Över ett glas Amarone

Åh!

Herregud! Ni vet känslan när man öppnar alla dörrar för säsongen. Solen skiner. Värmer på kinden. Hör fåglarna kvittra. Och man känner hur livet bara strömmar igenom en!

Man kopplar på sommarvattnet. Vinkar till grannen som kommer åkande. Man hissar flaggan som maken fick i 40 års present. Och man fyller kylen med alla inhandlade varor. Man tar ut alla utemöbler. Dammsuger uterummet. Man går ner till bryggan. Ser årets lågvatten. Drömmer om när hela bryggan ligger i vattnet ( brorsan kommer i morrn och vet inget om vilket jobb som väntar honom ännu ).

Man njuter bara. Andas och allt känns så mycket enklare.

Man tar fram det inhandlade revbensspjället och lägger det i ugnen för uppvärmning. Dukar i uterummet som fortfarande efter dagens solchock är varmt och härligt. Man tar fram Ica Åtvidabergs egengjorda potatissallad ( världens absolut godaste). Man ser hur solen sakta börjar gå ner över havet. Och man korkar upp en god flaska Amarone. Som finns sen förra sommaren.

Och så minns man plötsligt.

För ett par år sedan var jag egen företagare. Jag åkte runt som massör på olika företag och kånkade på min massagebänk precis lika normalt som många andra kånkar sina arbetsväskor till och från jobbet.

I ena handen hade jag bänken. I andra handen kånkade jag handdukar, oljor och andra diverse saker.

Vid ett av mina företag hörde jag en av medarbetarna väldigt ofta prata om sin stuga på landet. Om hur han satt på sin älskade altan. Om hur han samtidigt tittade ut över havet. Och smuttade på ett kallt glas Amarone. Som han älskade det. När han pratade om det kunde jag se det framför mig och jag kände så mycket med honom.

Ibland funderar jag över ödet. Eller om det över huvud taget finns ett öde. Eller om allt redan är förutbestämt. Ingen vet. Jag vet verkligen inte. Allt är upp till var och en att själva välja vad det är man tror på.

Men. Oavsett.

Nu, sen 2011, sitter jag i precis samma uterum som Arne pratade om. Och tittar ut över precis samma hav som han gjorde.

Och jag ser exakt den solnedgång som han på den tiden pratade så otroligt mycket om. Som han älskade. Som jag numera också älskar.

För ett par år sedan tog Arne sina sista andetag i den här världen. Han dog lika fort och överraskande som han levde.

Jag är dock helt övertygad om att han fortfarande finns, att han nånstans sätter fart på änglarna på andra sidan den här platsen, den här platsen som vi känner till som våran.

Ikväll tänker jag lite extra mycket på dig Arne. Och jag tar ett extra glas Amarone åt dig, samtidigt som jag ler när jag tänker på din förklaring som den VVS-are du var, om hur vi skulle fixa överkopplingen mellan sommar och vintervatten, den dagen du sålde din älskade stuga till oss nybörjare.

All kärlek ❤️