så att säga. Med jakt några helger per år. 

Själv har jag helt ärligt haft lite motstånd mot det där skjutandet. Så jag har legat lite lågt med att supportera  just det här.  Jag vet att människan har jagat i alla tusen år för att få mat på tallriken. För att helt enkelt kunna överleva. Men det har inte varit min grej helt enkelt. 

Förrän igår, lördag. Maken undrade för ett tag sen om jag ville hänga med. Och jag svarade ja. Han blev nog lika förvånad som jag själv, tror jag. Jag ville följa med på ett pass. Jag var redo för att vara med och se hur det egentligen går till. 

Samling med jaktlaget i kåtan. Elden sprakade hemtrevligt och det var bara att gå in och sätta sig för stt vänta in resten sv gänget vid åttahugget på morgonen. 

Kartor med alla torn delades ut. Hur många drevkarlar respektive skyttar räknades upp. Åt vilket håll låg vinden?

Sen lottades jägarna ut bland alla torn. 

Ut på första passet. På vägen ut hit hann jag se tre rådjur knata omkring på ett hygge. 

Väl på plats. Långt bort i skogen hördes tjoandet från drevkarlarna. Fyra stycken till antalet var nu på väg genom terrängen för att förflytta eventuella älgar mot tornen. Spänningen ökade ju närmare tjoandena kom. 

Höll ögonen öppna. Kom det nåt djur? Hördes det nåt? Nej, inte på första drevet. Efter ca 30 minuter hade drevkarlarna passerat oss och inga djur syntes till. Jaktledaren avbröt. Men vi hade fått en fin naturupplevelse och andats god frisk luft iallafall. Samling i kåtan igen för utdelning av nästa pass. Inget fika den här pausen. 

Drev nummer två. Inte lika öppet. Mer trång terräng. Men jösses så vackert det var. Hela marken var täckt med grön vacker mossa så det kändes som om vi befann oss mitt i värsta John Bauer sagan. En av drevkarlarna passerade oss även denna gång utan nåt djur i sikte. Jaktledaren avbröt. På vägen tillbaka till kåtan igen såg vi iallafall en vinterbeklädd hare springa förbi på väldigt nära håll. 

Äntligen lite fika. Äggmackor och kaffe. Sen gammalt tydligen. Snack om vad som hade setts och inte setts ute bland tornen. Taktik. Ungefär lika mycket taktiksnack som inför en fotbollsmatch. I vilket omklädningsrum som helst.  Vindriktning, vilka torn ska användas, var ska drevet börja, åt vilket håll ska de gå. 

Tredje drevet. Ett stort område skulle nu gås igenom. Vinden låg mot oss till och vi hörde tjoandet börja långt ner i terrängen. Efter några minuter kom det på radion, ”älgko med kalv i drevet”.  Och jag kände med en gång hur adrenalinet började pumpa. Då hade mamma och barn-älg passerat ett av tornen men ej varit skjutbart för den jägaren. Drevet fortsatte genom skogen. Kom närmare och närmare. Och jag riktigt kände hur alla blev på alerten ute i tornen. Spänningen ökade för varje steg som drevet kom närmare. 

Plötsligt kände jag en arm i sidan. Maken hade just sett en älgko och hennes kalv på höger sida om oss. Jag kollade dit och mycket riktigt. Där borta sprang en ko och en kalv ute på Gärdet. Jösses så himla spännande. Då hördes det på radion igen ”älgko med kalv hos mig”. Mamman och hennes kalv hade kommit fram till jägaren som satt i det tornet åt det hållet. Samtidigt som en bil kom i världens fart och fick tvärnita för stt inte kollidera med älgarna när de sprang över vägen. Och med mönniskor i närheten kunde inte denna jägare heller skjuta. 

Samtidigt som allt det hände till höger om oss så hände det saker på andra sidan om oss också. Ett annat älgpar med ko och kalv var på väg åt det hållet. Tornet precis till vänster om oss hade de i sin kikare. Mamman o kalven vek av och jägaren ytterligare till vänster skulle ta kalven. Men så vek de av och försvann undan precis. Drevet kom fram genom skogen och de undrade om vi hade sett nåt. Då har de gått där i all sin ro och tjoat och inte vetat om allt som hände längre fram. 

Jösses så mycket action inom loppet av några minuter. 

Mycket att prata om under korvgrillningen. Spänning, adrenalin, glädje. Skulle vi avsluta dagen nu? Eller skulle vi ge älgarna ( eller jägarna ) en chans till? Ett kort drev till bestämdes det. 



Ut igen. Tjoandet började återigen. Kom närmare o närmare. Än så länge tyst. 

Plötsligt tittade jag upp mot vänster. Och där! Där såg Jag nåt springande. Nästan precis vid tornet bredvid. Den jägaren hade också just sett. Ett vildsvin! Ett livs levande viltsvin. Och herregud så stor hon var. En hon. Och suggor får man inte skjuta. Hon sprang ganska så nära länge över fältet och var så otroligt stor. Det var häftigt. 

Så summa summarum den här jaktdagen – inget skjutet. Och när det ev har skjutits, så ska ju allting invändigt i djuret ut ur kroppen och sen hängas upp och flås. Det momentet känns inte så lockande.  Dock har jag fått se många vackra och ståtliga djur. En riktig viltsafari i den svenska naturen. 

Hur upplevde jag då min allra första jaktdag? Jo, verkligen över förväntan. Jag trodde i min enfald att man som jägare satt på sitt pass i sitt torn i flera timmar och…. typ bara väntade. Men så var det inte.  Inte i det här jaktlaget iallafall. Här var det ganska så högt tempo och många olika drev. Uppsamlingarna i kåtan var ju väldigt mysiga med tillhörighet och samhörighet och mycket snack. 

Sånt gillar ju jag. Flockdjur som jag är. Men själva skjutandet, det får nån annan stå för. Det är fortfarande ingenting för mig. 

Tack hela jaktlaget för att jag fick vara med och gästspela en dag med er. Väldigt trevligt! Jag är glad att jag hängde med.  Och det kanske inte behöver ta ca 15 år till nästa gång jag hänger med. 

All kärlek! 

När Klas var åtta år fick han en röd mössa av sin farmor. En röd mössa som hon hade stickat enbart till honom. 

Han älskade den mössan. Från första stund.  Från det att han hade fått den i sin hand blev den mössan en hans största favoriter. 

Han använde den varje dag. Till och från skolan. På alla raster. Hemma. Jämt. I flera år. 

Plötsligt en dag när han gick i fyran kom han hem från skolan och var helt otröstlig. Han var så ledsen men ville inte säga nåt av nån anledning. 

Vid läggdags satt hans mamma som vanligt på hans sängkant. De pratade om lite allt möjligt och då började han försiktigt att berätta om vad det var som hade hänt tidigare under dagen när han var i skolan. 

Det visade sig att han hade försökt haft mössan på sig inomhus. Han hade suttit med sin älskade röda mössa inne på lektionen och en av lärarna hade då bett honom att ta av sig den. Han svarade att han inte ville det. Läraren hade då höjt rösten och sagt till på skarpen att mössor har man faktiskt inte inomhus. Dessa plagg har man utomhus för det är ett ytterplagg. 

Klas hade slokörat tagit av sig sin mössa. Och lagt den ute i kapprummet. Sen var den dagen förstörd. 

Han fortsatte: ”hon förstår inte hur viktig mössan är för mig, mamma!”

Helt ärligt förstod inte hans mamma det heller. Hur kunde en röd, sliten mössa vara så väldigt viktig? Att han tyckte om den, det förstod hon tydligt. Men sååå viktig? 

”Jo, mamma. Mössan är viktig för mig. När det blir för mycket som händer på samma gång i skolan. När jag försöker koncentrera mig känns det som om mössan kan hjälpa mig med att liksom hålla allting på plats.”

Självklart! Så himla enkelt! Så himla enkelt när en mamma får saker och ting förklarat för sig. Tänk dig själv när livet snurrar med flera tankar och intryck alldeles för fort och samtidigt. När det känns svårt att sortera allt som händer. Känn den frustrationen. Att barnet då hittar en helt egen strategi för att överleva och att få känslan att nånstans kunna hantera och samla alla intryck på ett och samma ställe är ju helt fantastiskt. 

Tänk dig då samtidigt att nån plötsligt kommer och helt enkelt tar bort den överlevnadsstrategin för dig. Bara rycker undan mattan för dig. Känn kaoset. 

Dagen efter var det den mamman som åkte raka vägen till skolan och bad om att få prata med berörd lärare. Samt alla andra lärare som hade med hennes son att göra. 

Det mamman lärde sig den där dagen var att det här med mössor och lärare, det var visst ett helt kapitel för sig. Hon fick lära sig tex att det var ett ohyfsat beteende av hennes son att bära ett ytterplagg inomhus. Hennes son visade tydligen ingen som helst respekt mot andra genom att bära sin livsviktiga röda mössa inomhus. 

Men hon gav sig inte. Hon talade tydligt om för dessa lärare vad mössan hade för betydelse och på vilket sätt det hade med hennes sons inlärning att göra. Hon påtalade att hans rätt att klara kunskapsmålen var lika självklara som alla de andra elevernas. Och om en röd liten mössa kan underlätta för alla parter, både elev och lärare, borde det vara prio ett och alltså inte några som helst problem. 

Klas fick såklart ha sin mössa på sig efter denna morgon. Bara skolan fick vetskap och kunskap så gick det hur bra som helst. 

Och det är precis här skon klämmer och det är precis här det missas. 

Skolan har oftast tyvärr inte den tillräckliga kunskapen när det gäller barn som faller lite utanför de givna ramarna, som frångår normen av det som lärarna själva anser är det normala. Skolan har alldeles för lite kunskap när det gäller barn med nån form av npf-problematik som i det här specifika fallet. Skolan ser oftast en elev som redan är frustrerad, som visar upp sin frustration när den inte har verktyg för att hantera det som händer runt omkring sig, eller det som händer inuti sig själv. De ser oftast bara beteendet och ser sällan det som faktiskt har utlöst barnets frustration. Vad står frustrationen för? Det finns alltid en anledning. 

Den absolut största expertisen finns hos just föräldrarna till dessa barn. De känner sitt barn. Jag lovar. För sjutton! Ta vara på den kunskapen! Anklaga inte föräldrarna. Be om råd istället. Be om hjälp. Be om ett bra samarbete tillsammans med familjen. 

Den här skolan gjorde det bra. De lyssnade. De lyssnade på föräldern som faktiskt kände sitt barn bäst av alla. De ville samarbeta med den här lilla pojken som de såg slita så hårt varje dag. De ville tillsammans med familjen få skolgången att fungera så bra det bara var möjligt.

Klas fick ha sin älskade röda mössa på sig. 
Men frågan kvarstår dock. Hur kan en mössa vara en sån het potatis i dagens skola? Vad är det som gör att detta plagg får en del vuxna att se rött? 

Jag är helt övertygad om att det är okunskapen som föder fördomarna. Ju mer kunskap desto mindre fördomar och desto mer förståelse. 

Nästa gång du ser ett barn eller ungdom med mössa, keps eller med luva över huvudet inomhus behöver det inte handla om ett barn som visar upp ett ohyfsat eller ointresserat beteende. Det kan även handla om en individ som faktiskt gör sitt allra, allra bästa bara för att  klara av sin vardag. 

Det är bara du själv som väljer. Det är enbart du själv som väljer vilka glasögon du har på dig. Och vad du väljer att se. 

All kärlek!

Efter tufft läkarbesked med operationer och behandlingar som följd, står hon här nu, mitt i livet, både starkare och finare än nånsin, min Carina. Carina Min Fina. 

”Skiten är borta!” fick jag sms om i onsdags när jag satt på jobbet och tårarna brände innanför ögonlocken. Så vår sedan väldigt länge inplanerade weekend i Malmö, som först skulle bli en fira-20-årig-vänskap-helg, blev nu helt enkelt en ”fira-livet-och-20-årig-vänskap-helg. Underbart! 

Vi drog i fredags. Med det väldig charmiga och söta Snälltåget mot Malmö. 

Lite lunch. 

Nu kan inte bilden riktigt förmedla själva känslan vi hade i den här vagnen märker jag ju. Men man kan säga som så att närmare än så här kommer jag säkert aldrig komma just Orientexpressen iallafall. Jättemysigt var det. 

Framme i Malmö. Första gången för mig. Min Malmö-oskuld rök all världens väg. 

Nästan på bara magkänsla hittade vi vårt hotel efter en liten promenad på ca 10 minuter från stationen. Hotel MJ’s. Precis invid Lilla Torg. 

Foajén. Incheckning sköttes av kvinnan som har lärt mig så oändligt mycket genom åren. Kvinnan som är lugnet själv och som verkligen lever efter devisen att ”allt löser sig”. Och det gör det ju. Man vet bara aldrig på vilket sätt. 

Och så den här lobbyn! Otroligt härlig! 

När vi klev innanför dörren på rum 302. Vår svit för två nätter framåt. 

Sjävklart var det dags för lite bubbel på rummet. Med jordgubbar, ost och kex och lite choklad. En behöver allt unna sig. 

Gick inte fel en endaste gång. 🙂 ( ni som vet – ni vet ) 

Hotellets restaurang dagtid. 

Sen var vi redo för att göra Malmö. 

Vi knatade runt där i innerstan och till slut blev det allt bra törstigt faktiskt.  Så vi hittade en pub som vi tyckte såg så himla mysig ut. 

Mycket folk. Väldigt varmt. Sen hade vi krafter att gå vidare och leta efter en hårborste till mig då jag hade glömt min hemma. Såna stora shoppers var vi. 

På Lilla Torg hittade vi en restaurang som vi passade på att käka middag på. Tänk att kunde sitta utomhus en kväll i slutet av oktober. 

Samtal om livet. Det bästa. Både skratt och allvar. Vi har känt varandra från det att vi var blivande, nervösa ( iallafall jag ) förstagångsmammor båda två. Nu, 20 år senare har vi på nåt sätt förvandlats till två erfarna, kloka, visa och förståndiga tvåbarnsmammor med stora barn. Vi pratade om att tänk om man hade haft all denna klokhet redan som 25 åring. Det hade ju vart önskvärt. Men nej. Faktiskt. Det kom vi fram till att vi inte ville. För det är ju det som har varit som har gjort oss till de vi är idag. Och vi kan ju se hur vi själva har utvecklats genom åren. Der är väldigt roligt. Att vara som ett bättre årgångsvin är ju helt fantastiskt. Bara bli finare och godare med åren är inte så pjåkigt. Haha. 

 Att dessutom ha den äran att få ha varit med på resan som hennes vän under tiden är så väldigt stort. 

Lilla Torg. 

Och så det bästa av allt. Gumvilet på hotellrummet efter middagen. På med morgonrocken bara och så chilla. Så mys!! 

Hotellets restaurang kvällstid. Med en sån väldig längtan efter hotellfrukosten. 

Mumsigt. 

Lördag. Och slott och museum på agendan.

Små fina gränder med många vackra och spännande dörrar innan Malmöhus Slott. 

Promenad till Västra Hamnen. Eller promenad och promenad. Flygtur nästan. 

Tur vi båda två står med fötterna stadigt på  jorden. Annars hade vi lätt hamnat nån annanstans den här dagen. 



Se upp! Danmark kommer inblåsandes vilken sekund som helst!

Dörrarna på hotel Savoy blåstes upp så vi knallade sonika in. När våra män och söner var i Manchester och kollade på fotboll så ägnade vi oss åt stt dricka bubbel helt enkelt. Och åt en helt ljuvlig lunch med grillad tonfisk. 

Moderna museet var kanske ingen hit med de utställningar de hade just nu. Men vi var där. 

Dricka bubbel och kolla på folk kan helt klart bli en heltidssysselsättning känner jag. 

Såg genom fönstret att grannarna förberedde middag hemma hos sig medan vi förberedde oss för middag på nån liten italienare runt hörnet. 

Där det lyser på andra våningen bodde vi. 

Morgonrocksmyset efter middagen. Favorit i repris. 

Morgon. Ville inte kliva ur. Ville inte gå upp. Men man är ju vuxen och gör faktiskt saker även om man inte vill då. 

Men frulle. Kan vara det absolut bästa målet på hela dagen. Innan tanken på att börja avfärden hemåt. 

Utcheckning efter två fantastiska dygn här i Malmö. 

Tack Carina min fina! Lyxen att få ha en Carina i sitt liv borde alla få känna på. Snufs snufs i nacken till Dig från mig. Livet. Värt att fira varje dag! 

All kärlek! 

Asså. Ursäkta. Men jag kan inte låta bli. 

Jag har så svårt att förstå. Jag har så enormt svårt att förstå. 

Jag har så svårt att förstå att det finns så väldigt många människor som inte tar flickors, tjejers, kvinnors utsatthet på allvar. Att de fortfarande tror att vi ljuger. 

Jag har läst hela veckan i olika texter där en man erkänner att han har uppträtt tölpigt och skitstövligt, att han har sagt elaka saker och kanske haft ett beteende som inte har varit ok. Skyllt på både droger och alkohol. Jag har läst att en har upprätt på ett visst sätt för han trodde att han var lite lustig. Lite rolig.  Att han var en kul kille. En lustigkurre. 

Men de erkänner verkligen inte sexuella övergrepp, trots flera kvinnors oberoende varandras vittnesmål. Och den höga chefen inom svensk elitfotboll som säger att eftersom han minsann känner de gamla landslagsspelarna så vet han att dessa män aldrig har skickat några bilder på sina kukar till kvinnliga anställda inom Sv FF. Och så vips några dagar senare har en av de utpekade spelarna i stort sett erkänt. 

Jag läser om unga skoltjejer som har sånt mod att gå till rektor för stt larma om vad killar OCH manliga lärare i deras skola håller på med. Att de tex fått höra att tjejer enbart är till för stt våldtas. De har då fått till svar att ”det är ni som går erotiskt”, eller ”är ni säkra att ni ska ta i det här med bara sex veckor kvar till studenten?” Alltså en rektor som uttalar sig på detta sättet. Tjejer som efter larmet får ha sina lektioner utanför klassrummet hos läraren som utsätter dem för kränkande kommentarer med orden, ni bidrar till dålig arbetsmiljö för läraren!! Hallå!!!

Jag fattar ingenting! Hur kan det ens vara möjligt att en rektor, som först och främst är människa men som samtidigt har en likabehandlingsplan att följa, kan uppträda på det här sättet. 

Jag fattar ingenting! Samtidigt som jag förstår så otroligt mycket. 

Dessa människor finns överallt. Både män och kvinnor.  Som istället för att ta fighten mot det som faktiskt händer, med risk för att det kanske blir en smula tufft, hellre backar. Lägger skulden på tjejerna. Att det är de som ska tänka sig för. För att det är lättare. För vem? Enbart för dem själva. Absolut inte för tjejerna. Hur kan dessa människor ens sova gott om nätterna? Har de egna döttrar? 

Visst finns det rötägg även bland oss kvinnor också, det sticker jag verkligen inte under stolen med.  Men kom igen, på riktigt. Det är inte det som det här handlar om. Det här handlar om nåt mycket större. Det här handlar om människors lika värde. Det handlar om att vissa ( för all del inte alla är viktigt att påpeka) pojkar/ killar och män vill visa sin makt. Att de vill påvisa att det är just de som är det viktigaste i hela universum. De vill få oss att tro att det enda som vi önskar är att få se just deras snoppar på bild, att bli klämda på våra bröst lite random av just dem, få ett litet nyp i ändan av just honom. Skit i vad kvinnan känner. Bara han får utlopp för sina intressen, sina behov och sina  lustar. För det är han som är viktigast. 

Och de vill genom sin makt och position få oss kvinnor att tro att om vi gör som de säger så kan de minsann hjälpa oss i våran karriär. Herregud! Sån himla tur för oss. För det klarar vi ju inte på egen hand! 

En så in i helvete unken kvinnosyn så det bara skriker! 

Och bara för att tillägga. Alla  män är absolut inte så här. Jag vet det. Och jag vill verkligen understryka detta. Men det är fan ta mig alla män och kvinnors ansvar att det här tas på allvar. 

Hur börjar man då? 

Jo. Det börjar faktiskt redan i förskoleåldern. Både hemma och på förskola. När det leks och nån plötsligt säger ordet ”sluta” eller ”stop”  eller ”jag vill inte”.  Då är det dags att sluta!  Då har nån redan passerat en gräns för vad som är ok. Även om den menar att den bara skojar lite granna. Men det vill inte den andra. Sluta bara då!!! Här behövs vuxna som sätter stop. Och som även själva slutar när ett barn säger just stop/sluta. 

Om ni inte redan har gjort det, så be er förskola ta en titt i Rädda Barnens  kampanj Stop min kropp och gå igenom det på tex ett föräldrarmöte. Så får alla samma information om vad som gäller på just er förskola. Och jobba självklart även med detta i hemmets lugna vrå. Läs här 

https://www.raddabarnen.se/vad-vi-gor/barn-utsatta-for-sexuella-overgrepp/stopp-min-kropp/

Låt inte barn få lära sig att det bara är ett sk pojkstreck. Att det är ett ok beteende bara för att han är pojke. Låt inte barn lära sig att ”man slår den man tycker om”. För det gör man inte. 

Det är faktiskt just den pojken och flickan som är framtiden. 

”Jaja, men det där har väl alla en släng av!”  

En mening som jag kan må nästan lite illa av att höra faktiskt. Och det är en mening som jag har hört så himla många gånger. 

En släng av vadå, undrar ni kanske. Jo, just i det här fallet menar jag inom neuropsykiatriska diagnoser såsom ADHD, ADD, Asperger etc. 

Meningen sägs nog i all välmening. Vill jag tro i allafall. För annars vet jag inte varför den uttalas i så fall. Kanske för att man minsann ska förstå att även hen har det tufft ibland. 

För att över huvud taget få en diagnos krävs det en utredning. En utredning som personen i fråga har sökt efter pga att den har svårigheter att få sin vardag att fungera. Den har inte sökt läkarvård för att den tycker att det är roligt, eller för att det ibland  känns en smula jobbigt. Utan den har sökt adekvat hjälp för att den har genom ofta ganska många års slit kommit fram till att det inte funkar längre, att det inte går att leva ett vanligt liv med en vardag som flyter på. Svårigheterna den upplever påverkar alltså hela livet, hela tiden och under hela vardagen. Varenda liten jäkla minut. 

En utredning är omfattande och görs verkligen inte på en kafferast. Det handlar om undersökningar, intervjuer, prover och flera tester över tid. Och när personen ifråga ev äntligen får sin diagnos och landar i den vetskapen, så faller ofta en tung sten från dens axlar. Med känslan att ok, nu vet jag varför det har varit så svårt att få ihop mig själv och min egen vardag. 

När den sen då tar mod till sig och berättar för andra människor om sin situation, och säger att det har varit ganska tufft med både det ena och det andra, men att man nu har fått hjälp och lärt sig hantera olika situationer med hjälp av olika verktyg för att överleva, och kanske rent av fått medicin  – och då får höra ”Jaja, men det där har minsann alla en släng av” – alltså, då blir det inte riktigt bra. Alls. 

För det är just precis där och då känslan uppstår. Det stora Förminskandet. Förminskandet av den människans kamp för att överleva livet. Och känslan av att inte bli tagen på allvar. 

Med just den meningen får man dessa människor att känna ”att jag kanske bara är dum. Eller löjlig. Jag kanske bara inbillar mig allt, varför mår jag såhär dåligt när alla andra verkar klara av det”.  Man förminskar alltså dessa människors svårigheter till nåt som minsann faktiskt alla har. Men den utan diagnos, den sk normalstörde,  har absolut ingen jäkla aning om vad den pratar om. För den har just bara ”en släng” av svårigheten. För den har det lite jobbigt just nu när det faktiskt är lite stressigt på jobbet med en deadline som går ut i övermorgon. Eller en tenta som ska skrivas om en vecka. Eller är kanske lite ångestfylld inför en anställningsintervju i morgon. 

Skillnaden är bara att den normalstörde klarar av sin vardag ändå. Den klarar av att vakna, fixa frulle, handla, laga mat, öppna posten, jobba, och umgås med kompisar samtidigt som den strukturerar upp och planerar det den behöver göra tex inför sin deadline, tenta eller anställningsintervju. Och den kan och hinner återhämta sig tills nästa gång det känns en smula jobbigt. 

Den med ADD/ADHD/Asperger har inte den möjligheten. Den hinner aldrig återhämta sig. Hjärnan går på högvarv absolut 24/7. Oftast med svåra ångestpåslag eller depression som följd. 

Så min poäng med den här lilla texten är helt enkelt bara – en liten tankeställare när du nästa gång har lust att frottera dig med uttrycket

  Jaja, det där har minsann alla en släng av. 


Oj, oj, oj vilken het potatis det här är. 

I och med hashtaggen #metoo och tusentals kvinnor började att berätta om deras upplevelser har det hänt otroligt mycket. På väldigt kort tid. Jag tror att det vi just har beskådat, och fortfarande beskådar, är historiskt viktigt.  En ny tid är på väg. 

En programledare på Tv 4 fått sparken och alla hans program har strukits från tablån på fyran i höst. En kulturjournalist på Aftonbladet har på sin arbetsgivares förslag tagit en Time out, en högt uppsatt chef på SVT har sagt upp sig med omedelbar verkan. Nu är även en programledare på SVT polisanmäld. 

Herregud, räcker det inte nu, undrar många individer. Hur många människor ska behövas dras ner i skiten egentligen? Ska man inte kunna ragga på krogen längre eller? Ska man inte kunna ge en kvinna en komplimang längre? Nu får det vara bra, anser en del. Elisabeth Höglund tycker till och med att vi kvinnor ska kunna ta när en man helt plötsligt får för sig att nypa oss i vår lilla rumpa. 

Men nej. Verkligen inte. Det får inte alls räcka nu. Det är ju precis nu det har börjat. Det är just precis nu som många av er män, och faktiskt kvinnor, äntligen har börjat att förstå magnituden av vad det är många kvinnor dagligen utsätts för. Utan hashtaggen #metoo hade det här aldrig hänt. Då hade ni män och killar, och faktiskt kvinnor, fortfarande härjat kvar i tron ”att det är inte så farligt”. Men det är det! 

Självklart är det ok att ragga på krogen. Om det är det man vill. Men herregud, på vilket sätt är du van att ragga på då undrar jag, om du är rädd för att det du håller på med överskrider en gräns? Då kanske du ska stanna hemma och ta Dig en tankeställare innan du går ut med grabbarna nästa gång. Och skyller du på alkoholen  – håll dig nykter. Easy as that. 

Och självklart är det ok att ge en komplimang till en annan människa. Men samma sak här. Känner du plötsligt en oro över att din ev komplimang kan tas för ett överskridande av en gräns, då är det dags för ett rannsakande av dig själv. Då är det dags att lära om. 

Vi ser just nu nåt som aldrig har hänt tidigare. Kvinnor börjar att berätta. Och kvinnors berättelser börjar tas på allvar. Men det räcker verkligen inte än. Långt ifrån. Det har bara börjat. 

Jag har vänner som är mödrar till tonårsdöttrar. Dessa små flickor får följare på snaphat snabbare än jag hinner blinka, och bara efter en eller två snaps så kommer den, frågan om ”nudes”. Dessa unga pojkar vill alltså ha bilder där flickorna skickar bilder på sig själva nakna. Eller så skickar de helt oombedda sk dick-pics på sin enligt egen utsago, väldigt coola snopp. Det här är ju inte klokt på en fläck!! Dessa småpojkar behöver nån som pratar med dem. Och småflickor behöver lära sig att aldrig känna sig tvungen att skicka bilder på sig själva. Om de inte vill det. Börja bara prata med era barn. Sluta blunda. 

Ingen kvinna ska känna sig tvungen att ligga för att få ett jobb, eller får att få behålla sitt jobb. Eller för att få ett telefonnummer. Ingen kvinna ska få oombedda dick-picks skickade till sig eller bli ombedda att skicka nudes till nån annan. Ingen kvinna ska behöva vara på sin vakt när hon badar i en badtunna med andra människor. Eller åker hiss med nån. Eller åker buss. Eller är i skolan. Eller står i kaffekön på jobbet. Eller är på konferens. Eller på kick-offer. 

Vi kvinnor har både bröst och bak. Så kommer det att fortsätta vara. Och vi ska kunna ha på oss, eller inte ha på oss, vad vi vill. Valet är vårt. Helt vårt eget faktiskt. 

Ingen annan har med det att göra. 

– Du får ursäkta mamma, men att prata med pappa om sånt här, vilket han gör, biter hårdare än när du pratar om det. Du vill väl och du vill lära oss, jag vet det. Men i det här behövs män som förebilder. 

Exakt!! Spot on!! Kloka unge! 

Det är just där det sitter! 

Jag kan tjata hål i huvudet på våra söner om hur viktigt det är att vara en schysst medmänniska. Om hur viktigt det är behandla andra mönniskor med respekt och hänsyn. Om tex vilken utsatt position det är att vara tjej och vara först med att få bröst. Eller sist. Eller att alla mönniskor äger rätten till sin egen kropp. Att ett nej alltid är ett nej. 

Men. 

Som pappa, som man – har ni ett otroligt ansvar här! Ta för fan det ansvaret. Axla den viktiga rollen. Visa hur man är en fin medmänniska. 

Ni fantastiska män – ni kloka, fina, omtänksamma män – som vet att alla människor äger rätten till sin egen kropp. Det är just ni som behöver stiga fram nu! Ni är framtidens förebilder! Ni behövs nu som aldrig förr! Ni är de som kan visa nästa generation hur man behandlar andra mönniskor. 

Och ni som har mognat, ni som har börjat förstå vad det egentligen handlade om när ni kanske en gång var en som ryggdunkade polarn när han stolt meddelade att han just hade överträtt gränsen för vad som faktiskt är ok. Ni män o killar som själva en gång i tiden har suttit i ett omklädningsrum och följt med i jargongen – för att ni trodde att det förväntades av er, men som nu har vuxit upp och känner att ni kanske till och med ångrar ert eget dåvarande beteende – även ni är de som behöver höras nu. Man kan göra om och göra rätt. 

Sluta bara blunda över det som faktiskt händer. Vilket haschtaggen #metoo verkligen har visat. Det finns knappt en tjej som aldrig har varit utsatt. 

Det är dags att sluta vara tysta. Börja prata. Prata om rätt och fel med era söner, med era döttrar. Med era egna vänner. Agera. 

Vill ni vara en del av problemet – eller vill ni vara en del av lösningen? 

Jag var 13 år och skulle börja i högstadiet. Så spännande på så många olika sätt att ha blivit tonåring och börja i sjuan. Det var med blandade känslor som jag hängde mitt sprillans nya hänglås på mitt tilldelade skåp den där första dagen av mitt nya högstadieliv. 

Att gå i den stora korridoren i mitten av Skolhagenskolan var alltid väldigt pirrigt. Det satt allt som oftast stora nior på golvet och lutade sig mot väggen med benen rakt ut i korridoren. Att gå förbi dessa var helt klart på egen risk och man visste aldrig riktigt på vilket humör de var på. Hade de lust att höja sina ben just precis när jag skulle passera så hade de det, och självklart snubblade man handlöst rakt fram. Ibland slapp man. 

Vi var många tjejer som hade börjat växa under den här tiden. Börjat få både bröst och bak en del av oss.  Samtidigt som en del av oss fortfarande väntade på just det. Det var läskigt för dem som var först med att få bröst, och det var inget roligt för de som var sist. Väldigt utsatta positioner båda två. För idiotiska uttalanden från killarna. Och nej, verkligen inte alla killar. Så klart. Men några stycken som tog sig rätten att poängtera hur stora eller små bröst vi hade.  

Jag minns en skolkompis som var bland de allra första tjejerna att växa. Henne ”råkade” killarna putta lite på varje rast så hon föll mot just deras kompis som stod väldigt välplacerad i hennes riktning så han kunde ”ta emot” henne sådär gentlemanna-aktigt med sina kupade händer. Hon sa aldrig nåt. Jag sa aldrig nåt. Men jag såg. Detta hände varje dag. 

En annan kompis berättade för mig att hon brukade ligga på rygg och blåsa på sina nyknoppade bröst varenda kväll innan hon somnade. För det skulle hålla hyn så len och fin. Det hade nämligen hennes pappa så snällt berättat för henne. Då förstod jag inte, tyckte bara det verkade väldigt märkligt. Som vuxen förstår jag precis. Tänker ofta på henne. 

En annan kompis blev kär i en äldre kille. Hon ville ha hans telefonnummer. Frågade modigt killens kompis om det. Och ja, det skulle hon få. Om hon låg med kompisen först. 

Killar som skrek hora, slyna eller madrass för att min kompis hade valt att ha sex med en av grabbarna i gänget. Och hade hon varit med en- kunde hon lika gärna vara med dem allihopa – tyckte killarna. 

Listan kan göras så oerhört tragiskt lång.

Jag själv har aldrig blivit våldtagen. Rent fysiskt. Men jag har sagt nej. Jag har sagt nej, jag vill inte. Och jag har skrikit nej, nej, nej jag vill inte, till mig själv inombords. Men ändå. Fått höra –  ”du har inget val, för nu har det gått så långt!” Gav med mig. För jag trodde att så skulle det ju vara. Tonårsjaget trodde att det var så här livet såg ut.  Jag kände mig så liten och utnyttjad. Samtidigt som jag inte ville vara en sån som lurade nån stackars kille som inte kunde ta ett nej. Det var ju honom det var synd om herregud. 

Nej! 

Jag ville inte! 

#metoo