En torsdagkväll. Solnedgång.
Sitter här på landet. Och tankarna går. Hade tänkt sitta här på trappen och börja läsa min bok. Egentligen. Men kan inte riktigt koncentrera mig. Läser samma mening om och om igen. Minns inte ens samma mening som jag precis läst. Otroligt frustrerande.
Just nu är det så väldigt svårt att liksom landa. Här och nu. Hjärta och hjärna är inte synkroniserade. Alls. Över huvud taget. Får kämpa. Och det är en smula tufft faktiskt.
Och så är det ju. Livet. Inget konstigt med det.
När jag sitter här på trappen så ser jag plötsligt hur det händer saker hos grannen. Äldste sonen sätter sig i deras Lilla Röd. Både mamma och pappa står bredvid. Hans två småbrorsor står på altanen. Storsonen är på väg hem. Han har nyss tagit körkort vet jag. Han backar ut från deras tomt. Vevar ner rutan. Mamma o pappa står kvar och vinkar. Mamma ger sonen en slängpuss. Och han åker iväg. Mamman o pappan står kvar.
Plötsligt rinner mina tårar. Jösses vad känner här. Det går inte att stoppa. Jag låter tårarna rinna. Så är det. När man ser. Och när man känner så himla mycket. Hela tiden.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 