Författare: lifeofingela

Tack älskade Förskolan Östergården för den här tiden. Fem år tillsammans fick vi innan jag valde att gå åt ett annat håll.

Det har varit fem år som har gått med en faslig fart och under alla dessa år har jag lärt mig oerhört mycket. Både om mig själv och om andra. Det har varit en spännande upplevelse, inte helt spikrak alla gånger, att fått varit en del av den härliga verksamhet som vi tillsammans har byggt upp.

Tack ni underbara kollegor som har funnits där i vått och torrt. Som har skrattat med mig. Och som har skrattat åt mig. Vi har gjort det otroligt bra!

Tack alla ni fantastiska barn som jag under dessa år har haft äran att få umgås med varje dag. Tack för allt ni har gett mig och tack för allt förtroende ni har visat mig. Ni kan inte ens i er vildaste fantasi ana vilken glädje ni har gett mig av att bara vara ni. Sådär perfekta som bara ni kan vara, att bara vara ni. Ni är bäst!

Tack alla finfina vårdnadshavare som varje dag har lämnat er/era dyraste ägodel i min och mina kollegors trygga händer i avsikt att förberedas för att i resten av livet kunna ta emot all den undervisning som bara ligger och väntar på dem. På just deras unika sätt.

Stort tack!

”Åh jösses!” Va, säger du så även på jobbet, undrade min familj när jag kom hem med den här bubbliga presenten från mina kollegor.

En dvärgsyren nyplanterad i en kruka på landet. Tack Lotta, Linn och Marie!

På torsdag klockan 09.00 står jag redo för nästa kapitel i mitt liv.

All kärlek ❤️

Sitt starkaste jag. Sin bästa version av sig själv. Utan jämförelse med någon annan. Bara sig själv.

När man utmanar sina egna hjärnspöken och demoner. Går utanför sin comfortzon. Man försöker ändra sitt eget beteendemönster, för att försöka få ett annat resultat än vad man brukar. Jobbigt – ja. Tufft – ja. Men så enkelt är det. Vill man ha ett annat resultat – då behöver man förändra sitt eget mönster. Förändring gör ont. Att växa gör ont. Att utvecklas gör ont. Och ingen annan kan göra jobbet åt en. Bara en själv. Livet så att säga.

Femman i Olstorp. Ni som inte vet vad jag pratar om, googla den. En femkilometare i skaplig tuff terräng. Världsberömd för sin kupering i hela Östergötland.

Att en kropp kan genomgå så många känslor under fem kilometer är ju helt otroligt egentligen. När jag joggade fram där i spåret försökte mina egna hjärnspöken hitta alla möjliga olika ursäkter för att ev slippa, kanske få gå lite istället. För det var ju så himla jobbigt. Och gjorde det inte lite ont också. När jag kände efter.

Men jag inser, och jag förstår, att min egen största fiende – är helt enkelt jag själv. Och mina egna tankar. Som så ofta.

Så jag joggade vidare.

Och Plötsligt. Om det så bara är för en kort sekund. En liten, liten stund. Så finns känslan där. Av att vara den starkaste versionen av mig själv. Just där och då. Ända in i kärnan. Våga ta in den. Våga känn den!

Känslan av Mitt starkaste jag.

All kärlek ❤️

Åh!

Herregud! Ni vet känslan när man öppnar alla dörrar för säsongen. Solen skiner. Värmer på kinden. Hör fåglarna kvittra. Och man känner hur livet bara strömmar igenom en!

Man kopplar på sommarvattnet. Vinkar till grannen som kommer åkande. Man hissar flaggan som maken fick i 40 års present. Och man fyller kylen med alla inhandlade varor. Man tar ut alla utemöbler. Dammsuger uterummet. Man går ner till bryggan. Ser årets lågvatten. Drömmer om när hela bryggan ligger i vattnet ( brorsan kommer i morrn och vet inget om vilket jobb som väntar honom ännu ).

Man njuter bara. Andas och allt känns så mycket enklare.

Man tar fram det inhandlade revbensspjället och lägger det i ugnen för uppvärmning. Dukar i uterummet som fortfarande efter dagens solchock är varmt och härligt. Man tar fram Ica Åtvidabergs egengjorda potatissallad ( världens absolut godaste). Man ser hur solen sakta börjar gå ner över havet. Och man korkar upp en god flaska Amarone. Som finns sen förra sommaren.

Och så minns man plötsligt.

För ett par år sedan var jag egen företagare. Jag åkte runt som massör på olika företag och kånkade på min massagebänk precis lika normalt som många andra kånkar sina arbetsväskor till och från jobbet.

I ena handen hade jag bänken. I andra handen kånkade jag handdukar, oljor och andra diverse saker.

Vid ett av mina företag hörde jag en av medarbetarna väldigt ofta prata om sin stuga på landet. Om hur han satt på sin älskade altan. Om hur han samtidigt tittade ut över havet. Och smuttade på ett kallt glas Amarone. Som han älskade det. När han pratade om det kunde jag se det framför mig och jag kände så mycket med honom.

Ibland funderar jag över ödet. Eller om det över huvud taget finns ett öde. Eller om allt redan är förutbestämt. Ingen vet. Jag vet verkligen inte. Allt är upp till var och en att själva välja vad det är man tror på.

Men. Oavsett.

Nu, sen 2011, sitter jag i precis samma uterum som Arne pratade om. Och tittar ut över precis samma hav som han gjorde.

Och jag ser exakt den solnedgång som han på den tiden pratade så otroligt mycket om. Som han älskade. Som jag numera också älskar.

För ett par år sedan tog Arne sina sista andetag i den här världen. Han dog lika fort och överraskande som han levde.

Jag är dock helt övertygad om att han fortfarande finns, att han nånstans sätter fart på änglarna på andra sidan den här platsen, den här platsen som vi känner till som våran.

Ikväll tänker jag lite extra mycket på dig Arne. Och jag tar ett extra glas Amarone åt dig, samtidigt som jag ler när jag tänker på din förklaring som den VVS-are du var, om hur vi skulle fixa överkopplingen mellan sommar och vintervatten, den dagen du sålde din älskade stuga till oss nybörjare.

All kärlek ❤️

En fredagkväll då jag hämtade hem yngste sonen vid åttahugget på stationen från Skövde och hans tuffa överlevnadsvecka. Han önskade sig mycket mat, en egen godispåse och amerikanska fluffiga pannkakor till frukost. Så klart mamma fixar den önskelistan.

Och när jag stod där vid spisen på lördagsmorgonen och gräddade fluffiga pannkakor i massor, log jag plötsligt när jag tänkte på att vi nog var rätt många mammor som har söner o döttrar på P4 just nu, som stod och gjorde lite extra den här lördagsmorgonen. ❤️

Efter den smarriga frukosten drog maken och jag på 8 årskalas då den yngste kusinen på makens sida precis har fyllt just 8.

Sen drog vi till stan för att gästa Pernilla Wahlgren på hennes 50 årsfest tillsammans med flera hundra andra i publiken, men som mest bestod av hennes familj iofs sa Måns Nathanaelsson, som var en av festfixarna på scenen. 😂 wahlgrens är ju överallt.

Och när man har varit på Pernillas femtioårsfest går man raka vägen till Pappa Grappa och äter en avsmakningsmeny på åtta rätter. Det är sen gammalt.

Ja jösses det var så himla gott! Fotade alla rätter men det skulle ni aldrig orka se så jag struntar att visa dem helt enkelt. Så ni får endast njuta av den minst godaste och den allra godaste. Gissa vad som är vad?

Söndagen skulle tillbringas på läktaren för att se när yngste spelade fotbollsmatch var det tänkt. Men efter ca 10 minuter in i första halvlek så hoppade han starkt och hurtigt in i nickduell tillsammans med en annan spelare. De krockade så hårt att smällen hördes ända upp på läktaren. Blodet sprutade och det var bara att köra upp båda killarna till akuten.

Tränaren bad mig att säga till läkarna på sjukhuset att skynda sig på lite, så de skulle hinna tillbaka till andra halvlek. Det gick ju sådär kan man säga. 😉

Åtta stygn och en timme eller tre senare fick vi åka hem. Och för er som undrar hur C mår så kan jag meddela att han mår under omständigheterna bra. Han hälsar och tackar för all omtanke.

En överlevnadsvecka i skogen är visst ingenting mot att spela fotboll.

All kärlek ❤️

Anhörigdag på Skaraborgs Regemente P4. En dag jag har sett fram emot sen den dag han ryckte in för sex månader sen. Så kul att få ta del av den vardag som yngste sonen har nuförtiden.

En vardag där soldaterna tränar sig för att i en framtid försvara Sveriges demokrati.

Klockan var exakt 10.00 och vi blev välkomnade av Kapten Rambow. Asså – bara det. Kapten Rambow tog emot oss. Kan men ens heta så som kapten? En kan ju tro att det är påhittat. Men icke.

Bra stuk på mössan ändå. På den till höger alltså.

En liten åktur i den här bilen blev det allt.

Sonen körde runt ett gäng nyfikna anhöriga.

Sju kilo på axeln.

Kasern 2.

Bra vik och bra sträckning. Godkänt på morgonvisitationen. Oanade talanger.

Ja, en palljävel. Ni som vet, ni vet. Såna kan ställa till besvär.

Skåpsordning är viktigt. Visste inte ens att sonen kunde vika sina kläder. Alltid lär man sig nåt. Även som förälder.

Så raka rader att en nästan kan tro att det är en Hemtexhylla.

När man öppnar sitt skåp efter en skitjobbig dag ska strumporna iallafall le åt en när man kommer hem. Glada strumpor kan rädda en hel dag.

Sonens sovrum i nio månaders tid. Förutom de nätter som tillbringas ute i fält.

Som jag älskar den här rekryten. Tror inte han fattar hur mycket egentligen.

Klockan snart 13.00.

En historisk årgång värnpliktiga -99, pratade Kapten Rambow om när dagen närmade sig sitt slut. Kan inte annat än att hålla med.

Nationalsång och sen höger – vänster – om.

🇸🇪🇸🇪🇸🇪🇸🇪

All kärlek ❤️

Frisören stod just och tvättade bort färgen ur mitt hår. Ni vet, sådär otroligt skönt med hårbottensmassage och annat gött. Jag blundade och njöt av varenda sekund, hade lätt kunnat somna. Lugnt och mysigt.

När plötsligt hela lokalen fylldes av ”JA MEN GUD VAD TREVLIGT DET HÄR SKA BLI.”

Jag hoppade till i rena förskräckelsen där i stolen och undrade för mig själv vad det var som skulle bli så himla trevligt. Och för vem.

Jaha se där ja. En kvinna skulle få sig en tvätt hon med så klart. Slängde sig ner i stolen bredvid mig med sin frisör bakom sig. Hon fortsatte ”MEN HUR ÄR DET MED DINA BARN NU DÅ?”

Frisören svarade en smula lågmält att det var ju bara bra. JA, SE DET VAR DET JU MED HENNES BARN OCKSÅ.

Deras konversation fortsatte medan vi andra tystnade. Eller, vi andra hördes inte iallafall. Men vi hörde dem. Eller en av dem. Det handlade om tonårsbarn och deras trötthet. DET ÄR JU SÅNT SOM HÖR TILL, skrek kvinnan.

Och sommarjobb är ju bra…sa frisören.

FÖR DET ÄR JU SÅNT SOM ÄR BRA ATT HA PÅ SITT CV. OCH TÄNK VAD BRA DET ÄR ATT LÄRA SIG ATT TJÄNA EGNA PENGAR. OCH KOMMA I TID OCH GÖRA DET MAN SKA.

Frisören fortsatte, att annars är det ju lätt hänt att ungdomarna bara är hemma och ligger i sängen.

NEJ DÄR MÅSTE MAN SOM FÖRÄLDER MINSANN SÄTTA GRÄNSER. CHILLA EN HEL SOMMAR ÄR INTE OK. MAN SKA LÄRA SIG TA ANSVAR. MIN 14 ÅRING VILLE SLUTA SKOLAN I FÖRRA VECKAN. JAHA MEN GÖR DET, SVARADE JAG. DAGEN EFTER SATT HON O PLUGGADE IGEN.

Ibland dyker de upp. De där som pratar för oss alla andra. Som liksom tar upp hela utrymmet och som inte har en tanke på att precis allt som de har att berätta kanske inte intresserar nån annan än den själv. Ungefär som de där som pratar i högan sky i sin telefon på bussen eller i affären som om alla vill veta vad de har att säga.

Min njutstund i handfatet var tyvärr till ända och min frisör ledde mig till min klippstol och jag satte mig.

Precis efter kom tvättgrannen. VA, BEHÖVER DU PÅMINNA DINA BARN OM DERAS LÄXOR? Ja, svarade hennes frisör. Annars blir inga läxor gjorda hemma hos oss.

NEJ, DET BEHÖVER INTE JAG GÖRA. DET SKA MAN INTE BEHÖVA GÖRA ALLS. BARNEN SKA MINSANN LÄRA SIG SJÄLVA ATT GÖRA SINA LÄXOR.

Ja…. men…., frisören försökte komma till tals.

NEJ. DET ÄR BARA ATT TALA OM FÖR DEM ATT DET ÄR DERAS EGNA ANSVAR. OM INTE LÄXORNA GÖRS SÅ ÄR DET DERAS PROBLEM. MINA TJEJER GÖR ALLTID SINA LÄXOR!

Och där har du själva klon, tänkte jag säga. Om du hade barn som av olika skäl inte gjorde sina läxor så kanske du hade resonerat annorlunda.

NEJ, DU SOM MAMMA BORDE TÄNKA EFTER HUR DU FOSTRAR DINA BARN. HUR MÅNGA LÄXOR HAR DINA BARN?

Två i veckan….

JA DÅ ÄR DET JU ÄNNU ENKLARE. DÅ HAR DE JU BARA TVÅ GÅNGER I VECKAN ATT TA ANSVAR FÖR!

Ja men hon går bara i tvåan…hon behöver lite hjälp.

NEJ SKA BARNEN LÄRA SIG SÅ ÄR DET BARA ATT LÅTA DEM TA EGET ANSVAR. SÄG TILL DEM BARA! INGA KONSTIGHETER.

//

Jösses. Jag var helt tagen. Jag satt till och med och blev lite småförbannad. Men ändå sa jag ingenting. Borde jag har gjort det? Ja kanske. Men ändå inte.

Men mest blev jag nog ledsen. Att som mamma få höra att man gör fel är inte så vidare värst roligt alla gånger. Det är skillnad om man som förälder har bett om råd, om hjälp eller måhända om lite tips i vardagen. Men helt apropå. Utan nån som helst förståelse för att varje familj är unik.

Jag har genom åren ofta fått höra att jag har gjort fel. Att jag borde ha gjort på ett annat sätt. Känslan av skuld och otillräcklighet har periodvis legat som tunga ok på mina axlar som mamma.

Fram tills den dag jag insåg att det är ingen annan som vet hur jag har det. Det är ingen annan som lever mitt liv. Absolut ingen annan.

Om mina barn behöver stöttning där kanske inte dina barn behöver det, så är det mitt jävla ansvarsområde att ge dem den stöttningen. Oavsett.

Så det så!

All kärlek ❤️

Tog med honom till gymmet allra första gången när han var cirka 14-15 år. Sen dess har han väl i princip aldrig lämnat det kan man kanske säga.

Åren går och tiderna förändras. Nu för tiden är det han som tar med sig mig på gymmet så att säga.

Och jag gillar att träna tillsammans med honom. Det är riktigt roligt.

När mina muskler brinner och han efter en hård övning med ett leende och med glimten i ögat säger – bra mamma, bara älskar jag!

”Bra mamma”, tar sig ända ner i hjärtat och jag ser att han verkligen menar det. Och jag ser samtidigt att han också gillar att vara där tillsammans med mig. ❤️

All kärlek ❤️

Bara gör det! Älska mig för den jag är!

Har inga ord egentligen. Men ändå är hela hjärtat fullt. Jag är tagen. Berörd. Bestört. Ledsen. Arg. Frustrerad. Förbannad. Sorgsen.

Jag är så i Norden påverkad. I hela mitt system. Varenda cell. Jag kände inte Josefin Nilsson alls. Mer än att jag lyssnade på en del av hennes sånger som hon sjöng med en väldig känsla. Och jag rycktes med av hennes fantastiska energi. Jag läste väl då och då i tidningen genom åren att hon mådde lite dåligt till och från. Psykisk ohälsa döpte medierna det till. Hon fortsatte ändå att stå på scen.

Medan hon samtidigt levde i en riktig jävla mardröm. I en relation med en av våra ”största svenska manliga genier” som han kallas. Med slag och sparkar. Och kommentarer såsom din jävla grisfarmarf*tta.

Inslängd i en vägg så både hon och väggen gick sönder och samman. Kollegor som såg blåmärkena. Men ingen som fanns där och stod upp för henne. Bara tystnad. Den ensamheten. Utsattheten. Medan han höjdes till skyarna. Och står där just i detta nu faktiskt. På Sveriges mest prestigefyllda scen.

Hon avled 2016. I sviterna av skadorna hon fått efter hans misshandel. Efter operationer och titanskruvar i ryggen. Med panikångestattacker och rädslor. Hon ville sprida sin historia. Men hon hann inte. Igår den 22 mars skulle hon ha fyllt 50 år.

Det här har tagit mig så väldigt hårt. Tänk och leva under såna här förhållanden. Vad är det för jävla kräk som utsätter andra människor för sånt här? Vad har de här asen fått för lite eller för mycket av i sin barndom? Hur kan de ta sig rätten att förstöra livet för en annan människa?

Och alla ni barn som blir vittnen till sånt här. Som kanske ligger nånstans gömd under en filt för att slippa se och höra när mamma blir slagen sönder och samman. Och så alla vuxna som väljer att inte se. Som vänder ryggen till för att slippa bli engagerade i nåt som är lite obehagligt. För det är enklast för en själv.

Nej! Vi kan inte vara tysta längre! Vi kan inte skydda de här små, fega ynkryggarna längre. Vi måste börja lägga skulden och skammen där det hör hemma. Och det är inte hos offren.

Jag kände mig så himla frustrerad efter den här dokumentären om Josefin – älska mig för den jag är som jag såg i natt, så jag drog till landet och högg upp en hel jäkla björk i ren ilska. Då gick det undan kan jag lova!

#brinnförjosefin

Jag säger som Katarina Wennstam. Brinn av helig vrede mot alla män som väljer att slå och förnedra. Brinn för alla kvinnor som inte vågar gå, som inte orkar. Brinn för Josefin, mot alla kulturchefer som skyddade, som tystade ner, som tyckte att en fullsatt teatersalong och ett ”manligt geni”var viktigare än en sönderslagen och livrädd kvinna.

Ljus och kärlek! Och för allt i världen. Älska mig för den jag är!

❤️

Hm. Sticker ut hakan i en känslig fråga.

Barn som av olika skäl inte får den stöttning eller den anpassning som den behöver, inte får sina behov tillgodosedda inom skolans lokaler för att klara skolans mål.

De barnen hittar till slut egna strategier för att överleva sin tillvaro. På olika sätt kommer deras frustration komma fram. Tro mig. Hur väluppfostrat ett barn än är. För hur gör man när man känner sig oförstådd och obekräftad?

Skolplikten i Sverige kräver att dessa barn ska till skolan oavsett. Barn som mår dåligt av omgivningen och bemötandet i skolan ska alltså tvingas dit varje dag ändå. Ditsläpade av sina stressade föräldrar som annars ev blir hotade om både orosanmälningar och vite.

Samtidigt som det går att läsa i tidningar att lärare ska ha rätten att lyfta ut ungar som stör i klassrummet.

Hur går det ens ihop?

Ekvationen passar inte. Det skaver så det gör ont inom mig.

Med vänlig hälsning, en mamma som släpade sitt barn

Som vanligt funderar jag på hur öppen jag ska vara med saker och ting. Ska jag bara skriva om när livet är kul och det händer bra saker? Jag vet inte. Helt ärligt.

Men så återkommer jag alltid i mina känslor till att livet inte är skitkul hela tiden. Stundtals och periodvis suger livet rätt stenhårt helt enkelt. Och jag som skriver en hel del om just livet, och där ingår det jobbiga liksom. Vare sig man vill det eller inte.

Så jag väljer att skriva. För jag är inte ensam. Jag vet det. Vi är så många som går igenom samma sak. Och vi underbara kvinnor får olika svar. I min omedelbara närhet har jag två älskade kvinnor som precis har avslutat sina behandlingar och som just i detta nu försöker hitta tillbaka till ett normalt liv efter både chock, jävlaranamma, strålning och cellgifter. Jag älskar er så mycket! ❤️

I mina egna journaler står det att jag sen tre veckor tillbaka innefattas av SVF, Standardiserat vårdförlopp vad gäller bröstcancerutredning.

Det har varit tre veckor i känslomässig bergochdalbana sen mammografi, ultraljud , punktion o biopsi på en förändring i vänstra bröstet. En egen bubbla där livet utanför har pågått som om ingenting har hänt. Och det har det ju inte. Förutom för mig. Och min familj. Så märklig känsla. Tre veckor då all min inre kraft har gått åt till att omfamna mig själv. Knappt gått utanför hemmets dörr, förutom att åka till jobbet, pga bara ork till mig själv.

Idag, tre veckor och två dagar senare, fick jag reda på att förändringen på 13 mm är ofarlig. Helt ofarlig! Beskedet tog jag emot i vårt matförråd på jobbet 😭

Känslan kan nog bara den som varit med om samma sak förstå. Livräddheten i osäkerheten. Och samtidigt som jag idag känner min egen outgrundliga lättnad, känner jag så obeskrivligt mycket med dem som får ett annorlunda besked.

Men idag är det min dag! Idag firar jag livet tillsammans med mina bästa personer!

Sånt här gör nåt med en. Livet vs andra saker. Tjafs om rena bagateller. Småsaker egentligen. Vad är viktigt? På riktigt viktigt? Varför reta upp sig på småsaker? Irritation och bitterhet äter upp en inifrån. Varför stressa upp sig? Andas och ta det lugnt. Vad är det värsta som kan hända?

Så mycket kärlek, så mycket tacksamhet! Familj o vänner. Vara rädd om mina relationer. Det är det viktigaste jag har ❤️ Finns absolut inget viktigare.

❤️❤️❤️

#fuckcancer

Och till er alla kvinns där ute, håll koll på era bröst. Gå på era kallelser till mammografi. För allt i världen. Känner ni en knöl, gå och kolla er. (För ett och ett halvt år sedan fick jag reda på att jag har knöliga bröst och att jag skulle höra av mig igen om jag kände nåt annorlunda). I mitt fall just nu kände jag en knöl i det ena, men de hittade förändringen i det andra bröstet. Så tack vare mitt högra bröst, som var en stor cysta, blev mitt vänstra bröst omhändertaget, så att säga. Så jag har omfamnat mitt högra bröst med massor av kärlek och tacksamhet. Om jag inte hade haft koll hade förändringen inte hittats förrän vid nästa rutinkontroll om ca 18 månader.