Life of Ingela

Åkte och handlade efter jobbet idag. Sådär som jag gör ganska frekvent ändå. Istället för att storhandla planerat och strukturerat som många gör, så gör jag tvärtom kan man säga. Åker o handlar lite då och då. Oftast efter jobbet. Inte så strukturerat och inte så planerat.

Efter att ha lagt ner mina varor i korgen inför kvällens middag, kom jag till slut fram till kassan. Började lägga upp varorna på bandet när jag såg att killen framför mig snart var klar.

När jag stod där upptäckte jag plötsligt att jag hade missat mina champinjoner. Jag hörde mig själv sucka högt samtidigt som åh nej, jag glömde champinjonerna komma ut ur min mun, och jag tänkte att jag skulle behöva gå in ytterligare en gång till och ställa mig i kassan ytterligare en gång till. Åh så himla jobbigt! Jag orkar inte!

Då hörde jag kassören säga vill du ha färska eller i burk?

Jag fortsatte plocka upp mina varor….Och innan jag förstod att det var mig han pratade med…..va? vadå, pratar du med mig? Jag tittade förvånat upp.

Då började plötsligt han som var framför också prata med mig…..ja, vad vill du ha? Färska eller i burk?

Det visade sig vara en kollega till kassören som just hade gått av sitt pass och handlade med sig lite gött hem.

Eh…jag vill ha färska….

Ok, hur många?

Ja….sisådär 4-5 stycken.

Jag fixar det åt dig, sa killen och lämnade snabbt sina varor där framme när han hade betalat för sig.

Kassören började scanna mina varor och efter en liten stund kom hans kollega som hade slutat sitt pass med en påse färska champinjoner till mig där jag stod så himla tacksam i hela min trötta uppenbarelse.

Jag blev så glad. Jag blev så överraskad. Jag var så trött och sliten när jag klev in i er butik. Och ni två unga grabbar såg och kanske mest hörde min uppgivenhet och ni gjorde verkligen min dag. Så när jag klev ut ur er butik gjorde jag det med ett leende på läpparna och med ett varmare hjärta.

Er insats kanske tog ca tre minuter extra av ert liv, men det betyder jättemycket för mig.

Keep up the good work! Ett stort tack till Jonathan och Albin på Ica Ljungsbro!

Vad är det som händer här?

22 priviligierade vita, medelålders män i en av världens största demokratier, har röstat fram att kvinnor inte ska ha bestämmanderätt över sina egna kroppar.

Dessa medelålders män tar sig alltså rätten och anser att de i egenskap av att vara just män kan bestämma över hur kvinnors graviditeter ska hanteras. Oavsett om det gäller befruktning genom väld eller incest eller övergrepp. En världsordning där män beslutar över kvinnor. Över våra kroppar.

Bristen på så mycket här…..Empati, kunskap, respekt och medkänsla, medmänsklighet……bara att nämna några. Var tog mänskliga rättigheter vägen?

Kontroll. Makt och kontroll. De här männen kommer aldrig att vara gravida. De här männen har inte en jäkla susning om hur det är att vara gravid. Än mindre har de en jäkla aning om hur det är att vara gravid efter att en man har våldtagit henne. De vill bara kontrollera kvinnan.

Och betänk alla barn som kommer att födas ovälkomna och oälskade, helt utan värme och någon form av kärlek. Där det förväntas att kvinnan i fråga tar hand om det. För var är mannens ansvar här?

Dock tror jag att de sammanlagda aborterna inte kommer att minskas. Däremot tror jag att antalet säkra aborter, under säkra förhållanden med utbildade läkare, kommer att minskas och antalet osäkra aborter, under osäkra förhållanden med individer som i bästa fall är utbildade eller i värsta fall utförda av folk som enbart vill tjäna pengar på kvinnan, öka. Med kvinnans eget liv som insats.

Läste ett inlägg på Instagram där det stod att om män skulle vara gravida så skulle man kunna göra abort på närmsta mack. Kanske ligger nåt i det.

Den 26 maj är det EU val. Vart är vi på väg?

Eller sluta bara ligga.

#underhiseye

Tack älskade Förskolan Östergården för den här tiden. Fem år tillsammans fick vi innan jag valde att gå åt ett annat håll.

Det har varit fem år som har gått med en faslig fart och under alla dessa år har jag lärt mig oerhört mycket. Både om mig själv och om andra. Det har varit en spännande upplevelse, inte helt spikrak alla gånger, att fått varit en del av den härliga verksamhet som vi tillsammans har byggt upp.

Tack ni underbara kollegor som har funnits där i vått och torrt. Som har skrattat med mig. Och som har skrattat åt mig. Vi har gjort det otroligt bra!

Tack alla ni fantastiska barn som jag under dessa år har haft äran att få umgås med varje dag. Tack för allt ni har gett mig och tack för allt förtroende ni har visat mig. Ni kan inte ens i er vildaste fantasi ana vilken glädje ni har gett mig av att bara vara ni. Sådär perfekta som bara ni kan vara, att bara vara ni. Ni är bäst!

Tack alla finfina vårdnadshavare som varje dag har lämnat er/era dyraste ägodel i min och mina kollegors trygga händer i avsikt att förberedas för att i resten av livet kunna ta emot all den undervisning som bara ligger och väntar på dem. På just deras unika sätt.

Stort tack!

”Åh jösses!” Va, säger du så även på jobbet, undrade min familj när jag kom hem med den här bubbliga presenten från mina kollegor.

En dvärgsyren nyplanterad i en kruka på landet. Tack Lotta, Linn och Marie!

På torsdag klockan 09.00 står jag redo för nästa kapitel i mitt liv.

All kärlek ❤️

Sitt starkaste jag. Sin bästa version av sig själv. Utan jämförelse med någon annan. Bara sig själv.

När man utmanar sina egna hjärnspöken och demoner. Går utanför sin comfortzon. Man försöker ändra sitt eget beteendemönster, för att försöka få ett annat resultat än vad man brukar. Jobbigt – ja. Tufft – ja. Men så enkelt är det. Vill man ha ett annat resultat – då behöver man förändra sitt eget mönster. Förändring gör ont. Att växa gör ont. Att utvecklas gör ont. Och ingen annan kan göra jobbet åt en. Bara en själv. Livet så att säga.

Femman i Olstorp. Ni som inte vet vad jag pratar om, googla den. En femkilometare i skaplig tuff terräng. Världsberömd för sin kupering i hela Östergötland.

Att en kropp kan genomgå så många känslor under fem kilometer är ju helt otroligt egentligen. När jag joggade fram där i spåret försökte mina egna hjärnspöken hitta alla möjliga olika ursäkter för att ev slippa, kanske få gå lite istället. För det var ju så himla jobbigt. Och gjorde det inte lite ont också. När jag kände efter.

Men jag inser, och jag förstår, att min egen största fiende – är helt enkelt jag själv. Och mina egna tankar. Som så ofta.

Så jag joggade vidare.

Och Plötsligt. Om det så bara är för en kort sekund. En liten, liten stund. Så finns känslan där. Av att vara den starkaste versionen av mig själv. Just där och då. Ända in i kärnan. Våga ta in den. Våga känn den!

Känslan av Mitt starkaste jag.

All kärlek ❤️

Åh!

Herregud! Ni vet känslan när man öppnar alla dörrar för säsongen. Solen skiner. Värmer på kinden. Hör fåglarna kvittra. Och man känner hur livet bara strömmar igenom en!

Man kopplar på sommarvattnet. Vinkar till grannen som kommer åkande. Man hissar flaggan som maken fick i 40 års present. Och man fyller kylen med alla inhandlade varor. Man tar ut alla utemöbler. Dammsuger uterummet. Man går ner till bryggan. Ser årets lågvatten. Drömmer om när hela bryggan ligger i vattnet ( brorsan kommer i morrn och vet inget om vilket jobb som väntar honom ännu ).

Man njuter bara. Andas och allt känns så mycket enklare.

Man tar fram det inhandlade revbensspjället och lägger det i ugnen för uppvärmning. Dukar i uterummet som fortfarande efter dagens solchock är varmt och härligt. Man tar fram Ica Åtvidabergs egengjorda potatissallad ( världens absolut godaste). Man ser hur solen sakta börjar gå ner över havet. Och man korkar upp en god flaska Amarone. Som finns sen förra sommaren.

Och så minns man plötsligt.

För ett par år sedan var jag egen företagare. Jag åkte runt som massör på olika företag och kånkade på min massagebänk precis lika normalt som många andra kånkar sina arbetsväskor till och från jobbet.

I ena handen hade jag bänken. I andra handen kånkade jag handdukar, oljor och andra diverse saker.

Vid ett av mina företag hörde jag en av medarbetarna väldigt ofta prata om sin stuga på landet. Om hur han satt på sin älskade altan. Om hur han samtidigt tittade ut över havet. Och smuttade på ett kallt glas Amarone. Som han älskade det. När han pratade om det kunde jag se det framför mig och jag kände så mycket med honom.

Ibland funderar jag över ödet. Eller om det över huvud taget finns ett öde. Eller om allt redan är förutbestämt. Ingen vet. Jag vet verkligen inte. Allt är upp till var och en att själva välja vad det är man tror på.

Men. Oavsett.

Nu, sen 2011, sitter jag i precis samma uterum som Arne pratade om. Och tittar ut över precis samma hav som han gjorde.

Och jag ser exakt den solnedgång som han på den tiden pratade så otroligt mycket om. Som han älskade. Som jag numera också älskar.

För ett par år sedan tog Arne sina sista andetag i den här världen. Han dog lika fort och överraskande som han levde.

Jag är dock helt övertygad om att han fortfarande finns, att han nånstans sätter fart på änglarna på andra sidan den här platsen, den här platsen som vi känner till som våran.

Ikväll tänker jag lite extra mycket på dig Arne. Och jag tar ett extra glas Amarone åt dig, samtidigt som jag ler när jag tänker på din förklaring som den VVS-are du var, om hur vi skulle fixa överkopplingen mellan sommar och vintervatten, den dagen du sålde din älskade stuga till oss nybörjare.

All kärlek ❤️

En fredagkväll då jag hämtade hem yngste sonen vid åttahugget på stationen från Skövde och hans tuffa överlevnadsvecka. Han önskade sig mycket mat, en egen godispåse och amerikanska fluffiga pannkakor till frukost. Så klart mamma fixar den önskelistan.

Och när jag stod där vid spisen på lördagsmorgonen och gräddade fluffiga pannkakor i massor, log jag plötsligt när jag tänkte på att vi nog var rätt många mammor som har söner o döttrar på P4 just nu, som stod och gjorde lite extra den här lördagsmorgonen. ❤️

Efter den smarriga frukosten drog maken och jag på 8 årskalas då den yngste kusinen på makens sida precis har fyllt just 8.

Sen drog vi till stan för att gästa Pernilla Wahlgren på hennes 50 årsfest tillsammans med flera hundra andra i publiken, men som mest bestod av hennes familj iofs sa Måns Nathanaelsson, som var en av festfixarna på scenen. 😂 wahlgrens är ju överallt.

Och när man har varit på Pernillas femtioårsfest går man raka vägen till Pappa Grappa och äter en avsmakningsmeny på åtta rätter. Det är sen gammalt.

Ja jösses det var så himla gott! Fotade alla rätter men det skulle ni aldrig orka se så jag struntar att visa dem helt enkelt. Så ni får endast njuta av den minst godaste och den allra godaste. Gissa vad som är vad?

Söndagen skulle tillbringas på läktaren för att se när yngste spelade fotbollsmatch var det tänkt. Men efter ca 10 minuter in i första halvlek så hoppade han starkt och hurtigt in i nickduell tillsammans med en annan spelare. De krockade så hårt att smällen hördes ända upp på läktaren. Blodet sprutade och det var bara att köra upp båda killarna till akuten.

Tränaren bad mig att säga till läkarna på sjukhuset att skynda sig på lite, så de skulle hinna tillbaka till andra halvlek. Det gick ju sådär kan man säga. 😉

Åtta stygn och en timme eller tre senare fick vi åka hem. Och för er som undrar hur C mår så kan jag meddela att han mår under omständigheterna bra. Han hälsar och tackar för all omtanke.

En överlevnadsvecka i skogen är visst ingenting mot att spela fotboll.

All kärlek ❤️

Anhörigdag på Skaraborgs Regemente P4. En dag jag har sett fram emot sen den dag han ryckte in för sex månader sen. Så kul att få ta del av den vardag som yngste sonen har nuförtiden.

En vardag där soldaterna tränar sig för att i en framtid försvara Sveriges demokrati.

Klockan var exakt 10.00 och vi blev välkomnade av Kapten Rambow. Asså – bara det. Kapten Rambow tog emot oss. Kan men ens heta så som kapten? En kan ju tro att det är påhittat. Men icke.

Bra stuk på mössan ändå. På den till höger alltså.

En liten åktur i den här bilen blev det allt.

Sonen körde runt ett gäng nyfikna anhöriga.

Sju kilo på axeln.

Kasern 2.

Bra vik och bra sträckning. Godkänt på morgonvisitationen. Oanade talanger.

Ja, en palljävel. Ni som vet, ni vet. Såna kan ställa till besvär.

Skåpsordning är viktigt. Visste inte ens att sonen kunde vika sina kläder. Alltid lär man sig nåt. Även som förälder.

Så raka rader att en nästan kan tro att det är en Hemtexhylla.

När man öppnar sitt skåp efter en skitjobbig dag ska strumporna iallafall le åt en när man kommer hem. Glada strumpor kan rädda en hel dag.

Sonens sovrum i nio månaders tid. Förutom de nätter som tillbringas ute i fält.

Som jag älskar den här rekryten. Tror inte han fattar hur mycket egentligen.

Klockan snart 13.00.

En historisk årgång värnpliktiga -99, pratade Kapten Rambow om när dagen närmade sig sitt slut. Kan inte annat än att hålla med.

Nationalsång och sen höger – vänster – om.

🇸🇪🇸🇪🇸🇪🇸🇪

All kärlek ❤️

Frisören stod just och tvättade bort färgen ur mitt hår. Ni vet, sådär otroligt skönt med hårbottensmassage och annat gött. Jag blundade och njöt av varenda sekund, hade lätt kunnat somna. Lugnt och mysigt.

När plötsligt hela lokalen fylldes av ”JA MEN GUD VAD TREVLIGT DET HÄR SKA BLI.”

Jag hoppade till i rena förskräckelsen där i stolen och undrade för mig själv vad det var som skulle bli så himla trevligt. Och för vem.

Jaha se där ja. En kvinna skulle få sig en tvätt hon med så klart. Slängde sig ner i stolen bredvid mig med sin frisör bakom sig. Hon fortsatte ”MEN HUR ÄR DET MED DINA BARN NU DÅ?”

Frisören svarade en smula lågmält att det var ju bara bra. JA, SE DET VAR DET JU MED HENNES BARN OCKSÅ.

Deras konversation fortsatte medan vi andra tystnade. Eller, vi andra hördes inte iallafall. Men vi hörde dem. Eller en av dem. Det handlade om tonårsbarn och deras trötthet. DET ÄR JU SÅNT SOM HÖR TILL, skrek kvinnan.

Och sommarjobb är ju bra…sa frisören.

FÖR DET ÄR JU SÅNT SOM ÄR BRA ATT HA PÅ SITT CV. OCH TÄNK VAD BRA DET ÄR ATT LÄRA SIG ATT TJÄNA EGNA PENGAR. OCH KOMMA I TID OCH GÖRA DET MAN SKA.

Frisören fortsatte, att annars är det ju lätt hänt att ungdomarna bara är hemma och ligger i sängen.

NEJ DÄR MÅSTE MAN SOM FÖRÄLDER MINSANN SÄTTA GRÄNSER. CHILLA EN HEL SOMMAR ÄR INTE OK. MAN SKA LÄRA SIG TA ANSVAR. MIN 14 ÅRING VILLE SLUTA SKOLAN I FÖRRA VECKAN. JAHA MEN GÖR DET, SVARADE JAG. DAGEN EFTER SATT HON O PLUGGADE IGEN.

Ibland dyker de upp. De där som pratar för oss alla andra. Som liksom tar upp hela utrymmet och som inte har en tanke på att precis allt som de har att berätta kanske inte intresserar nån annan än den själv. Ungefär som de där som pratar i högan sky i sin telefon på bussen eller i affären som om alla vill veta vad de har att säga.

Min njutstund i handfatet var tyvärr till ända och min frisör ledde mig till min klippstol och jag satte mig.

Precis efter kom tvättgrannen. VA, BEHÖVER DU PÅMINNA DINA BARN OM DERAS LÄXOR? Ja, svarade hennes frisör. Annars blir inga läxor gjorda hemma hos oss.

NEJ, DET BEHÖVER INTE JAG GÖRA. DET SKA MAN INTE BEHÖVA GÖRA ALLS. BARNEN SKA MINSANN LÄRA SIG SJÄLVA ATT GÖRA SINA LÄXOR.

Ja…. men…., frisören försökte komma till tals.

NEJ. DET ÄR BARA ATT TALA OM FÖR DEM ATT DET ÄR DERAS EGNA ANSVAR. OM INTE LÄXORNA GÖRS SÅ ÄR DET DERAS PROBLEM. MINA TJEJER GÖR ALLTID SINA LÄXOR!

Och där har du själva klon, tänkte jag säga. Om du hade barn som av olika skäl inte gjorde sina läxor så kanske du hade resonerat annorlunda.

NEJ, DU SOM MAMMA BORDE TÄNKA EFTER HUR DU FOSTRAR DINA BARN. HUR MÅNGA LÄXOR HAR DINA BARN?

Två i veckan….

JA DÅ ÄR DET JU ÄNNU ENKLARE. DÅ HAR DE JU BARA TVÅ GÅNGER I VECKAN ATT TA ANSVAR FÖR!

Ja men hon går bara i tvåan…hon behöver lite hjälp.

NEJ SKA BARNEN LÄRA SIG SÅ ÄR DET BARA ATT LÅTA DEM TA EGET ANSVAR. SÄG TILL DEM BARA! INGA KONSTIGHETER.

//

Jösses. Jag var helt tagen. Jag satt till och med och blev lite småförbannad. Men ändå sa jag ingenting. Borde jag har gjort det? Ja kanske. Men ändå inte.

Men mest blev jag nog ledsen. Att som mamma få höra att man gör fel är inte så vidare värst roligt alla gånger. Det är skillnad om man som förälder har bett om råd, om hjälp eller måhända om lite tips i vardagen. Men helt apropå. Utan nån som helst förståelse för att varje familj är unik.

Jag har genom åren ofta fått höra att jag har gjort fel. Att jag borde ha gjort på ett annat sätt. Känslan av skuld och otillräcklighet har periodvis legat som tunga ok på mina axlar som mamma.

Fram tills den dag jag insåg att det är ingen annan som vet hur jag har det. Det är ingen annan som lever mitt liv. Absolut ingen annan.

Om mina barn behöver stöttning där kanske inte dina barn behöver det, så är det mitt jävla ansvarsområde att ge dem den stöttningen. Oavsett.

Så det så!

All kärlek ❤️

Tog med honom till gymmet allra första gången när han var cirka 14-15 år. Sen dess har han väl i princip aldrig lämnat det kan man kanske säga.

Åren går och tiderna förändras. Nu för tiden är det han som tar med sig mig på gymmet så att säga.

Och jag gillar att träna tillsammans med honom. Det är riktigt roligt.

När mina muskler brinner och han efter en hård övning med ett leende och med glimten i ögat säger – bra mamma, bara älskar jag!

”Bra mamma”, tar sig ända ner i hjärtat och jag ser att han verkligen menar det. Och jag ser samtidigt att han också gillar att vara där tillsammans med mig. ❤️

All kärlek ❤️

Bara gör det! Älska mig för den jag är!

Har inga ord egentligen. Men ändå är hela hjärtat fullt. Jag är tagen. Berörd. Bestört. Ledsen. Arg. Frustrerad. Förbannad. Sorgsen.

Jag är så i Norden påverkad. I hela mitt system. Varenda cell. Jag kände inte Josefin Nilsson alls. Mer än att jag lyssnade på en del av hennes sånger som hon sjöng med en väldig känsla. Och jag rycktes med av hennes fantastiska energi. Jag läste väl då och då i tidningen genom åren att hon mådde lite dåligt till och från. Psykisk ohälsa döpte medierna det till. Hon fortsatte ändå att stå på scen.

Medan hon samtidigt levde i en riktig jävla mardröm. I en relation med en av våra ”största svenska manliga genier” som han kallas. Med slag och sparkar. Och kommentarer såsom din jävla grisfarmarf*tta.

Inslängd i en vägg så både hon och väggen gick sönder och samman. Kollegor som såg blåmärkena. Men ingen som fanns där och stod upp för henne. Bara tystnad. Den ensamheten. Utsattheten. Medan han höjdes till skyarna. Och står där just i detta nu faktiskt. På Sveriges mest prestigefyllda scen.

Hon avled 2016. I sviterna av skadorna hon fått efter hans misshandel. Efter operationer och titanskruvar i ryggen. Med panikångestattacker och rädslor. Hon ville sprida sin historia. Men hon hann inte. Igår den 22 mars skulle hon ha fyllt 50 år.

Det här har tagit mig så väldigt hårt. Tänk och leva under såna här förhållanden. Vad är det för jävla kräk som utsätter andra människor för sånt här? Vad har de här asen fått för lite eller för mycket av i sin barndom? Hur kan de ta sig rätten att förstöra livet för en annan människa?

Och alla ni barn som blir vittnen till sånt här. Som kanske ligger nånstans gömd under en filt för att slippa se och höra när mamma blir slagen sönder och samman. Och så alla vuxna som väljer att inte se. Som vänder ryggen till för att slippa bli engagerade i nåt som är lite obehagligt. För det är enklast för en själv.

Nej! Vi kan inte vara tysta längre! Vi kan inte skydda de här små, fega ynkryggarna längre. Vi måste börja lägga skulden och skammen där det hör hemma. Och det är inte hos offren.

Jag kände mig så himla frustrerad efter den här dokumentären om Josefin – älska mig för den jag är som jag såg i natt, så jag drog till landet och högg upp en hel jäkla björk i ren ilska. Då gick det undan kan jag lova!

#brinnförjosefin

Jag säger som Katarina Wennstam. Brinn av helig vrede mot alla män som väljer att slå och förnedra. Brinn för alla kvinnor som inte vågar gå, som inte orkar. Brinn för Josefin, mot alla kulturchefer som skyddade, som tystade ner, som tyckte att en fullsatt teatersalong och ett ”manligt geni”var viktigare än en sönderslagen och livrädd kvinna.

Ljus och kärlek! Och för allt i världen. Älska mig för den jag är!

❤️