Oss massörer emellan

BK Ljungsbro kämpar på. Kvalar mot en plats i division 3. Otroligt spännande! Vet inte om klubben nånsin ens har varit högre upp i seriespel förut.

Jag har som massör fått äran att vara med på ett litet, litet hörn. Jag har stått till förfogande med min bänk och med den kompetens jag besitter. Så tacksam över det.

Älskar det faktiskt. Energin det ger. Energin jag får. Älskar känslan i hela alltet. Älskar tempot. Älskar förväntningen som hänger i luften. Älskar darret i sammanhanget. Älskar att få vara en del i sammanhanget.

Idag var första kvalmatchen. Mot Dagsberg från Norrköping. Ställde upp min bänk och jobbade både baksidor och framsidor innan match.

Motståndarna gjorde entré. De tog sitt omklädningsrum i besittning med både ledare och spelare.

Och så kom det plötsligt en tjomme med en likadan bänk som jag har. Han ställde upp den i ett av rummen som var lediga och jag började prata med honom. Oss massörer emellan 😂De hade helt enkelt också en massör. Och vilken massör sen!

Om man jämför med många besitter jag en hel del kunskap. Så är det ju. Och om man jämför med många, så kan jag ingenting. Ödmjukt inser jag – att ju mer kunskap jag har – desto mer inser jag hur lite jag kan.

Att se proffs jobba. Hur häftigt är inte det.

Han har varit i branschen över trettio år.

Jag såg. Och jag lärde. Han visade och han berättade. Han rabblade fästen och ben, han rabblade rörlighet och vad som hänger ihop med vad. Jag stod som ett ljus. Bara såg. Och lyssnade. Bara sög in all information. Han tryckte. Och han vred. Han skakade och han drog.

När hans grabbar var klara sa han till mig – släpp borsten och andas. Jag hade nämligen redan börjat sopa efter grabbarna. Släpp borsten och andas. Jag gjorde som han sa. Släppte borsten och typ.,..,andades. Jag kan se att att du har en forcerad andning. Lägg dig här på bänken så kollar vi.

Jösses. Jag hoppade smidigt upp. Och han började med att lägga sina händer på min mage. Jag ska känna hur din puls slår. Sen började han. Och på cirka fyra minuter hade han släppt på både diafragman och letat fram bukspottkörteln som hade ”fastnat”, och fått mig att andas på riktigt och fått mig mjukare i buken.

Jag var helt tagen. Så häftigt. Vilken boost!

Såå otroligt roligt. Så oerhört kul!

På måndag är det jag som ringer ett samtal och han har fått en ny patient. Eller elev?

All kärlek ❤️

Ps. BK Ljungsbro vann förresten med 2-0!

Hur man läser fem kurser spanska på tre år

(Vår son berättar nedan om hans upplevelse i hur skolans värld har tagit hand om hans styrkor. Att vara extra begåvad i ett ämne kräver än mer utmaning från skolan vad gäller utmaning och utveckling för den enskilde individen.)

Följande stycken är ytterligare ett exempel på hur chanslös man som ensam individ är mot den enorma, resursslukande byråkratin i Sverige. Hur fyrkantigt allting är, hur lite man tillåts vara annorlunda och hur man som egentänkande individ stryps till döds av våra verklighetsfrånvända paragrafryttare till skolpolitiker på daglig basis. De som inte sticker ut lyckas bäst, det är Skolverkets ambition med systemet de har, och de lyckas uppnå det målet väldigt väl. Alla som på något vis har andra åsikter, värdegrunder, egenskaper, talanger, svagheter eller kvaliteter, ska långsamt reduceras och pressas samman tills det som gör dem unika har kramats ut. Kvar finns ett skal, innehållandes ingenting, som sedan går att forma till en påverkbar medborgare utan ryggrad eller egen vilja. Världens bästa musikband, Raubtier, med frontman Pär Hulkoff i spetsen, har en låttext enligt följande:

I Tallinn hade jag som bekant läst franska i två år och gått ut de kurserna med toppbetyg. När jag kom tillbaka hem till Sverige igen ville jag ju gärna fortsätta med franska för att slippa byta en gång till, eftersom jag redan hade tvingats byta bort spanskan inför åttan då det inte fanns som alternativ. Jag fick kliva in i Franska 3, den första franskakursen på gymnasiet som var till för elever som hade läst franska från och med årskurs sex. Jag hade läst från årskurs åtta, men tänkte att det inte skulle vara några problem. Det var det inte heller och det flöt på väldigt bra. Det var en hel del smarta elever i min franskagrupp så det blev många bra diskussioner och relativt hög nivå på det hela. Men det blev tråkigt, eftersom jag var van att prata massor franska på lektionerna, men här sa vi inte ett dugg, det var bara ett evigt nötande av grammatik som inte är viktigt överhuvudtaget. En fransman förstår precis lika bra även om man råkar böja ett verb fel i futurum eller preteritum. Därför menar jag att det enda sättet att lära sig ett språk på är att prata, prata, prata. Skriv en del, lyssna mycket, läs en del, men framförallt prata. Men det gjorde vi inte och därför dröjde det inte länge innan jag tröttnade på franskan, fick inget utlopp för mina kunskaper och utvecklingen tog tvärstopp. Efter någon månad in på gymnasiet fick jag nog och ville byta tillbaka till spanska, trots att jag var medveten om att det förmodligen var samma upplägg där. Jag ville hoppa direkt in i Spanska 3, motsvarigheten till Franska 3, då jag var övertygad om att jag skulle klara det utan problem. Lärarna trodde såklart inte på det och vägrade därmed släppa in mig i Spanska 3, så jag hamnade i Spanska 1, nybörjarkursen. Jag såg det som en förolämpning, kan de inte se på mina språkbetyg från Tallinn och fatta att jag inte behöver gå nybörjarkurs? Men det var omöjligt, man var tydligen tvungen att tenta av de två första kurserna för att få komma med i trean. Det gillade jag inte. Om Messi byter lag, tvingar den nya tränaren honom att bevisa sig i U19 och U23 först? Knappast, han går in direkt, och det ville jag också göra. På spanska, och språk överlag, är jag faktiskt Messi jämfört med de flesta jag någonsin har gått i skolan med. Några jag kände gick i Spanska 3 och jag berättade för mamma och pappa att jag är bättre än allihop på spanska, trots att det var två och ett halvt år sedan jag läste det. De trodde mig men kunde inget göra, så det blev nybörjarkursen för mig.  

Jag gick Spanska 1 under nästan halva läsåret, och lärde mig inte ett dugg. Skrev alla rätt på alla prov, hade alla rätt på muntliga förhör, satta alla glosförhör utan att ens öppna boken. Till sist tröttnade jag på det också och sa att jag ville tenta av hela kursen för att äntligen få chansen att lära mig något igen. Jag tentade av kursen och fick A, och ville hoppa in i Spanska 3 efter det. Det gick inte nu heller eftersom jag fortfarande var tvungen att tenta av Spanska 2 också. I väntan på den tentan fick jag vara med på Spanska 3-lektionerna och ”känna på det,” då jag var klar med nybörjarkursen och inte var välkommen dit mer. Jag kände efter två minuter att Spanska 3 inte är några som helst problem och mitt påstående om att jag fortfarande var bättre än de flesta på spanska bekräftades. I januari 2014 skrev jag tentan för Spanska 2, och fick betyg B utan att ens ha rört kursboken. Har för mig att jag till och med struntade i att hämta ut den, så den ligger säkert kvar i lådan på biblioteket med mitt namn på än idag. Nu var jag hursomhelst välkommen till Spanska 3 på samma premisser som de andra, efter att ha läst in åttans och nians kurser på några månader. Jag gick ut första gymnasieåret med betyg C i Spanska 3, vilket jag var nöjd med då jag bara hade läst kursen i fyra månader. Egentligen förstår jag inte hur jag kunde få C på så kort tid, hade ju missat rätt mycket. Jag kände dock att jag kunde mer, och valde givetvis Spanska 4 som individuellt val inför tvåan.  

Mina klasskamrater började få svårt att hänga med i Spanska 4, nivån stegrades hela tiden. Det var samma lärare i fjärde kursen som jag hade haft i Spanska 1, och vi hade en fin relation. Hon var duktig på att förklara saker och skrev snyggt på tavlan utan kladd. Jag kände mig väldigt bekväm med nivån på undervisningen, det var inte svårt alls. Språk är min grej, har alltid varit, och kommer förmodligen alltid att vara. Inför julavslutningen 2014 frågade läraren öppet i klassen om det var någon som tänkte läsa Spanska 5 under trean. Ingen räckte upp handen, det lockade inte riktigt. Jag hade inte stängt dörren helt, men var ganska skeptisk. Jag hade hört mig för om Spanska 5 och det var ingen kurs man kunde leka sig igenom direkt. Man skulle läsa korta romaner, man skulle kunna genomföra vardagliga dialoger hyfsat obehindrat och man skulle kunna känna igen olika sydamerikanska dialekter. Jag hade ingen lust att behöva slita så jäkla hårt igen under mitt sista skolår, jag kände att min energi är förverkad. Folk pratade hela tiden om hur lätt årskurs tre är, bla bla, och det hade jag sett fram emot lite grann. Dra sig tillbaka en aning, få andas lite och kanske lyckas läka några av alla sår jag hade fått genom åren. Svenskan verkade vara det enda svåra i trean, såvida man inte valde till matte som individuellt val såklart. Det skulle jag absolut inte göra, så det var lugnt. Svenskan grejar jag, piece of cake, och sedan är det klart. Vad skönt, alltså. Spanska 5 fanns i mitt bakhuvud, men jag var inte särskilt sugen på det. Kursen skulle bedrivas på en annan skola i stan dessutom, då det inte fanns någon lärare med den utbildningen på Folkungaskolan. Det var en kvarts promenad och jag hade ingen större lust att gå ned dit själv två-tre gånger i veckan när de andra bara satt och pillade naveln. Men i slutet av tvåan blev jag haffad av spanskaläraren i korridoren och hon ville prata med mig om Spanska 5. Enligt henne var bedömningen att jag var en av de få som faktiskt hade möjlighet att klara den svåra kursen, att de väldigt gärna ville att jag skulle söka. De var beredda att låta mig läsa på distans med fysisk avstämning en gång i veckan, vilket såklart lät lite lockande. Då slapp jag ju gå ner till andra skolan hela tiden, kunde lika gärna sitta hemma. Det var till och med så att jag skulle slippa ha kontakt med den hyperutbildade läraren därnere, då min mentor (som undervisade Spanska 3) var villig att ställa upp som mellanhand. Läraren därnere skulle skicka uppgifterna veckovis till min mentor som sedan skulle vidarebefordra rasket till mig. Det märktes att de verkligen hade sugit på den här karamellen, så jag bad att få fundera på saken och återkomma.  

Givetvis tackade jag ja till erbjudandet, det gick inte att säga nej. Det lilla som fanns kvar av mitt inre driv styrde beslutsfattandet åt mig och då var det inget snack. En språkkurs på steg 5-nivå ger dessutom ytterligare meritpoäng vilket i sin tur är gynnsamt i framtiden när man ska söka in till universitet. Visserligen får jag ångest bara av tanken på att plugga vidare, men man vill ju ändå ge sig själv möjligheten. Det bidrog också till mitt beslut, jag såg det lite som en möjlighet att slippa högskoleprovet. Jag hade aldrig gått med på det här med spanskan om jag inte hade fått möjligheten att läsa kursen på distans, och naturligtvis tog jag för givet att skolan hade erfarenhet av distansstudier och därmed hade en bra plan för det.  

Det visade sig efter ett tag att de inte hade några rutiner alls för det. Inga förberedelser, ingen plan och ingen tydlighet gentemot mig och mina föräldrar. De gav mig alldeles för mycket frihet, jag fick göra precis som jag ville vilket inte fungerar när det som ska göras är tråkigt. Hade det handlat om att jag skulle plugga in allt om Tintin i Kongo så hade jag gärna sluppit lärarna helt och gjort hela skiten på egen hand. Nu var det ett tråkigt ämne och då funkar det inte. Jag gjorde allt jag kunde med läxorna jag fick hemskickade, träffade min mentor varje fredag för avstämning, men jag lärde mig absolut ingenting. Mentorn, som enbart hade kompetens nog för Spanska 3, tjatade om att jag skulle titta på UR där det fanns mängder av PISSTRÅKIGA program på spanska. Jag blev tröttare och tröttare, det gav ingenting och sakta men säkert började jag ge upp. Mina krigarkrafter sinade snabbare än vad jag trodde och jag började ta in vatten likt Titanic. Jag lämnade in grammatikpappren jag hade fått i god tid och tittade på UR då och då, men mina krafter att styra upp studierna själv var slut vilket ledde till att det gick utför ganska snabbt. Dessutom blev det så att hela vår klass ordinarie lektioner flyttades från fredagarna, vilket innebar att vi bara hade fyra skoldagar under mer än halva sista läsåret. Men det gällde inte mig naturligtvis, jag åkte in själv varje fredag klockan tio för en timmes avstämning med mentorn. Jag hade ju hoppats få slippa hålla på själv medan de andra pillade naveln men nu blev det exakt så lik förbannat. Kontentan blev att alla utom jag fick en extra ledig dag i veckan. Jag hade jobbat röven av mig sedan dag 1 på dagis en ändå var det jag, bara jag, som inte hade ledigt på fredagar. Rättvist!  

Ibland på fredagsmötena fick jag göra läs- och hörförståelse, sådant som är svårt att genomföra på distans. De muntliga delarna var också schemalagda under de här timmarna och vid det här laget hade jag börjat tröttna ordentligt. Framåt november-december hade jag fortfarande inte lärt mig ett enda dugg, den enda anledningen till att jag överhuvudtaget var nära godkänt var att jag råkar vara född med en talang för språk. Jag lärde mig inget i Spanska 1, inget i Spanska 3, lite grann i Spanska 4 och nu inget under halva Spanska 5. Åttiofem procent av mina resultat berodde enbartpå min egen förmåga som är medfödd, och femton procent på att läraren i Spanska 4 var hyfsat bra. Jag vill till och med påstå att jag hade mer nytta av nians franska från Tallinn än gymnasiets spanskakurser i Spanska 5. Det är bedrövligt, och givetvis kramade det här ur det sista jag hade i energiväg. Jag låg långt efter inför omstarten i januari och nu fick det vara nog. Farsan blev arg när jag berättade för honom om hur det hade gått till och han skulle nu boka ett möte med min mentor för att styra upp saker och ting. Det gjorde han och efter det blev det något bättre, jag började få ordning på sakerna. Jag visste att jag hade klarat kursen utan problem om jag bara hade fått rätt förutsättningar att göra det. En kurs på steg 5-nivå, oavsett om det är matte eller språk, är svår och kräver viss talang och en jäkla massa plugg. Jag kände mig lurad, skolan hade dragit in mig i det här utan att ha någon som helst aning om hur distansstudier fungerar. De visste att jag har ADD och Asperger, men ändå blev det såhär illa. Det bevisar dels hur låg kunskap de faktiskt hade inom NPF-diagnoser och elever med särskilda behov, men också hur dåliga spanskalärarna faktiskt var. Hon som hade undervisat mig i Spanska 1 och Spanska 4 vill jag inte kritisera, hon gjorde sitt jobb och jag lärde mig faktiskt lite grann, men min mentor i Spanska 3 och även läraren på andra skolan fungerade inte alls.  

Det här är enda gången jag har fuskat i skolan. Jag fuskar gärna i spel och när jag tävlar om det leder till att jag kan undvika förlust, men i skolan har jag aldrig fuskat förutom i Spanska 5. Som sagt, lärarna hade inte lärt mig ett endaste dugg under hela året trots att jag hade försökt mitt bästa. Jag låg långt efter i januari och var tvungen att ta ifatt på något sätt. Jag orkade inte göra en till raketspurt á la Tallinn, det hade jag inte överlevt, så fusket blev det enda jag orkade med. Har jag dåligt samvete för det? Nej, inte det minsta. Det var skolans fel att det blev som det blev och jag vägrade få ett F för att de inte gjorde sitt jobb. De var omoraliska mot mig och då har jag all rätt i världen att vara omoralisk tillbaka, jag är än idag övertygad om att jag handlade korrekt. Jag blev godkänd till slut och med det så hade jag läst in fem kurser spanska på tre år. På avslutningen inför studenten mottog jag ett stipendium för mina insatser i spanska, tydligen var det ingen i skolans hundraåriga historia som hade läst fem kurser på tre år i samma ämne. Femhundra kronor fick jag för det, det vill säga ett halvårs förbrukning proteinpulver, och för andra gången under hela gymnasietiden fick jag lite uppmärksamhet i klassen. Första gången var dagen efter Vasaloppet, då var det några som pratade med mig, och nu var det likadant. Jag förtjänade det där stipendiet, trots att jag hade fuskat på två prov i Spanska 5. Jag visste att jag hade klarat det under normala omständigheter och det räckte för mig. Det är samma sak som på Lidingöloppet, jag hade absolut klarat 2:40 om jag inte hade pajat ljumsken efter fem kilometer. Folk får säga vad de vill om att jag hittar på ursäkter och snackar skit, det bryr jag mig inte om. Jag vet att det jag säger är sant och det är det enda som betyder något. Vad de andra, avundsjuka individerna säger kvittar helt för mig.  

(Låttexter: Raubtier – Levande Död, Hulkoff – Jarfr)

Tack du fantastiska människa ❤️

En epidemi – som blev en pandemi. Hela världen är drabbad. Bebisarnas allra första ord är Corona nuförtiden.

Vem man än pratar med, från vilket land som helst, så känner vi nog alla av en viss form av rädsla. En rädsla för nåt som vi innerst inne vet så lite om, men som vi alla känner av. Och som vi alla drabbas av på olika sätt.

På så kort tid har så väldigt mycket hänt. Och jag tror att världen aldrig mer kommer att vara densamma som den var innan 2020.

Rädslan för att anhöriga ska bli sjuka. Att själv bli sjuk. Rädslan för att bli av med jobbet. Rädslan för att ha blivit av med jobbet. Ekonomin? För den enskilde? Och för det stora hela? Vad händer? Nära dödsfall. Konkurser. Isolering. Depressioner. Våld i hemmen. Självmord. Dödsångest i respirator. Avstånd och brist på beröring.

Samtidigt. En värld som stannar upp. Känner efter. Vad är det som är viktigt?

Det är och har varit ett tufft år. 2020 har fått kämpa. Det får man ändå säga. Och vi alla har fått kämpa tillsammans. På olika sätt.

Min mamma, som tillhör riskgrupp och bor i en annan stad, har inte varit i en enda mataffär sen i mars. Hon trodde aldrig att hon skulle hamna i en situation där hon skulle längta efter att få gå och handla sin egen mat. Gå och strosa där bland äpplen och potatisar. Men det gör hon. Mycket. Något hon bara tagit för givet tidigare. I livet innan 2020.

Hon har fått sin mat levererad hem till dörren en gång i veckan i ett halvårs tid av en helt fantastisk kvinna. Denna ängel heter Angelika och är dotter till min mammas granne. När hon handlar åt sin mamma ”kan jag lika gärna handla åt din mamma på samma gång”. Den proceduren sköter hon medan hennes barn är på sin tennisträning. Leverans torsdagar. Vill ha inköpslistan på tisdagen. Medmänskligheten. Tiden hon lägger ner. Kärleken i hennes gärning.

Tacksamheten jag känner inför denna vackra kvinna är ovärderlig.

Hur tackar man ens?

All kärlek ❤️

Årets tristaste syssla

Asså bryggan. Så otroligt härlig och fantastiskt mysig att ha. Älskar den. På sommaren när den ligger i vattnet. Men det som inte syns exakt då – när man kanske sitter där och sippar på ett kallt glas rosé en varm och härlig sommardag – är allt jobb det behövs för att den ska kunna ligga just där.

Och det som inte syns, det finns ju inte. Det är ju sen gammalt. Det vet ju alla. Blundar man tillräckligt hårt så kan man välja det man vill se. Och då kanske man inte ser nånting. För det kanske blir alldeles för jobbigt.

Men men.

Bryggan är nu iallafall uppe för vintern. Och den hoppar inte upp av sig själv. Så kan man säga. 250 kg stycket. Plus kanske 100 kg landgång. I runda slängar dryga halvtonet som ska upp. Easy peasy.

Lite järnrör och gamla trätrall kan var bra till mycket.

Inte tappa några bultar eller skruvar i vattnet.

Adde står på den fasta delen. Tar tag i spännbandet. Böjer benen. Gör ett marklyft. Och 250 kg är uppe. Inga konstigheter. Alls.

En klar. En kvar.

Ett litet marklyft till bara. Och båda flytbryggorna är uppe.

Sådärja! Hallelujamoment it is!

Vi har även lärt oss att surra fast bryggorna i den fasta delen när de väl har hamnat där uppe. Därför en vinter för ett par år sedan var det sånt oväder att den bryggan som ligger längst in i hörnet (!) hade fått fenor och dragit ut till havs med hjälp av vågor och vind. Och sedan hittats utanför brygg grannen. Otroligt. Då har det varit högt vatten vill jag lova. När den tunga bryggan flyter med ut.

🙏

Tack snälla brorsan som nu har blivit ett vinnande inslag dessa helger när det är dags för bryggjobb. Både i och upp ur vattnet. Tusen tack för din hjälp! Guld värt!

Hör av oss i vår igen ❤️

All kärlek ❤️

Till Calle

Stort grattis på din 21 årsdag vår älskade fina Calle!

Det visade sig att du hade en smula bråttom ut – den där måndagen för 21 år sedan. Du kände dig redo att möta världen redan innan det ens var riktigt dags egentligen. Kanske att rädslan för att missa något roligt fanns hos dig redan där och då. Tror nästan det faktiskt.

Snabbt och ganska så smidigt gick det iallafall. Med min egen kraft var du ute efter en enda ynka, liten krystning den där måndagkvällen den 20 september 1999. Eller förresten…..liten och liten. Den var inte särskilt liten alls. När man tänker efter. Jag fick ta i rätt duktigt ska du veta. Men tillsammans gjorde vi det där skapligt bra faktiskt, du och jag.

Vi blev förflyttade till BB morgonen därpå. Du låg och mös i den där plastbaljan till säng, när barnmorskan kom in till oss. Precis när hon frågade hur vi hade det, såg jag hur du plötsligt kräktes. En sån där liten babyspya. Jag tittade på dig medan jag svarade sköterskan att allt kändes ok. Då sa hon med det varmaste leendet jag nånsin dittills hade sett att det här ä inte ditt första barn va? Nej, det var det ju inte. Nej, jag ser det. För hade det varit det så hade du blivit ordentligt orolig över att han nyss kräkts. Men det blev inte du. Du är helt cool-lugn.

Och det hade hon ju helt rätt i. Just där och just då insåg jag att från och med den stunden var jag en riktig tvåbarnsmamma, med en helt självklar och naturlig trygghet. Till två helt underbara söner. Otroligt egentligen. Lilla jag. Mamma till två.

Att födas som nummer två. När det redan finns någon som trampat upp stigen. Bara fördelar kan man ju tro. Och ofta är det kanske så. Men inte riktigt alltid. Ibland stöter man på utmaningar även som nummer två. Som bror till ett syskon som har behövt extra mycket tid av föräldrar har du lärt dig massor. Tillexempel har du lärt dig och framförallt blivit en fena på att bemöta olika sorters människor och hantera olika situationer med briljans. En av dina enorma styrkor som du verkligen besitter. Med din empati och sociala förmåga ser och hör jag hur du genialt och kärleksfullt, med rak rygg står upp för medmänniskor som du ser blir illa behandlade och det gör mig varm i hela hjärtat.

Periodvis har du fått stå tillbaka en aning genom åren och jag vet att du emellanåt känt dig en smula åsidosatt. Känslan av otillräcklighet som mamma har inga gränser.

Det tog du dock tillbaka med råge kan man säga, när du började bli alltför nyfiken på vad livet hade att erbjuda och började testa dina egna vägar. Då var det bara för mig och din pappa att försöka hänga med i svängarna. Jösses vad det gick! Och ytterligare några gråa hårstrån landade på huvudet.

Calle, genom att bara vara dig själv – ger du mig så mycket energi och så oändligt mycket kärlek. Och kunskapen du ger mig varje dag är ovärderlig. Tack!

Fortsätt vara den fantastiska fina människa som du är! Och som vi brukar säga – du är stor, stark och modig!

Jag älskar dig!

All kärlek ❤️

En gammal själ och gråa hår

Stort grattis på 23 årsdagen vår vackra son. Och vad mig anbelangar – med en själ som har varit med förr. Absolut ingen nybörjarsjäl där inte.

Jag blev mamma. Den där lördagsmorgonen 13 september 1997. Med hjälp av den lilla sugklockan startade ett helt nytt kapitel i våra liv. Och ingenting blev nånsin mer sig likt.

Han är vår förstfödde. Med allt vad det innebär. Förstfödd utan manual. Ja jösses. Stackars barn egentligen. Tänk att vara försökskanin i allt det man gör.

Han testade oss från start, kan man säga. Med sugklocka som sagt, gulsot, opererat ljumskbråck och juvenil artrit (barnreumatism) innan han ens hade fyllt två och ett halvt år. En rivstart.

Under de här 23 åren som har passerat har han gett mig så oändligt med kärlek. Och massor av kunskap.

Bara genom att vara sig själv.

Jodå, några grå hårstrån på vägen och några ”ge mig styrka” också.

En kärlek och kunskap som har gjort mig till en bra mycket bättre version av mig själv. Tack!

Fortsätt vara den fantastiska människa du är! Som vi brukar säga – du är stor, stark och modig!

All kärlek ❤️

När hjärta o hjärna försöker samsas

Hösten är här. Mörkret lägger sig. Mörkret lägger sig, sakta och obönhörligt. Dagarna känns kortare. Även om dygnet har samma antal timmar.

Jag kryper in under filten. Älskar det. Sitta under filten. Tänder ljus.

Jag sitter här. Under min goa och noppriga filt.

Med en klar och tydlig vetskap om att jag alltid har försökt, och att jag alltid försöker, att göra mitt allra allra bästa.

Men känslan säger att det finns tillfällen där jag borde ha gjort annorlunda. Hanterat saker o ting på ett annat sätt. Såklart.

Hjärta och hjärna försöker komma överens. Landa i varandra.

Det tar sin tid. Har tagit sin tid. Och det får det göra. Så är det bara.

Man kämpar på. Alltid. Och precis som vanligt.

All kärlek ❤️

Nålen i stormens öga

Jag vet inte ens var jag ska börja skriva. Jag vet inte ens var jag ska sluta. En sak vet jag dock. Och det är att jag vill skriva. Mycket. Men jag vet också, och det är att jag får ta en sak i taget.

Han har varit nålen i stormens öga.

Vår son ville låna sin mammas plattform. För att nå ut. För att på sitt sätt få människor att försöka förstå hur det är att leva med autism i skolans värld. Eller hur det är att leva med autism över huvud taget. För att omvärlden ska få ett uns av att kanske förstå.

Hans text gör ont att läsa. Jätteont. Vår älskade unge har varit med om det här. Stått i det. Varit i det. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Varje sekund. Under hela sin skoltid. Som mamma finns det stjärntals med känslor i allt detta.

En skarp beskrivning direkt ur hans verklighet. Hans text känns. Och det är det som är meningen. Den ska kännas. Varenda jäkla ord ska kännas. Ända in i magen. Ända in kaklet. För den är så oerhört viktig. Den är så väldigt viktig ur många aspekter. Och den är framförallt viktig för honom att få ut. För att få till en förändring behöver man börja nånstans. Det här är ett sätt.

Han är en av de starkaste jag känner. Kanske till och med the strongest. Både invändigt och numera även utvändigt.

I hans ord finns en otrolig styrka. En kämparglöd utan dess like. 22 år ung besitter han en klokhet som få ens kommer i närheten av under hela sina liv.

Adam – som jag älskar dig!

Och kanske. När tiden är inne. Kanske kommer det då en text om hur det är att vara en mamma, en förälder till ett barn som tänker utanför boxen, i skolans värld. Och hur mycket hans pappa och jag har kämpat med och mot lärare, rektorer och andra vuxna.

Inte nu. Kanske sen.

All kärlek ❤️

How your school system destroys creative and norm-breaking students

Written by our son.

The title says it all, doesn’t it? To some people, this title probably does not make sense at all. Teachers, school directors, principals, perfect students and school counselors might disagree strongly, since most of the ones I have met always tried to ensure me and my classmates that creative, innovative, and different thinking is great for one’s education and future endeavors. That is the way to success, I have been told numerous times. And by success, they never meant my own, my kids’ or my family’s mental and physical wellbeing. They meant studies at Harvard, Oxford, driving a fast car, living in a luxurious villa somewhere and earning a certain amount of dollars a month. That is how they measure success in this modern world and as I got older, nobody at school ever wasted a minute asking how I actually felt, if I was okay. Or what you feel, or what you want to feel. I have been asked thousands of times by teachers how the latest exam felt, what the history assignments were like and so on, but not once did they ask me how I am doing. I am not saying that they never cared, that would be a lie and a false accusation, but my wellbeing (and other students’ wellbeing) was never made clear to be their first priority. Overwhelming homework handed in on time and not wearing a hat in class always seemed more important, which in my opinion is absolutely disgraceful. I will be getting back to this eventually.

The first time we started doing multiplication was in second grade. On a specific occasion I was put in a smaller group with some other students, and the reasons behind it are unknown even to this day. Either way, it only took this old teacher a few minutes to scar me for life in math class. All my life, when I had heard adults talk about multiplication, they always used the term times. Two times two equals four, and so on. Therefore, I went into class genuinely believing that was the way to express it. But, of course, according to this old lady, it was not. She forced me to use a completely different term that made no sense whatsoever and it made the whole multiplication thing appear way more difficult than it actually was. I replied that I prefer the term times, since it made it easier for me to understand what I was doing, but she absolutely hammered me for it. A sixty-something year old lady raised her voice at a seven-eight year old boy and made it very clear to him how wrong he was, that there was no way he could do things that way and expect to learn anything. Simply because I preferred a different term, I had never heard about her word in my life and it makes ABSOLUTELY NO DIFFERENCE WHATSOEVER if you say times or something else. She gave me a terrible start to my mathematical life by scaring the living shit out of me, for no good reason. That treatment stuck with me for years, until I realized as a fifteen year old that I was actually good at math. That old lady cursed me for so many years and she is not even aware of it. If I met her today I would have a ten minute monologue without letting her speak and then politely ask her to get out of my face.

When I was in fourth and fifth grade I had my first suicidal thoughts. I had been suffering from anxiety since kindergarten and it gradually got worse as I grew older, mainly because I struggled to fit in. I was not a “normal” kid, no way near it, and that eventually took a heavy toll on my mental health as a little boy. I was good at sports which obviously helped me survive recess time and PE, but apart from that, I was lost. The only thing I thoroughly enjoyed at school at the time, neglecting football during break time, was writing books. I wrote 80 handwritten small books and it turned into a series that started in first grade and ended when I was about to start my seventh year. My creativity was flowing like a cold river and words jumped from my brain, down through my arm and onto the paper. I created stories that nobody could even imagine at that age, and I took inspiration from many different comics I had read as a child. However, though, math education was not serious and definitely not good enough, which I ended up being severely punished for later on, mainly because we were 30 students in class and therefore, we were not able to get enough individual support. I always wore my red hat in class, a hat my grandma had knitted, and I loved it. Unfortunately, one of the teachers at the time (an old lady, on the verge of retirement) simply did not tolerate hats in class. If I had been wearing a hood covering my face, I would have been okay with it. But a red knitted hat, that did not even cover a third of my forehead, turned into a big deal. I protested silently by wearing it anyway, until they told me for the third time to remove it, day in day out. But they never gave up on it, me not wearing my red hat appeared to be way more important than my math skills for instance, because when I failed test after test, they did not react. But when I wore a red hat, things got heated. I wrote books because I had been born with an ability to do so, not because the teachers had taught me. The only thing they taught me was not to wear a hat which I did anyway. That is nothing but a joke and, looking back as a grown man, I am proud of my younger self for protesting silently. The fact that my hat was a bigger priority than my math skills is absolutely shocking and if I got the chance today, I would be happy to arrange a debate with these teachers regarding their priorities. That debate would probably be the easiest rhetorical win of my life so far.

In seventh grade, my math difficulties developed into a serious issue. I lost concentration immediately, not because it was boring, but because I had anxiety attacks just by looking at the books, never mind doing any work in it. “Sometimes you will have to do things you do not like” was a phrase I grew up with, at home and at school, as if just not liking it was the problem. I could cope with not liking things all day, no problem. The thing was that it made me feel sick to my stomach, my heart pounded like a drum and I always had that feeling of despair deep inside when I realized that I am about to enter another math lesson. Our seventh grade math teacher was an old man, in his mid-sixties, and he reminded me of the old lady back in second grade who slaughtered me for using a different word than her. This man sat at his desk in front of everybody and we had to wait in line to get help. One day I stood there for fifteen minutes waiting for him to analyze my calculation, thinking that maybe I had gotten it right for once. But, as he eventually looked through my stuff, things took a turn for the worse. He looked at it for three seconds, grabbed his red pen and drew a big X allover my calculations, gave me my book back without saying a word and told me to redo it all. He did not tell me anything what could have been done better or how it should have been done, nothing. And since it all happened at his desk, I was not the only one who witnessed what he did. At least 20 others saw it too, which not only made me feel useless, it was also a complete personal humiliation. I went home and told my parents what the dumbass teacher had done, and they reacted instantly. The next day I was called into the director’s office where the teacher in question apologized, most likely because he was forced to, and after that I did not return to his class. I went to a different teacher’s class during math which worked better. If I met this old man today, I know exactly what I would tell him, but those words are not suitable in a text like this. Let us just say that he would have been made aware of what he did to me, my confidence, my mental health and how he poured salt into my already gaping wound of mathematics. I will leave it at that here.

Next up is a little description on how teachers earn and lose respect among the students. In all the Swedish schools I have attended, only one teacher ever managed to earn respect properly. He applied law and order, combined with a good sense of humor and an ability to understand different kinds of people. He appreciated my writing and gladly helped me when it came to spelling difficult words or long phrases. We all knew he had a temper, which we got to witness a few times, but in general he was mostly a nice guy. He was always friendly, he knew his subjects, he managed to control everyone, and he never left anyone behind. And what makes his achievement even greater is the fact that students are not raised to respect teachers in Sweden. We use nicknames, we do high fives, we joke and laugh at them and nobody has ever done anything to prevent the ongoing nonsense of teacher humiliation. For instance, if a teacher’s name is Robert, a Swedish student at any of my previous schools would possibly have said: “Heyyy Bobby, Bobbybro, Bob the Builder, Robbobobbo, we’re gonna watch a movie in class today riiiiiiight?!” I said it too during my younger years, most people did it at least once depending on how extrovert they were, and it only led to chaos. It turned into a friendship more than a professional teacher-student relationship, and that obviously does not help a student’s learning. It makes things unclear; you never know if the teacher actually likes this behavior since they never had the balls to protest. You do not know if this humbug will alter your grades in any way, and if so, how does it effect the grades for those students that are not a part of it since they are not heard as much as the talkers? And since most of the talkers were boys, did it potentially effect the girls in a negative way? Or vice versa? Questions everywhere but I cannot find any clear answers. The only answer I have is that this rubbish does not help anyone.

When I started 8th grade in another country, the relationship between students and teachers was different. This was Pre-IB, which meant that the playground days were over for good. We were immediately told that at this school, we use the terms Mr. and Ms. when we are talking to an adult. Respect the more experienced individuals, they know more than you, they have been in the game for longer than you have lived, and so on. Personally, I really appreciated that, it made it crystal clear who is in charge. Raise your hand, no swearing, wait for your turn, listen up when the teacher is talking, and always be on time. When the bell rang, you were supposed to sit at your desk prepared. If not, things were not good. To me, all of this was common sense and I wondered straight away why this was not applied in Sweden. Maybe the classes are too big, maybe the teachers are too weak, maybe the leading politicians are not aware of the circus show they are responsible for, I do not know. But believe me, it does work. It does not mean that you are supposed to scream in students’ faces, force them physically to sit still, not have any sense of humor or just be a generally rude asshole. The teachers at this school proved that it is possible to gain and maintain respect just by being good teachers. Imagine if the Swedish politicians would be quiet and think about this thoroughly, instead of immediately blaming it on the lack of teachers, the previous governments’ lowered taxes or other worn out arguments? Your argumentation DOES NOT HELP students struggling to survive the day right now.

However, I soon came to realize that the discipline at this IB-school was just a curtain covering a dirty window. There was a big, major, language problem in my class. Three of the students did not speak English when they arrived, they only spoke their mother tongue. They were not the only ones struggling with English initially, my brother was very young and needed extra English classes together with a bunch of others to get over the barrier. After a few months, he was more or less fluent from speaking English all day and he eventually quit the extra English classes to join French instead. We never said a word in Swedish to each other at school, because if we did, a teacher would immediately interrupt and harshly force us to speak English. The problem I experienced with these newcomers was that a majority of the others in our class spoke their language too, except me and two friends of mine. Therefore, that language became the new English during class, day in day out. I heard my own name being talked about in a foreign language at least five-ten times a day, and no actions were taken to prevent it. The teachers would say “English please” occasionally but that had no effect whatsoever. During class, during recess, during lunch, in the library, this foreign language was heard everywhere and not only did it frustrate me, it also prevented the newcomers to learn the language they were supposed to study in. I had nothing against the newcomers personally, not at all, but I developed a strong frustration towards the school and the teachers, who did not seem to do anything about the issue. And even if they did, it never worked. I was in this class for two years and I guarantee you, if any actions were taken, they did not work. I was not allowed to ask my brother how his day was going in Swedish without being interrupted, but this language was spoken allover school and nothing happened. Were the school staff afraid of anything? Was there something behind the scenes I did not know about? Who knows? The only thing I am 100% sure of is that I found it incredibly insulting and degrading to hear my name in a language I could not understand every day for almost two years. And it got even worse when I was about to write my annual self-reflection in ninth grade. It was supposed to be a short text describing my studies, but I took the opportunity to complain about the foreign language and named the students who always spoke it. That they were talking about me and that it is rude and so on. The day after, a teacher called me to her office and told me that I had to rewrite it. “You’re not allowed to put any names on these, that’s against the principals.” It made me even more frustrated, why the fuck are you making me redo it instead of reading what I wrote and reflect on it? if I cannot be honest, then why am I writing it? Am I supposed to make something up just to make you feel good? Hell no, that is not who I am. I addressed a problem but the teachers, who must have noticed it too (since all of them said “English please” every day), did completely ignore it even though it was written on a piece of paper before their very eyes. Instead, they turned on me for being too honest. They protected the regime, if you want. That made me change opinion of the discipline they were trying to impose on the rest of us. “Be a new thinker, a creator, as long as it does not interfere with our principals.”

I also tried to be a “new thinker” in music class at this international school. Every year, we had an assignment called “music reflection” and it always gave me chills down my spine. We were supposed to attend a concert of some sort, live, and analyze the performance following certain criteria given by the teacher. My first and only music reflection was in ninth grade and I begged on my knees not to have to go watch something live. I had found not my style of music yet (black metal found me a few years later) and I knew that nothing I liked was coming up before the assignment was due. I asked kindly if I could possibly watch a live performance on YouTube instead, since that would have made me way more comfortable, because going to some concert hall I did not know to watch a concert I did not like gave me severe anxiety. But, of course, the teacher said no. She could not visualize a scenario where a student did something in a different way than it had always been done and kept insisting that there are “certain atmospheres and energies” in a concert hall that you can not get a hold of through a computer screen. I understand that and it is true, no doubt about it, but my opinion is crystal clear. Those “atmospheres and energies,” whatever they are, are not even half as important as a students’ mental health. It was not a case of me not wanting to go because it was boring, my lack of interest was only 1% of the entire problem. I knew before I went that this would scar me, I was fifteen years old and knew myself quite well, and it really did. Two songs into the piano concert I lost it stormed out in rage. I lost control completely and told my mother that I would never speak to this teacher ever again. I went home, wrote a quarter of a page full of nonsense and sent it to the teacher’s inbox. The reflection was supposed to be way longer than that, which I knew, it was simply to stand up for myself and to clearly show her that I did not appreciate this task at all. The day after I was called to her room, which I had expected, and she kindly asked me to redo my paper. She understood that this concert thing might not have been my cup of tea but still insisted that I had the ability to write something better. I went home, wrote a top mark reflection easily and handed it in, also according to plan. But again, I wasted an enormous amount of energy on this nonsense. Optimizing energy is a big thing in environmental science, but not at school, since the planet’s health (at least now, when you realized it is dying after decades of mistreatment) is considered more important.

Some teachers at this school did adapt their stuff for me occasionally. For example, in art class, we were to do an art reflection as well. I begged on my knees again, and this teacher was absolutely fine with me doing something different. He let me do my reflection on a piece of art I had done myself. It did not ruin my learning and it did not lower the quality of my reflection, but it did not ruin my mental wellbeing at all. My English teacher in ninth grade (the best teacher I ever had in all ways possible) let me read the autobiography of Gary Neville instead of the one of Anne Frank. I had ploughed through Lord of the Flies, Animal Farm, Red Scarf Girl and some other books like that and now I kindly asked for a break. He had nothing against that, he knew about my struggles (they all did) and cared about me. The principals probably would not allow me to read a different book since that specific story was part of the 9th Grade English course plan, but he let me do it anyways. The PE teacher let me skip the physical PE-classes during my last two months after I almost got into a fist fight with the regime during a game of basketball. She told me that I had already shown enough for a top mark and therefore did not have to be there anymore. With that being said, I am very thankful to these teachers for what they did. They helped me regain some energy that others had burned, and I will always remember their actions of goodness. However, my experience is that these kind adaptions were made possible simply because a few individuals were nice. I believe (from being at this school every day for two years, and at other schools for over a decade) that the music teacher was the only one who followed the system out of the examples I just mentioned. That was how it was supposed to be done, and she did it. She did her job, following orders strictly, and I can not blame her for that. The system was always against me, and I never stood a chance until these three teachers (there were a few similar situations with other people involved) went against it and let me do a thing or two my way. If they had followed the system too, just like the Swedish teachers had done with my red hat and my preference to use the term times in math, those adaptations would never had happened and I would have been more than likely to go insane. So, if you are going to be a real “new thinker,” not just one who studies more than expected or something of the sort, you must remember that you are dependent on the teacher’s willingness to break orders and walk against the huge system that pays their wages.

Now, I will aim my gun at this phenomenon that you call homework. I have been studying for many years, just like many of you, and I never really understood the point of it. And when you think about it, it makes even less sense. I like to compare it with sports, strength training or whatever physical activity you may like. As a young sportsman/woman you are always told that your body must rest, it needs to recover after hard work, you have got to give it time to rebuild its’ muscle fibers, and so on. To most people, especially to parents whose kids are young and not fully grown physically, that is common sense. You simply cannot be training eight hours a day, seven days a week, 52 weeks a year, that will not do any good. Not only will your body eventually be broken down and exhausted from the lack of recovery, you might also grow tired of it mentally. Perhaps it might not be fun anymore, if you have been doing too much of it at a young age. It is also a well-known fact that all bodies and minds are different. We all have different abilities to recover quickly, both when it comes to physical exercise or if it is a tough week at school. I spent way too much time studying or worrying about studying for my own good back in the day. On weekends, when you are supposed to “relax and recharge,” I was not able to do any of it properly. There was always an essay that had to be finished for Monday, there was always a math quiz on Tuesday and on Monday there was also a vocabulary quiz in English. With that knowledge in mind, please tell me how the fuck I am supposed to “recharge?” When I studied abroad, I was completely overwhelmed with homework, assignments, lab reports and essays. Way over the top every week. I was battling against a regime at school too, simply because I was not going to accept hearing my own name in a foreign language every ten minutes, a battle in which I was alone, and then I had these overwhelming assignments on top of it. My mind did not switch off or relax for almost two years. And since the teachers in middle school preferred to focus on my red hat instead of my math skills, I sucked ass in math class. Therefore, I had to spend a major part of my summer vacation doing math, when I was supposed to be recharging for real. And for every minute that went by without me doing math, I felt guilty and lazy. Is that what you call recovery? Is that what you call a vacation? Is that what you call “two months off?” If so, let me tell you something. It is not. IT IS NOTHING BUT FUCKING TORTURE. And I still had not turned 15. I was a little boy, bearing responsibilities of a grown adult.

So, my question on the subject is the following:

Why are kids not taught at a young age the importance of mental recovery? Depression in teenagers is a pandemic (but since it is not visible and considered as a weakness in the environment you created, nobody gives a damn) and, mark my words, it WILL NOT IMPROVE as long as you all judge students simply by their grades. When I lived abroad, school was more than a full-time job to me. I hated every subject, I did not get along with 94% of the entire school for different reasons, I fought the regime on my own, and the assignments were overwhelming. I was not able to relax properly, not even an hour, for almost two years. That is not healthy, it does not build a foundation for longevity and it certainly does not improve a kids’ learning. It caused my school life to have the complete opposite impact on my being than what was advertised when I arrived. Since I never got to relax, just like an overtrained sportsman, I was never able to fulfill my full potential, a potential that once was sky high (a President’s Award for Academic Achievement diploma speaks for itself). But due to the constant strain for many years, even before I moved, overwhelming studies and some nonsense bullshit such as a regime that the teachers did not interfere with, I most likely will never even reach half of what once was my maximized ability. During the summer of 2012, I went to the emergency unit at the local hospital for chronical chest pains. I was terrified that I might die from some cardiovascular failure, but that was never the case. It was stress, my heart was pounding like a fucking black metal bass drum and it even skipped beats occasionally, and I was told by the doctors that it was stress related. Not even then did anyone tell me to relax and change my lifestyle. But I know for a fact that, even if my parents had told me to slow down, I would not have done it, since it could potentially make my grades look a bit worse. As if my grades back then actually mattered for the future. They do not matter at all after you have burned out, I later realized. So much energy wasted for nothing at an early age, as well as physical symptoms from long term stress at fourteen. Thanks, you really created a healthy environment to learn and grow!

When I was in my later teens, I started realizing how horrible my time at school had been from the start. I never felt safe at kindergarten, I cried my eyes out in preschool when nobody saw, I was an outsider for many years, I destroyed my own brain in Pre-IB for two years, and my final three years before graduation were flat and full of nothing but struggles. I knew that my brain had taken damage in Pre-IB, and that I was not going to be able to perform at that level ever again. That thought depressed me even more, and school did not make it any better, to say the least. I had been studying French in Pre-IB, because Spanish was not available, but Spanish was always my preferred language to learn out of the two. But of course, I was not allowed to join the more advanced Spanish classes when I returned to Sweden. I was forced to complete the two previous courses before I was welcome to the third one, where the majority of my classmates were, even though I knew that I would pass that third course easily. The school did not care about the fact that I, just a year before, went from not knowing a word in French to dominating the advanced group where the others had been studying the language for years, in a year. That was not relevant according to them, so I wasted five months learning how to say “hello” in Spanish. By Christmas I grew tired of it and took the final tests in both Spanish courses, finishing with top marks, just like I had said. Then, I joined the more advanced group and proved the teachers wrong once again. I completed two other courses after that too, which meant that by the time I graduated, I had finished five Spanish courses in three years. But of course, since you are not allowed to do things differently, I just had to waste half a year not learning a thing before I was able to take the tests. The system’s main goal is to form even the most innovative people into the same shape as anyone else, to make them fit into a certain norm. That makes it easier because you are then able to treat everybody the same way, which means less struggles for you and your poor teachers. Their job is impossible as it is, they do not need any more difficult people to deal with, right? Therefore, it is better to flatten out the students that are different, no matter how great their abilities are, to make the teachers’ work a bit less unbearable. Right?

I received my autistic diagnose at the age of 17. I was in my final years at school, just waiting for that day when I would finally be able to get the hell out of there and never return. The school principal and all the teachers were made well aware of it immediately, to give them the best possible conditions to support me. The principal was a nice guy, he tried his best, even though he was incredibly busy. The teachers did not appear to have a clue about autism whatsoever, nobody still asked me how I was doing, and I struggled to get any support at all. Not even the psychology teacher seemed to care, which in itself is quite ironic. And again, I am not blaming these individual teachers, I am trying to communicate with people above them here. Why are the teachers left without any knowledge? Why are there no opportunities to custom make your studies, apart from adding a fourth year and graduate a year later than your friends? I was offered to do that multiple times, but the humiliation of having another year to look forward to when your friends are done made that idea go out the window. That was just not an option, even though I probably would have needed it. I was offered the chance to join a different school, where they specialized on young people with different diagnoses and disabilities. Nice thought, even though that bothered me quite a bit for a few reasons. I am NOT SOCIALLY DISABLED at all, not even an inch. I interacted perfectly with my teachers, I was always the group leader when we did projects in groups, I am a good speaker, I can sense atmospheres in a room better than most people and I have no issues at all when it comes to arguments or discussions, in words or in text. I have autism, yes, but that does not automatically make me socially disabled. I HATE POINTLESS SMALLTALK AT SCHOOL, because I never really wanted to be there, it was never a safe environment, I mostly felt that the adults were against me and therefore I had to waste my energy on surviving each day. Disliking small talk that does not provide a source of positive energy is a natural consequence of that. If I meet someone I know at a football game, I can small talk forever and nobody will ever believe that I am autistic. That is a completely different scenario than in a school hallway where I am forced to spend my days against my will. And I am definitely not disabled when it comes to reading, studying, learning, writing and listening, no way near it. Yes, I want clear instructions and I prefer to know what tomorrow’s class will look like, but apart from that, I am (was) a brilliant student and a great learner. I am conservative by nature, I am the first to admit that, but I am also one of the most innovative and definitely the most productive person I know. If I ever start doubting my own ability, or if someone else does it, I will just look back at my marks from ninth grade, the year when I totally slaughtered myself and every class I went into. Was it worth it? Hell no, not even a bit, but it is a proof of my ability.

When you start studying at a Swedish gymnasium, similar to grade 10 or whatever you want to call it, there is something I want to talk about. During the first week they have this thing called “nollning,” an introduction to the new surroundings if you want, where the older students get to humiliate and embarrass the younger ones with stupid games and dress codes. All the extroverts have the time of their lives, and even the half-introverts let loose as well. I found out about this stuff a week after we had moved back to Sweden and I felt straight away that I DO NOT WANT TO PARTICIPATE IN ANY OF THAT NONSENSE since I am not into volunteered embarrassment. I did not even want to go there at all for studying and certainly not for rotting away during long hours of recess time, nor did I want to dress up like an idiot for the amusement of people I do not know. They stormed our classroom on the first day, dancing like it was Saturday night, and forced us to do the same. Our tutors joined in and applauded the event, taking it for granted that everyone enjoyed it. I had already swallowed a few panic attacks the day before and I felt that my heart will not be able to keep up if it gets any worse. It got a lot worse. They forced us to go into town, still dressed up like idiots, dancing to some crappy music I hated, singing some dumb stuff that I did not agree with and doing whatever the older ones told us to do. My experience was that I was the only one who did not like this treatment, the others seemed to enjoy it. I had destroyed my brain just a few months before in another country, and now I had to waste even more energy on this stupid shit that does not even have anything to do with school. It is just an excuse to drink alcohol and stay out late, and during school time, it was mandatory.

Obviously, nobody forced me physically to be there, I could have gone home whenever I wanted, but that would have destroyed my reputation among the students I did not already know. “Oh, that boring outsider who left alone and did not take part in any of it. What is wrong with him?” My solution to this problem is that nobody should be forced to participate in this like I was. In my opinion, all ninth graders should reply to a survey before the year ends, whether they want to participate in these degrading activities or not. That has never been done as far as I know, since that would be against the old norm saying that everyone enjoys a party, but I am convinced that it would be a good thing to do. If the majority says no, the whole thing should not only be cancelled during school time at all public schools in the country, it will have to be strongly prohibited too. If some people still want to party and drink beer in the evenings, please be my guest, at least that is voluntary. And if the majority of the ninth graders say yes, go ahead, but please proceed with caution. Keep an eye on what is actually going on, make sure that nobody does anything against their will like I did and make sure that no laws are broken. I am sure that this will sound boring to a lot of people, but I am sorry, I could not care less. The partying kids will always find a way to drink alcohol anyway, but the non-partyers do not have an easy way out of this nollning introduction. And do not tell me that you do not have to be there. Yes you do, because if you are not, you will be looked at as a weirdo. Trust me. Not doing things against your will is often lifted as an important thing in an individual’s wellbeing, at least in certain aspects. But since a lot of people who helped creating this modern and stressful world are hypocrites, just like my example with physical and mental recovery or “be a creator as long as it does not interfere with our principals,” doing degrading things (not talking about schoolwork here) against your will is okay sometimes. And sometimes not. Hypocrisy at its’ finest!

I only have one ambition with this long letter. It is not to criticize anybody personally, it is not to point out specific people (hence no names for people, schools, cities, countries) and I am not looking to complain for the sake of it. I do mention examples where certain teachers are more present than others, simply to plant a seed in people’s heads about the systematic degradation some students go through. And as far I know, it goes across borders as well, it is not unique for Sweden. I do feel that teachers, school nurses, politicians and other folks with power get away with things too easily. If a student says something inappropriate (as long as they do not belong to the regime I fought) things get heated immediately and the child’s parents are notified straight away. But when a teacher covers a long calculation with a big red X in a thirteen-year old’s book without explaining why, nobody gives a damn. I want teachers to have authority, I am for law and order as long as it goes both ways, but that is just dumb. If that happened to my kid, I would have done everything in my power to get a teacher who does that fired, and I would never have given up on it. No student deserves that kind of treatment, especially not someone who had been struggling for years, mark my words. That is what this letter is about, to raise awareness of the fact that some students, who have unique abilities, are choked to death psychologically on a daily basis. And that it is not only at school, it is everywhere. On social media, on the internet, everywhere. Even the young people who do not necessarily have a different way of thinking will be struggling with the tempo, the pressure, the demands and the complete lack of psychological recovery. Call me a conservative pessimist, fine, I have heard it all my life and it does not mean a thing to me. I will just respond by calling you a lazy-minded hypocrite who follows the stream. Or, we could take a different route together and actually think about how our inventions today might possibly effect the people who will have to deal with it tomorrow and for years ahead. And the most important thing to take from this, as well as the easiest thing, is this: “How are you doing?”

It’s the forests where silence has lease

It’s the beauty that fills me with wonder

It’s the stillness that fills me with peace

Ett sista farväl

Tänk att leva tillsammans i över sextio år. Det är nog rätt så unikt. Att som par ha den ynnesten att kunna få uppleva det ihop. Sextio år tillsammans. Fantastiskt.

Tomheten när den ena går bort går nog inte ens att beskriva.

Vallentuna kyrka i fredags. Varannan kyrkbänk avstängd pga covid-19. Max 35 personer i kyrkan, varav 10 kyrkarbetare. Alltså endast 25 gäster.

Ett fint och sista farväl av Egon. Vi var en nätt liten skara som mindes tillsammans i kyrkan. Desto fler telegram visade det sig. Så många som tänkte på Egon och hans familj denna soliga fredag. Så mycket kärlek. Så mycket tacksamhet. Över att få ha varit en del i hans liv. Och att få ha haft honom i sitt liv.

Tänk att vara så viktig och betydelsefull för så många människor. Fantastiskt.

Viktiga och betydelsefulla. Det är vi alla. Så klart. Det kanske är lätt att glömma bort det ibland. Framför allt att känna sig betydelsefull. Men. Vi alla har människor runt omkring oss som bryr sig om oss, som älskar oss. Och vi alla har människor som vi bryr oss om. Som vi älskar.

Den här unga, vackra kvinnan. Med sina blott 22 år på denna jord är hon bland de starkaste jag känner. Efter att hennes mormor nu blivit änka har hon stadigt stått vid sin mormors sida. Inte vikit en tum. Hjälpt och stöttat. Och trots att livet inte alltid har varit spikrakt för henne ( för vem är det helt spikrakt? ) genom åren – så blev hon i våras tack vare sitt driv, sin mognad och sitt jävlaranamma, färdig förskollärare. Under våren fick hon även tillgång till sin egna lägenhet och under sommaren skrev hon på sitt anställningsavtal. Lyllos den förskolan. Tjoho! Jag är så stolt över dig, Carolina!

Min fina bror. Säger alldeles för sällan till honom hur viktig han är för mig. Det vill jag ändra på. Och det var så himla fint att se när han i fredags fick återse sin älskade dagmamma, ”Mamma Lill-Litt”, som han kallade henne när han var liten. Även hon var på plats för att hedra Egon denna dag.

Det tar jag med mig denna helg. Bli bättre på att visa nära och kära hur viktiga de är för mig. Hur betydelsefulla de är i mitt liv.

Innan det är för sent.

All kärlek ❤️